H. K. Andersen hämtat motivet till ”Kejserens nye klæder”, en samling berättelser, delvis af österländskt ursprung (utg. senast 1869, öfv. till ty. af Eichendorff 1840, till franska af A. de Puibusque 1854), det mest betydande af J. M:s arbeten, Libro de los castigos é consejos, Libro de las reglas cómo se debe trovar las cantigas och Libro sobre la fé. Några af J. M:s arbeten finnas i Rivadeneiras ”Biblioteca de autores españoles”, bd 51. Ad. H—n. Juan-schi-kai (engelsk stafning Yuan-shi-kai), kinesisk statsman, den hittills verksammaste främjaren af Kinas reformering, f. troligen på 1850-talet i prov. Honan, var i början af 1890-talet kinesisk resident i Korea och förde 1894 befälet öfver den af en tysk instruktör utbildade elitkår, hvars transportering till Korea närmast föranledde krigsutbrottet mellan Kina och Japan. Han utsågs sept. 1898 till befälhafvare för en armékår i prov. Tschi-li med uppgift att militärt stödja kejsar Kuang-sus brådstörtade reformpolitik. Då han af kejsaren fick order att fängsla den mäktiga änkekejsarinnan, yppade han genast denna kejsarens plan för henne, hvilket föranledde den statskupp, som förvandlade kejsaren till fånge i sitt eget palats och öfverlämnade styrelsemakten åt änkekejsarinnan. J. belönades med utnämning till guvernör öfver prov. Schantung och utmärkte sig där under boxarupproret 1900 genom att vidtaga energiska kraftåtgärder mot upprorsmännen och effektivt skydda utlänningar till lif och egendom. I nov. 1901 kallad till Tientsin som vice-konung öfver prov. Tschi-li samt till följd af forna tjänster i besittning af änkekejsarinnans förtroende, blef J. snart Kinas inflytelserikaste ämbetsman och främjade energiskt sträfvandena för en grundlig reformering af armén och hela förvaltningen. Skolväsendet organiserades med hjälp af en amerikansk fackman, Tientsin fick elektrisk belysning, vattenledning och modernt polisväsen; omfattande gaturegleringar i hygieniskt syfte vidtogos. Hela den norra armén reorganiserades med hjälp först af tyska, sedan af japanska instruktörer. J:s moderata reformpolitik, som gick ut på Kinas reformering genom kineserna själfva, vann trots reaktionära ränker från mandschuiska ämbetsmanna- och hofkretsar i allmänhet änkekejsarinnans gillande, och han öfverhopades med nya ämbeten och ynnestbevis. Sålunda blef han 1902 handelsminister med högsta uppsikten öfver handel, bergverk, järnvägar och telegrafanläggningar i hela riket samt 1908 medlem af stora rådet och president i utrikesministeriet (wai-wu-pu). Han uppgifves ha genomdrifvit dekretet om opieförbud (nov. 1906), utsändandet af studiekommissioner till Europa och upprättandet af ett nytt statsråd (eller en notabelförsamling) som en förberedelse för införandet af en modern författning för det kinesiska riket (1907). Därjämte verkade han för införande af enhetligt mynt-, mått-, mål- och viktsystem för hela Kina samt för det gamla examensväsendets ersättande med ett bättre system för ämbetsmannarekryteringen. Kejsar Kuang-sus och änkekejsarinnans död (nov. 1908) tycktes till en början ej skola inverka på J:s maktställning; han utsågs 18 dec. af regenten prins Tschun till äldste guvernör för den minderårige nye kejsaren Pu-ji, men 2 jan. 1909 afskedades han plötsligt från alla sina ämbeten och befalldes återvända till sin födelseort. I afskedsdekretet uppgafs blott, att han drabbats af en åkomma i benet, som gjorde det för honom ”svårt att gå och att vederbörligt uppfylla fastställda regler”; faktiskt tyckes det ha varit de reaktionäre mandschuiske ämbetsmännens fiendskap och ränker från eunuckerna vid hofvet, hvilka fruktade sitt aflägsnande, som framkallat J:s plötsliga fall. Han har sedan dess i sträng tillbakadragenhet vistats i en liten provinsstad i sin födelsebygd. Jfr L. F. Lawton och H. Hobden, ”The fall of Yuan Shih-kai” (i ”Fortnightly review”, mars 1910). V. S—g. Juárez [choa'reth]. 1. (Förr El Paso del Norte). Stad vid norra gränsen af mexikanska staten Chihuahua, utgångspunkt för mexikanska centralbanan, skild från nordamerikanska staden El Paso genom Rio Grande, öfver hvilken två broar föra. 8,218 inv. (1900). Liflig handel; i omgifningarna trädgårdar och vinplanteringar. — 2. Distriktshufvudstad i argentinska prov. Buenos Aires, vid järnvägen Buenos Aires—Bahia Blanca. Omkr. 4,000 inv. J. F. N. <img l>

Juárez [choa'reth], Benito, mexikansk president, f. 21 mars 1806, d. 18 juli 1872, tillhörde en fattig indianfamilj, men sattes af rika gynnare i tillfälle att studera juridik och blef professor i kanonisk rätt vid institutet i Oaxaca samt (liberal) medlem af staten Oaxacas lagstiftande församling. J. blef 1846 deputerad i mexikanska kongressen, var 1848—52 guvernör i Oaxaca och utmärkte sig som sådan genom klok finansförvaltning och folkundervisningens höjande. 1853 förvisades han ur landet af diktatorn Santa Anna, slöt sig 1855 till general Alvarez’ uppror mot denne och utsågs efter Santa Annas fall s. å. till kultus- och justitieminister. När Alvarez i dec. 1855 trädde ifrån presidentskapet, återtog J. sin befattning som guvernör i Oaxaca. Han hade i kongressen ledande andel i tillkomsten af 1857 års författning och utsågs s. å. till president i högsta domstolen, i hvilken egenskap han, enligt författningen, äfven var republikens vice president. Efter Comonforts flykt (jan. 1858) blef J. dennes efterträdare som republikens president, men fick i tre år kämpa om makten med det konservativa präst- och militärpartiet, ledt af Zuloaga och Miramon. Sedan han genom de s. k. reformlagarna 1859 förklarat kyrkans ofantliga gods indragna till staten och förordnat om deras försäljning samt påbjudit religionsfrihet och civiläktenskap, antog kampen karaktär af en strid på lif och död. Efter en afgörande seger öfver Miramon (dec. 1860) kunde J. intåga i den dittills af de klerikale behärskade hufvudstaden och valdes 11 juni 1861 med öfverväldigande röstmassa till republikens president. Genom att sanktionera kongressens beslut om, att alla ränteutbetalningar till utlandet skulle inställas på två år, framkallade han emellertid Spaniens, Frankrikes och Englands intervention (s. å.), som ledde till Mexicos besättande af fransmännen och