mycket under västgoterna i Spanien, där konung Sisebuth (611--619) tvang 100,000 judar att låta döpa sig; de hälsade därför araberna som befriare och understödde dem vid deras eröfring af landet, liksom de flera gånger hjälpt perserna mot de bysantinske kejsarna att lösrycka Palestina och senare (640) araberna att störta persiska riket. Äfven de merovingiske konungarna i Frankrike (486--752) sökte tvinga dem till dopet. Under karolingerna (752--987) njöto de däremot en viss frihet. Så var förhållandet äfven uti Italien, men i det grekiska kejsardömet blefvo de ofta hårdt förföljda. I Asien behandlades judarna vida mildare af de folkslag, som efter hvarandra hade herraväldet. Både under de persiske konungarna och under de arabiske kaliferna hade judarna i Babylon egna "landsflyktens" furstar af Davids ätt ända till 1037, och flera judar voro läkare, astrologer och finansämbetsmän hos kaliferna. Bland kazarerna, ett tatariskt folk i södra delen af Europeiska Ryssland, bestod 750--1000 ett judiskt rike, i det furstarna och stormännen gingo öfver till judendomen. Likaledes fanns ett judiskt rike i Jemen, i södra Arabien, från 200-talet till 525. De många judarna i Arabien utöfvade stort inflytande på Muhammeds lära, men smälte småningom tillsammans med araberna. Äfven i Abessinien fanns ett mycket stort antal judar, och de många judiska bruken i den abessinska kyrkan vittna ännu därom. Ett eget judiskt rike hade där bestånd ända till 1608, och ännu bo där till judendomen omvända infödingar (200,000), det s. k. Falascha-folket. Ingenstädes nådde dock judarna en så hög grad af materiellt välstånd eller andlig utveckling som i Spanien under morerna (efter 711). Många judar flyttade från Babylon till Spanien på 700- samt därefter på 1000-talet, och de åtnjöto där stora friheter, innehade höga ämbeten, deltogo i alla industriella arbeten och egnade sig med ifver åt vetenskapliga sysselsättningar. Det var judar, som öfversatte de arabiska tolkningarna af hebreiska och senare till latin grekiska skrifter, och i läkekonsten blefvo de hela Europas läromästare. Högskolorna i Montpellier och Salenio upprättades af judar; flera kristna konungar, ja t. o. m. påfvar, hade judiska läkare. Därjämte utmärkte de sig som astronomer, och de berömda taflor, som Alfons X lät utarbeta, hade man judar att tacka för. Den mildhet, som muhammedanerna visade mot judarna, iakttogs sedermera äfven af de kristne konungarna i Spanien (flera af dem hade judar till finansministrar), och därför blef detta land den ena medelpunkten för judarna (sefardim l. spansktalande judar), medan Polen, dit de begåfvo sig i mängd från Tyskland, i synnerhet sedan 1100-talet, och där de länge lefde i välmåga, blef deras andra hem (aschkenasim, de tysktalande polske och tyske judarna). I de stora spanska städerna funnos blomstrande församlingar delvis i särskilda kvarter (juderia). Från början af 1400-talet, då morernas makt var bruten, gaf den religiösa fanatismen sig luft i blodiga förföljelser, och 1391 tvungos omkr. 100,000 judar att låta döpa sig; men af dessa afföllo många snart ånyo, och då vände sig oviljan mot dessa nykristna (marannos), hvilkas rättrogenhet gjordes misstänkt. Våldsamheter mot judarna begingos äfven i Frankrike, England och Tyskland; stora förföljelser utbröto, i synnerhet då korstågen började (1096). I Frankrike blefvo omkr. 100,000 mördade, och många läto af fruktan döpa sig. 1100--1300-talen voro en verklig lidandets period för de franske judarna: de förjagades tre gånger ur landet (1182--98, 1306--15 och 1394) och utplundrades på samma gång, såvida de icke förstodo att genom växelbref rädda sin förmögenhet. De löften om beskydd, som judarna för stora summor tillhandlade sig, bröto konungarna utan undseende, hvarjämte de upphäfde alla skuldförbindelser till judar. I England, dit judarna kommit på 600- och 700-talen, ledo de hård medfart af de normandiske konungarna: så tvang Vilhelm den röde (1087-- 1100) t. o. m. döpta judar att återvända till judendomen, för att icke hans inkomster skulle minskas genom deras öfvergång till den kristna kyrkan. Där framkom också första gången 1144 beskyllningen mot judarna för ritualmord. 1290 utjagades judarna ur England; men där såväl som i Frankrike berodde förföljelserna uteslutande på konungarnas och stormännens vinningslystnad, utan att religiös fanatism kan anföras som ursäkt. I Tyskland hade förföljelserna mot judarna en råare prägel; ständiga öfverfall och nedsablingar förekommo där, dels sträckande sig öfver hela landsdelar, såsom under korstågen eller under stora nationella olyckor (mongolernas infall 1240, digerdöden 1348), för hvilka man gaf judarna skulden, dels inskränkta till enstaka städer, när rykten spredos, att judarna hånat hostian eller stulit och offrat kristna barn. Dessa blodbad egde rum i synnerhet i västra Tyskland, Rhentrakterna och Bajern, och ofta omkommo på en gång tusenden. Äfven gjordes upprepade försök att tvinga dem att öfvergå till kristendomen, och ända in på 1600-talet har man exempel på, att judar utvisades från vissa trakter eller städer (1670 från Wien). Under det att folken sålunda ständigt gåfvo sitt hat luft i mord och plundring, bedrefvo furstarna skamliga utpressningar genom att till judarna sälja vissa privilegier (i synnerhet rättigheten att drifva ocker) och därefter pålägga dem stora afgifter. I Tyskland voro judarna kejsarens egendom (kammerknechte) och såldes eller bortgåfvos till furstar eller riksstäder som ett inbringande privilegium. En vida bättre ställning hade judarna uti Italien och i Avignon under påfvarna, men äfven där fingo de underkasta sig (så äfven i Frankrike och Tyskland) många inskränkningar och förödmjukelser, måste bära särskilda kännetecken (se Judehatt och Judemärket) och bo i särskilda kvarter (kallade i italienska och österländska städer Ghetto, i tyska och bömiska Judengasse; se fig. 3). Det hårdaste ödet drabbade judarna i Spanien, där de förut haft det bäst. Då Ferdinand den katolske (1492) hade intagit Granada och därmed tillintetgjort morernas makt, firade han nämligen, på kardinal Jimenez' inrådan, segern genom att rensa landet från "den judiska smutsen", i det han påbjöd, att judarna skulle inom viss kort tid lämna landet, om de icke ville låta döpa sig. Många läto döpa sig för att rädda hem och härd, men 200--300-tusen (förr uppgafs ett långt större antal) drogo bort, de fleste till norra Afrika och Turkiet, många äfven till Italien och södra Frankrike, ty förvisningen var också väsentligen en utplundring. Den egentliga