sina höga glaciärer stort intresse. Den
genomflytes af den 45 km. långa
Jostedalsälfven, som kommer från det mellan
Lomsfjeldene och Jostedalsbræen liggande
Styggevandet och faller ut i Lysterfjorden.
O. A. Ö.
Glaciären Nigardsbræen, utlöpare från
Jostedalsbræen.
Jostedalsbræen, Norges och europeiska
fastlandets största glaciär, ligger i Nordre
Bergenhus amt, på halfön mellan Nordfjord och
Sognefjord, men sträcker sig ned i Kristians amt
(Skiaakerfjällen). Dess längd från Jostefonn till
Framrusthovd (Skiaaker) är 97 km., dess bredd
10—12 km. Den areal, som täckes däraf, utgör
1,252 kvkm. Högsta punkten, där Stryn, Jostedal
och Hafslo stöta ihop, ligger 2,038 m. ö. h.,
dock är Lodalskaapa ännu högre (2,071 m.). Andra
fjäll i glaciärens omnejd uppnå en höjd af
1,500—1,800 m. J:s förnämsta utlöpare äro:
Vetlefjordsbræen, som skjuter ut från Jostefonn,
Böjabræ eller Bojumbræen, Suphellebræerna,
stora och lilla, med Snenipa, Langedalsbræen,
Optagsbræerna, 3 st., Austerdalsbræen,
Tunsbergdalsbræen, Nigardsbræen (se
fig.), Lodalsbræen, Stegaholtsbræen,
Gredungsbræen, Brigsdalsbræen och Lundebræen.
O. A. Ö.
Jostedalsälfven. Se
Jostedal.
Josua (hebr.
Jehosjūa, ”Jehovah är frälsning”;
samma namn som grek.
Iesūs, lat.
Jesus),
Nuns son af stammen Efraim, Moses tjänare, var
den ene af de båda israeliter från det äldre
släktet, hvilka med den yngre generationen
intågade i Kanaan. Af Mose befullmäktigad att
blifva hans efterträdare i ledningen af Israels
folk, förde han efter Moses död folket öfver
Jordan in i det utlofvade landet, bekämpade och
kufvade urinvånarna och utförde den redan af
Mose uppgjorda stamindelningen. Härom handlar
den s. k.
Josuas bok, som kan anses vara en
fortsättning till 5:e Mosebok. Enl. uppgift var
J. vid sin död 110 år gammal. — En på arabiska
affattad Josuabok, troligen grundad på den
bibliska, stod i högt anseende hos samariterna.
J. P.
Jota [chå̄ta], spansk nationaldans, liknande
valsen, men med större frihet i rörelser. Den är
i synnerhet vanlig i norra Spanien, där hvarje
provins har sin egen art. En ”Jota aragonese”
är Glinkas liknämnda orkesteruvertyr; en
”J. Navarra” finnes bland Sarasates spanska
dansar (op. 22).
A. L.*
Jota (svenskt uttal af grek.
Iota). Se
Iota.
Jotam, Ussias son, konung i Juda rike (omkr.
759—743 f. Kr.), restaurerade templet och grep
sig an med flera andra byggnadsföretag,
bl. a. befästningar. De vid faderns död
affällige ammoniterna gjorde han åter
skattskyldiga. Troligen tog han under
detta krigståg delar af östra Jordanlandet
från Israels rike, hvilket hade till följd
det ödesdigra syrisk-efraimitiska kriget,
som utbröt under J:s son och efterträdare,
Ahas. Under J:s tid uppträdde profeten Esaias
(2 Kon. 15: 32 ff.; 2 Krön. 27.) — En annan J.,
Gideons yngste son, omtalas i Dom. 9: 5 ff.
J. P.
Joterade konsonanter (af
iota, se d. o.). Se
Muljerade språkljud.
Jotister. Se
Jungman, J.
Jo-tschou (eng. former
Yochau, Yohchow och
Yuchow), stad i kinesiska prov. Hunan, vid
Tungtings utlopp i Jang-tse-kiang. Omkr. 20,000
inv. Staden öppnades för utländsk handel
1899. Denna plats valdes af engelsmännen till
fördragshamn, emedan den låg nära den stora
floden, och det är den enda öppna hamnen i
Hunan, hvilken provins alltid varit fientligt
stämd mot utlänningar, jämte det att den
anses ega stora möjligheter för utveckling
af handelsomsättningen. Från J. äro de stora
städerna Tschang-scha och Tschang-to tillgängliga
med ångbåtar om 1,5 m. djupgående medelst
Tungting och dess tillflöden Hsiang och Juen.
Wbg.
Parti af Jotunheimen, med sjöarna Gjende och
Bessvand, sedt från Besseggen (se d. o.).
Jotunfjeldene, Jötunfjeldene l.
Jötunheimen
(d. v. s. ”jättefjällen”, ”jättehemmen”),
Norges och tillika norra Europas väldigaste
fjällparti, ligga till största delen i Kristians
amt samt begränsas i n. och ö. af Gudbrandsdalen,
i s. af Valders’ öfversta trakter samt i v. af
Sognefjorden och dess dalgångar. I denna vilda
trakt, som var känd blott af ”driftekarer”
(vallhjon) och renjägare, botaniserade 1811—13
läkaren, sedermera prof. K. Smith; men först
efter hans död upptäcktes den 1820 af de unge
naturforskarna B. M. Keilhau och K. P. B. Boeck,
som gåfvo den dess nuv. namn. Glaciärer och
snöfält uppfylla densamma. Fasta bostäder
finnas icke, t. o. m. sätrar förekomma blott
på spridda ställen i de lägsta regionerna,
särskildt trakterna kring de tre vidsträckta,
af ett storartadt landskap omgifna fjällsjöarna
Gjende, Bygdin och Tyin. Sedan 1860-talet ha
turisterna i alltjämt
växande antal hittat vägen dit, och sedan 1871
har norska turistföreningen ifrigt sträfvat
att låta uppföra turisthyddor och på allt vis
underlätta
