Jouffroy [ʃofrωa'], Théodore Simon, fransk filosof och publicist, f. 1796 i Pontets (dep. Doubs), d. 1842 i Paris, lärjunge af Royer-Collard och Cousin, var 1832—37 professor i filosofi vid Collège de France och sedan 1840 medlem af högre undervisningsrådet. 1833 blef han led. af Institutet. I kammaren, där J. sedan 1831 var deputerad, uppträdde han bland de doktrinäre, i hvilkas tidning ”Le Globe” han blifvit medredaktör 1824. Inom filosofien tillhörde J. den skola, som plägar kallas den franska spiritualismen eller eklekticismen. Sin egentliga betydelse har han genom sin sträfvan att få psykologien erkänd som en själfständig vetenskap gentemot såväl fysiologiens som metafysikens utvidgningsanspråk. Förutom öfv. af Dug. Stewart och Reid med själfständiga inledningar utgaf han Cours de droit naturel (2 dlr, 1834—35; 4:e uppl. 1866) och Mélanges philosophiques (1833; 4:e uppl. 1866). Efter hans död utgaf Damiron Cours d’esthétique (1843; 3:e uppl. 1875) och Nouveaux mélanges philosophiques (1842; 3:e uppl. 1872). S—e. Jouffroy [ʃofrωa'], François, fransk bildhuggare, f. 1806 i Dijon, d. 1882, kom 1824 till Paris, där han studerade i École des beaux-arts och år 1832 vann Rompriset. Från Rom hemsände han Herde på en graf (1835). Bland hans senare arbeten må anföras Kains förbannelse (1838), Ung flicka, som anförtror sin första hemlighet åt Venus (1839, i Luxembourg), ett arbete, som hastigt vardt populärt, Vår och Höst (1845, för Pärskammaren), Straff och Skydd (för Palais de justice), Den lyriska poesien (Stora operan i Paris). J. var sedan 1863 professor vid École des beaux-arts. Bland hans lärjungar var P. Hasselberg. (G—g N.) Jougdälfven. Se Fjällsjöälfven. Jougne, Col de [kå'l də ʃo'nj], pass i Jura, vid gränsen mellan franska dep. Doubs och schweiziska kantonen Vaud, 1,000 m. ö. h. Genom detsamma går sedan 1873 en järnväg Paris—Pontarlier—Lausanne. (J. F. N.) Joujou. [ʃoʃō], fr., leksak. — Joujou de Normandie [də nårmãdī], en trissa, sammansatt af två skifvor, som sinsemellan äro förenade medelst en liten cylinder. Genom att rycka på en i denna cylinder fäst snodd kan man få trissan att alltjämt löpa upp och ned för snodden. Denna leksak, som var i bruk i början af 1790-talet, omtalas af Kellgren i ”Dumboms lefverne”. Joukahainen [jå'oka-]. 1. Finsk myt., vanligare i folksångerna Joukamoinen, Väinämöinens medtäflare i sångarstriden. Enligt sången om sångarstriden, som är en af de äldsta bland de finska episka folksångerna, utmanade J. Väinämöinen (hvilken här synbarligen uppträder i sin ursprungliga egenskap af vattnets gud) till tvekamp i sång, men blef grundligt slagen. Väinämöinen sänkte och kvarhöll honom genom sin trolldoms makt i vattnet (kärret l. d.), tills J. för sin räddning måste lofva sin syster åt Väinämöinen. Denna sång är någon gång redan i folksångerna liksom i Lönnrots redaktion af Kalevala förenad med Ainorunorna (se Aino), hvartill den ursprungligen icke hört. — J. förekommer i den tryckta ”Kalevala” och ibland äfven i de ursprungliga folksångerna som den, hvilken sköt på Väinämöinen (denne kallas vanligen laiha poika lappalainen, ”den unge magre lappen”, och är icke identisk med J.). 2. Svenskspråkig tidskrift i Finland, med namn från Kalevalasångerna. 1843 utkom i Helsingfors första häftet af ”Joukahainen, läsning i vexlande ämnen, utgifven af Österbottningar”, med bidrag af Fr. Cygnaeus, J. L. Runeberg, F. M. Franzén, L. Stenbäck och Z. Topelius. Innehållet var väsentligen fosterländskt. Företaget betraktades med skäl som ett tecken till nyvaknadt litterärt lif i Finland och emottogs med ej ringa intresse af allmänheten. Publikationen har fortsatts med längre eller kortare afbrott (13:e h. utkom 1906). 1. E. N. S. 2. M. G. S. Joukamoinen [jå'oka-]. Se Joukahainen. Jouko [jå'okå], finsk myt., förkortn. af Joukahainen (se d. o.), Joukamoinen. — Joukola, Joukahainens hem. Joule [dʃō'l], fys. o. elektrot., en särskildt inom elektrotekniken använd energienhet = 10⁷ erg. Denna mängd värme utvecklas per sekund i en ledare med motståndet 1 ohm, som genomlöpes af strömmen 1 ampere (jfr Galvanisk ström, sp. 660). G.I. <img l>

Joule [dʃō'l], James Prescott, engelsk fysiker, f. 1818 i Salford som son till en rik bryggare där, d. 1889 i Sale, studerade en kort tid kemi för John Dalton, som torde väckt hans intresse för vetenskapen, men förvärfvade största delen af sina kunskaper genom själfstudium. Ehuru en af alla tiders största fysiker, innehade han icke någon officiell befattning som sådan, utan lefde större delen af sitt lif som privatman i sin födelsestad, där han efter faderns död tillsammans med en broder öfvertog bryggeriet. Han blef 1850 medlem af Royal society och erhöll af detta sällskap flera utmärkelser för sina arbeten inom värmeläran. 1878 tillerkändes honom en statspension på 200 pd st. för utomordentliga vetenskapliga förtjänster. Hans samlade arbeten publicerades i 2 bd 1884 och 1887 under titeln Scientific papers of James Prescott Joule. — J:s namn är särskildt förknippadt med genombrottet i början på 1840-talet af läran om energiens oförstörbarhet, och han nämnes vanligen tillsammans med Mayer och Helmholtz som en af denna läras grundläggare. Af dessa tre gjorde J. sig särskildt förtjänt genom noggrann och mångsidig experimentell pröfning af energiprincipen och utförde (från 1843) de första exakta bestämningarna af det mekaniska arbete, som svarar mot en viss värmemängd (den mekaniska värmeekvivalenten). Utom en lång serie undersökningar rörande denna utförde J. många betydelsefulla experimentalarbeten inom andra områden af fysiken, de flesta dock på något sätt stående i samband med värmeteorien. Särskildt må nämnas den bestämning han 1852 tillsammans med William Thomson (lord Kelvin) gjorde af gasers (vanligen ringa) afkylning, då de få utvidga sig utan förrättande af yttre arbete. På denna afkylning grunda sig de moderna metoderna för framställning af flytande luft. G. I.