sina dåvarande villkor, och efter hans död var landet länge ett stridsäpple mellan Egypten och Syrien, tills det sistnämnda omkr. 200 f. Kr. fick öfverhand. Redan tidigt öfverfördes många judar till Alexandria, och den judiska befolkningen i Egypten tillväxte starkt under Ptolemaierna, så att nordöstra delen af landet liksom i forna dagar (landskapet Gosen) blef ett h. o. h. judiskt landskap. I Alexandria utgjorde judarna senare 2/5 af invånarna, och där utbildades de s. k. hellenistiske judarna, som å ena sidan tillegnade sig Greklands språk och filosofi, men å den andra gjorde grekerna bekanta med österländska vetenskaper och föreställningar (de öfversatte också G. T. till grekiska, "Septuaginta") och sålunda bildade en mellanlänk mellan Europas och Asiens kultur. Omkr. 160 f. Kr. fingo judarna i Egypten ett nytt tempel i Heliopolis (det bibliska On) med en från Jerusalem flyktad öfverstepräst, hvilket stängdes först 73 e. Kr., alltså då Jerusalems tempel redan var förstördt. Från Egypten utbredde sig judarna åt v. till Cyrene samt åt s. till Arabien och Etiopien. Vidare bosatte sig många judar i de städer, som grundlades af Alexander den stores efterträdare dels i Mindre Asien, dels i Macedonien och Grekland, och de sålunda bildade judiska församlingarna blefvo längre fram naturliga utgångspunkter för evangeliets spridning. Den hellenistiska kulturen trängde äfven fram till Palestina, särskildt till flera af städerna, men då konung Antiochos Epifanes omkr. 170 f. Kr. ville påtvinga judarna grekisk hedendom och t. o. m. vanhelgade själfva templet därmed, utbröt uppror på anstiftan af prästen Mattatias. Under hans tappra söner Judas, Jonatan och Simon, hasmonéerna l. makkabéerna (se d. o.), fortsattes kampen och slutade med landets oberoende af Syrien. Jonatan och Simon blefvo bägge öfverstepräster, Simon dessutom "folkfurste", och båda ställningarna gingo i arf till hans son Johannes Hyrkanos (135--105), som efter hand intog Samarien, Galiléen och Iduméen (se Edom) och sålunda ungefär återupprättade Davids rikes makt och omfång. Iduméerna blefvo t. o. m. tvungna att antaga judisk lag och lära, men räknades dock aldrig som riktiga judar. För att få hjälp mot Syrien trädde makkabéerna i förbindelse med Rom, hvilket sedermera banade väg för dess inblandning i judarnas inre förhållanden. Hyrkanos' söner antogo t. o. m. konungatitel, men släkten urartade snart och söndrades i inbördes tvister. Dessutom uppstodo häftiga, ja t. o. m. blodiga strider mellan den härskande släkten och det nya religiösa partiet, fariséerna (se d. o.), som ville ha konungamakten och öfversteprästvärdigheten åtskilda. Romarna togo tillfället i akt, och 63 f. Kr. ryckte Pompejus in med en här, eröfrade Jerusalem och gjorde slut på judarnas oafhängighet. Alltifrån denna stund kommo judarna till Rom och spredo sig därifrån till rikets västliga landsändar; under de förste kejsarna gjorde de många proselyter, liksom förut i Orienten, men deras främmande väsen väckte romarnas misshag och ådrog dem förföljelser såväl af Caligula som af Nero och Domitianus. Emellertid hade iduméern Antipater förstått tränga sig fram i Palestina och skjuta de siste makkabéerna åt sidan. Hans son Herodes blef 37 f. Kr. konung, återgaf riket dess sista glans och välstånd samt byggde en ny konungaborg och det praktfulla (tredje) templet. Efter hans död delades riket mellan hans söner, men redan 6 e. Kr. blef den äldre Archelaos afsatt för sin usla styrelse, och därefter ombildades Judéen och Samarien till en romersk provins med en "prokurator" i spetsen. 27--37 var Pontius Pilatus prokurator, och kort därpå miste äfven Herodes' andre son Antipas sina länder. Till följd af kejsarens gunst kunde Herodes' sonson Agrippa (37--44) en kort tid förena alla judiska länder under sin spira och erhöll t. o. m. konungatitel; men därpå följde andra romerska ståthållare, hvaribland Felix, Festus och Florus, hvilkas hårdhet, orättrådighet och roflystnad upprörde judarnas bästa känslor. Därigenom framkallades slutligen ett uppror 65 e. Kr. I början voro judarna lyckosamma, men två år senare intog Vespasianus Galiléen och Judéen och började belägra Jerusalem. Denna stad försvarade sig hårdnackadt, fastän där samtidigt rasade inre strider mellan judarna, och en fruktansvärd hungersnöd decimerade befolkningen; först hösten 70 e. Kr. lyckades Vespasianus' son Titus intaga och förstöra Jerusalem, hvarvid templet nedbrändes. Omkr. 1 mill. judar sägas under dessa krigsår ha omkommit, och 100,000 såldes efter eröfringen som slafvar och kringspredos i det stora riket. Märkligt är, att den första förföljelsen mot judarna inträffade samtidigt, nämligen i Alexandria 65 e. Kr., den andra i Cyrene 116. Äfven efter Jerusalems förstöring utgjorde judarna största delen af invånarna i Palestina och försökte flera gånger frigöra sig. Det sista och kraftigaste försöket inträffade 132--135 under Bar Kochba (se denne), men slutade med en förfärlig blodsutgjutelse (580,000 judar skola enligt Dio Cassius ha fallit) och landets ödeläggelse. En ny romersk koloni Aelia capitolina anlades på Jerusalems ruiner, och kejsar Hadrianus sökte rent af utrota judendomen genom förbud mot omskärelsen, sabbatsinstitutionen och andra judiska fester. Hans efterträdare Antoninus Pius medgaf dock judarna ånyo fri religionsöfning, och 212 erhöllo de fulla medborgerliga rättigheter liksom rikets andra undersåtar. Också existerade i Palestina viktiga judiska högskolor och intill 425 särskild patriark med sanhedrin i Tiberias; där affattades såväl mischna (omkr. 190) som den s. k. Jerusalemsredaktionen af talmud (Talmud jeruschalmi, senast i 5:e årh.). Frånsedt enstaka lokala förföljelser förblefvo judarnas lefnadsförhållanden oförändrade, men sedan kristendomen blifvit statsreligion (323), begynte det tryck på judarna, som varade nästan 1,500 år. Kyrkomötena på 300- och 400-talet gjorde många inskränkningar i deras frihet samt stadgade förbud mot umgänget mellan judar och kristna, i synnerhet mot blandade äktenskap och kristnas öfvergång till judendomen, hvarjämte judarna uteslötos från ämbeten och förbjödos bygga nya synagogor. Kejsar Julianus (361--363) står ensam med sin välvilja för judarna och sin plan att föra dem tillbaka till Palestina. 415 fördref biskop Cyrillus 100,000 judar från Alexandria, och efter Västromerska rikets fall (476) fortsatte katolska kyrkan sitt undertryckningssystem, ehuru dess yppersta män (Gregorius den store, kyrkofadern Basileios, Innocentius III, Bernhard af Clairvaux m. fl.) ifrigt motsatte sig detsamma. I synnerhet ledo judarna