kommunikationerna dit. De mäktiga massiven kunna
grupperas på olika sätt: vanligen upptaga
resehandböckerna 8—9 sådana grupper. Af dessa
äro de västligaste vildast. Få tinnar understiga
1,800 m., många uppnå öfver 2,000 m. höjd. Bland
dessa må följande nämnas. Mellan sjöarna Bygdin
och Gjende märkas: Kalvaahögda (2,015 m.),
Knuthulstind (2,341 m.), Tjernhulstind (2,333
m.), Sletmarkhö (2,155 m.) och Mjölkedalstinderne
(2,000—2,150 m.); från Gjende norr ut mot
Smaadalen och Visdalen: Besshö (2,312 m.),
Tykningssuen (2,412 m.), Memurutbræen (2,428
m.), Hestlægahöerne (2,036 m.), Nautgarstind
(2,322 m.), Stornubben (2,246 m,), Leirhö
(2,403 m.), Skauthö (2,035 m.) och Glittertind
(2,555 m.); på Galdehöplatåen: Galdhöpiggen
(se d. o.; 2,468 m. enl. Geografisk opmaalings
nya beräkning, ej 2,566 m. som förut antagits;
i öfverensstämmelse med den nya siffran
böra siffrorna för fjällen i norra delen af
J. sänkas med omkr. 100 m.), Skarstind (2,405
m.), Velt-Skarstind (2,008 m.), Bukkehö (2,368
m.) och Bukkeholstinderne (2,188 m.); från
Tyin väster ut mot Aardal ligga Gjeldedals-,
Koldedals-, Stölsnaas- och Uranaastinderne
(2,000—2,150 m.), och v. om Utladalen mot Lyster
höja sig Smörstabben (2,228 m.), Fanaraaken
(2,041 m.) samt Horungernes väldiga parti med
Skagastölstinderne (2,394 m.), Riingsbræen
(2,143 m.) och Austabottinderne (2,106m.).
O. A. Ö.
Jotunheim, nord. myt. Se
Jotunhem.
Jotunheimen, fjällparti. Se
Jotunfjeldene.
Jotunhem l.
Jättevärlden,
nord. myt.,
kallades det område, som jättarna troddes
bebo. Människornas värld tänktes upptaga midten
af jordskifvan och vara omgifven af en stor
bergmur, Midgård, med hvilket namn äfven det
inneslutna området betecknas. Utanför Midgård
var J., som i synnerhet åt ö. och n. ansågs vara
befolkadt af jättar och troll. Senare började man
att tänka sig J. beläget på de stora slätterna
omkring Hvita hafvet och i synnerhet vid trakten
omkring Dvina.
Th. W.*
<img l>
Joubert [ʃobǟr],
Barthélemy Catherine, fransk
general, f. 1769, studerade 1782 juridik
i Dijon, ingick 1791 i en bataljon af frivilliga
och utmärkte sig 1793 genom sitt tappra
försvar af en redutt på Col di Tenda, hvarvid
han råkade i fångenskap. Frigifven, utförde
han i juni 1794 ett djärft, ehuru misslyckadt
anfall på österrikarnas befästa ställning vid
Melagno, vann under det italienska fälttåget
1796—97 Bonapartes förtroende, utmärkte sig
i drabbningarna vid Mondovi, Lodi och Rivoli
samt befordrades 1797 till divisionsgeneral. Då
Bonaparte därefter genom Kärnten inryckte i
Österrike, sände han J. med 20,000 man genom
Tyrolen, hvilken rörelse denne utförde på
ett utmärkt sätt. J. fick okt. 1798 befälet i
Italien efter Brune och tvang Sardinien till
fred, hvarefter denna stat blef republik. Han
var just på väg att betvinga
äfven Toscana, då det misstänksamma direktoriet
återkallade honom. 1799 var han dock åter
i Italien och blef 15 aug. öfverrumplad af
Suvorov vid Novi, hvarvid han stupade strax
i början af slaget. J. ansågs af Bonaparte
som en af dennes mest framstående underbefälhafvare.
Jfr Chevrier, ”Le général J.,
d’après sa correspondance” (2:a uppl. 1884).
C. O. N.*
<img l>
Joubert [ʃobǟr],
Petrus Jacobus, boergeneral,
f. 20 jan. 1831 (enligt andra uppgifter 1834) i
Cango, i Kapkolonien, d. 27 mars 1900 i Pretoria,
öfverflyttade som ung till Transvaal, där han
tog verksam del i boernas krig mot kaffrerna
på 1850-talet. 1860 invaldes han i volksraad,
och 1870 utnämndes han till republikens
generalprokurator. Under presidenten
Burghers frånvaro i Europa 1874 förestod
han regeringen. Då England 1877 annekterade
Transvaal, protesterade han däremot och intog en
ledande ställning i den mot engelsmännen riktade
rörelsen, som slutligen ledde till Transvaals
vid massmötet i Paardekraal invid Krügersdorp
16 dec. 1880 utfärdade själfständighetsförklaring.
Jämte Krüger och Pretorius
ingick han nu i den ”provisoriska” regeringen.
Öfverbefälhafvare i det snart därpå utbrytande
kriget mot England, slog han engelsmännen vid
Laings nek, Ingogo river och (27 febr. 1881)
vid Majuba hill, där han vann en seger, som
medförde krigets slut. Vid presidentvalet 1893
stod striden mellan Krüger och J. Den förre
blef emellertid vald, ehuru med ganska knapp
majoritet. J. blef vice president. När Jamesonska
expeditionen mot Johannesburg misslyckats (1896),
blef det klart, att en ny brytning med England
förestod, hvadan under J:s insiktsfulla ledning
omfattande förberedelser vidtogos för kriget. —
Han var ock öfverbefälhafvare för Transvaals
och Oranjefristatens förenade krigsmakt under
första skedet af det i okt. 1899 utbrytande
stora boerkriget (se d. o.). Boernas kraftigt
igångsatta offensiv liksom ock de upprepade
segrarna (vid Magersfontein, Stormberg, Colenso,
Spion kop, Vaalkrantz m. fl.) kunna dock
mindre tillskrifvas den alltför försiktige
öfverbefälhafvarens förtjänst än hans
underbefälhafvares duglighet och engelsmännens
felgrepp. Framgångarna ledde icke heller till
någon varaktig påföljd på grund af J:s brist
på beslutsamhet och energi, hvartill ock kom
fysiskt lidande. Efter Cronjes kapitulation
vid Paardeberg och Ladysmiths undsättning
(febr. 1900) drog han sig, ”trött och sjuk”,
tillbaka till Pretoria. De af J:s landsmän
framkastade beskyllningarna mot honom för
bristande fosterländskhet måste anses som
ogrundade. Hans karaktär lär tvärtom varit
ärlig och rättfram, hvarförutom han efterlämnat
minnet af en erfaren politiker samt af en
personligen tapper och human truppbefälhafvare.
H. J—dt.
Jouera [ʃuēra], fr.
jouir (af lat.
gaudere,
glädjas), njuta, känna fröjd.
