Fig. 3. Ingång till ghetton i Rom (omkr. 1850). utvandringsdagen var 2 aug. 1492, dagen före den, då Columbus drog ut på sin första upptäcktsfärd, samt efter den judiska tidräkningen årsdagen för templets förstöring (år 70) och för Bar Kochbas nederlag (år 135). 1498 utvisades judarna äfven från Navarra, och ehuru konungen af Portugal 1492 till 80,000 judar sålt rättigheten att vistas åtta månader i landet, tvang han dem att draga vidare eller låta döpa sig. Detta påbud utsträcktes 1497 till de förut bosatte judarna, hvarjämte barnen fråntogos dem för att döpas och sedermera upptagas i landets förnämsta familjer. Men ehuru inkvisitionen både i Portugal och i Spanien med grymhet vakade öfver dessa "nykristnas" rättrogenhet, hycklade många i flera släktled en kristendom, på hvilken de aldrig hade trott, till dess de kunde finna ett tillfälle att fly till en annan plats och återvända till sina fäders tro; t. o. m. präster och munkar brändes som hemliga judar. Först 1768 i Portugal och 1773 i Spanien upphäfdes de nykristnes särställning, och med tiden gingo de h. o. h. upp i de kringboende folken, hvilkas högre samhällsklasser upptagit mycket ursprungligen judiskt blod. De till Frankrike flyktade judarna fingo 1550 tillåtelse att bo i Bordeaux och Bayonne, men erhöllo först 1725 rättighet att erkänna sig som judar. Under nederländska frihetskriget (1568--1648) flydde många judar från Spanien och Portugal till Holland, där de (1603) fingo full trosfrihet samt hastigt vunno rikedom och inflytande. De behöllo dock länge sitt forna fäderneslands språk (liksom de till Turkiet flyktade ännu tala ett gammalspanskt tungomål) och ha ända till våra dagar burit namnet "portugisiska" judar i motsats till de "polske" eller "tyske" judarna. Från Holland utbredde sig judarna till England, dit Cromwell lämnade dem tillträde 1655, Hamburg och Danmark; andra drogo till New York, Västindien och Brasilien. I Tyskland fortforo judarna att lefva under tryckta förhållanden, uteslutna icke endast från alla ämbeten, utan äfven från rättigheten att besitta fast egendom och att drifva landtbruk eller handtverk samt hänvisade till ocker och schackrande. De stränga lagarna mot judarna skärptes godtyckligt; hårda och skymfliga afgifter pålades dem, hvaribland den s. k. leibzoll (kroppstull) på resor från ett ställe till ett annat. Från Tyskland utbredde sig judeförföljelsen på 1300-talet till Ungern, där de förut haft det bra, och något senare äfven till Polen, där man införde såväl personlig skatt för judarna som judemärket på dräkten och upprättade särskilda judekvarter. En ny invandring västerifrån på 1500-talet medförde det s. k. judetyska blandspråket, som senare blef allmänt bland de polske judarna. Judarnas emancipation (från senare hälften af 1700-talet). Först 1750 utgaf konung Fredrik II i Preussen ett toleransedikt till judarnas förmån; men många inskränkningar i deras rättigheter kvarstodo. 1755 utfärdades ett dylikt edikt i Österrike, och 1781 tog kejsar Josef II det första steget till att förbättra judarnas ställning genom att gifva dem fri religionsöfning och flera rättigheter. Samtidigt utsträckte han värnplikten till judarna. Emellertid hade ansedda tyska författare (Lessing och Dohm) tagit till ordet för judarna, och bland judarna själfva hade Mendelssohn väckt ett nytt lif och en ifrig sträfvan att afskudda sig det andliga och materiella förtrycket. 1700-talets frihets- och jämlikhetsidéer kommo judarna i hög grad till godo. 1784 afskaffades leibzoll i Lothringen och Elsass, 1787 i Preussen och 1799--1803 i de öfriga tyska länderna. 1790--91 fingo judarna medborgarrätt i Frankrike, 1796 i Holland och 1808--13 i största delen af Tyskland. Samtidigt öfvergick den andliga rörelsen bland judarna till en orolig sträfvan efter att vinna betydelse i det offentliga lifvet, att nedbryta de skrankor, som skilde dem från de kristne; och under den allmänna religiösa indifferentismen samt den starka rationalismen i den kristna kyrkan öfvergåfvo många judar, i synnerhet de mera bildade och välmående, sina fäders tro och läto döpa sig. Hvad de långvariga förföljelserna icke hade förmått, det uträttade på kort tid toleransen. Det i Paris 9 febr. 1807 samlade "sanhedrin", som bestod af representanter för judarna i Frankrike och dess under franskt inflytande stående grannländer, förklarade, att judarna icke gjorde anspråk på någon särskild ställning i rättsligt hänseende, utan önskade stå under den allmänna lagen, och att de ville räkna sig som hörande till de särskilda folkslag, bland hvilka de bodde, såvida dessa gåfve dem borgerlig och social likställighet. Den frihet, som revolutionen gifvit judarna, blef i Frankrike lagstadgad genom 1814 års författning, och 1831 erhöllo de, på samma sätt som de kristna kyrkorna, bidrag af statskassan till sin gudstjänst. 1870 blefvo judarna i Algeriet likställda med de franske judarna. Äfven i Holland blomstrade den nyvunna friheten, men uti Italien inskränktes den ånyo, i synnerhet i Modena, där