t. o. m. en särskild dräkt påbjöds för judarna. I Rom öppnades Ghetto först 1847, och full likställighet erhölls först 1848 i Sardinien samt i det öfriga Italien 1859--70. -- Äfven i Tyskland inträdde en reaktion efter 1814, och judarnas frihet inskränktes i synnerhet i Preussen och Hannover, hvarjämte pöbelns ovilja 1819 i flera större städer gaf sig luft i upplopp och smärre våldsamheter. 1828 skedde ett omslag, först i Württemberg; 1833 fingo judarna medborgarrätt i Kurhessen, och från 1830 fördes vid flera landtdagar en strid för judarna mot regeringarna och adelns representanter, tills (1848) fullständig likställighet genomfördes. Endast Mecklenburg behöll de gamla skrankorna, men tvangs 1867, efter Nordtyska förbundets upprättande, att uppgifva dessa. På senare tiden öfvas i flera tyska länder, men i synnerhet i Preussen, som en följd af antisemiternas agitation, ett nästan planmässigt åsidosättande af judarna i fråga om ämbeten (fullständigt utestängda äro judarna från officerskåren), så att hvarje jude, som önskar hastig befordran, nästan nödgas låta döpa sig. I de högre samhällsklasserna gör sig också en sträfvan gällande att utesluta judarna från sällskaps-, klubb-, förenings- (t. o. m. studentförenings-) och badortslifvet. -- England gaf redan 1723 judarna rätt att besitta fast egendom, och 1753 ville regeringen och parlamentet gifva dem medborgarrätt, men måste till följd af folkopinionen afstå därifrån. Genom valreformen 1832 fingo judarna politisk rösträtt. 1835--45 erhöllo de efter hand tillträde till offentliga ämbeten och slutligen 1858, efter tio års strid, till underhuset. Många judar ha haft säte där och icke få ha blifvit adlade: sedan 1885 ha judar också blifvit ärftliga peerer (f. n. äro de 4). -- I Österrike-Ungern bibehöll man väsentligen ordningen af 1782. Man ansåg judarna som blott "tolererade" och sökte om möjligt hindra deras förökning (försvårade stiftandet af nya äktenskap och framkallade därigenom många fria, men i själfva verket oupplösliga förbindelser), ja, t. o. m. inskränka de redan vunna rättigheterna. Enskilda judar kunde dock mycket väl förvärfva adelskap och ämbeten. 1846 upphäfdes de hårdaste inskränkningarna i Böhmen och Ungern (men ej i Galizien, där judarna voro talrikast), och 1848 kungjordes full jämlikhet i hela Österrike. Efter reaktionens seger togs väl 1853 ett steg tillbaka, men 1859 återupprättades den ordning, som frihetsåret bebådat. Vidare fingo judarna i Ungern, så snart dess grundlag 1867 ånyo trädt i kraft, den likställighet, som ungerska riksdagen sommaren 1849 hade tillförsäkrat dem. Dessa förhållanden ha sedermera ej rubbats trots antisemiternas häftiga agitation och trots upprepade försök att hetsa folkfördomarna mot judarna genom lögnaktiga beskyllningar för ritualmord. I åratal ha antisemiterna under borgmästar Luegers (d. 1910) ledning varit rådande i Wien och efter förmåga hämmat judarna, men samtidigt ha flera judar fått säte och stämma i herrehuset, och 1907 invaldes 14 i representanternas hus. I Ungern slutade likställighetssträfvandena därmed, att judarna 1895 formellt erkändes som själfständigt trossamfund, hvarför öfvergång till judendomen är laglig och ej alldeles sällsynt, fastän naturligtvis ej på långt när så vanlig som judarnas kristnande. Judarna, som redan 1849 ifrigt skänkt sitt understöd åt Ungerns frihetskamp, ha senare uppriktigt slutit sig till magyarerna samt många gånger under nyaste tiden antagit magyariska namn, och 2/3 af dem anses ha ungerska som modersmål, alltså det, hvarpå barnen erhålla sin uppfostran i hemmet. Något liknande gäller om Böhmen och Galizien, där många judar föredraga tjechiska och polska i st. f. det förut allmänt använda tyska språket. -- Polens författning 1791 innehöll en bestämmelse om judarnas likställighet, och den förnyades 1807, men upphäfdes ånyo, då Polen 1815 kom under Ryssland. Först 1862 fingo de nästan fullständigt medborgerliga rättigheter, men ledo liksom sina kristna landsmän väsentligt af ämbetsmännens godtycklighet. -- Till Ryssland kom en del judar under Peter I, men ett tidigare invandringsförbud mot judarna förnyades 1743, hvarefter 35,000 utvisades. Under Katarina II erhöllo de på grund af de urspr. polska landskapens införlifvande med Ryssland ånyo tillträde till riket. Ännu bor flertalet i 15 guvernement af Litauen och Ukraina, det s. k. "judeterritoriet", dock med många inskränkningar, men i det öfriga riket blott tack vare särskilda privilegier. Flera gånger, t. ex. 1835, ha judar i tusental med våld återförts till territoriets usla förhållanden, då de vågat bosätta sig utanför detta, äfven om deras vistelse där tolererats många år. Också stadgades 1843, att de skulle bo minst 50 km. från riksgränsen, under förevändning, att man ville hindra dem från smuggleri; och fastän de sedan 1827 måst fullgöra värnplikt (faktiskt t. o. m. i större utsträckning än deras kristna landsmän) och erlägga många särskilda afgifter, ha de blott i ringa grad fått motsvarande rättigheter. 1847 ålades dem att lägga bort sin gammaldags dräkt och hårklädsel samt använda ryska som affärsspråk, och man sökte på allt vis draga dem bort från deras lära och sedvänjor (tog t. o. m. söner från föräldrarna för att utbilda dem till soldater). Under Alexander II blefvo deras villkor mildare och flera förbättringar infördes i deras rättsliga ställning; bl. a. fingo vissa klasser af judarna (burgna köpmän, vetenskapsmän, skickliga handtverkare och uttjänta soldater) frihet att bo hvar som helst i riket. Flera af dessa förmåner blefvo senare annullerade eller inskränkta, och andra blefvo i själfva verket blott tomma löften på grund af ämbetsmännens orättrådighet. Dessutom anställdes kort efter Alexander II:s död flerstädes i Syd-Ryssland planlagda judeförföljelser med mord och plundring, och snart därefter anlades mordbrand i många af Litauens judekvarter. Därvid omkommo tusentals judar och vållades stora penningförluster. Att dessa förföljelser berodde fullt ut lika mycket på de kristne köpmännens yrkesafund (judarna sålde sina varor till billigare pris) som på allmogens fördomar och råhet, är säkert, likaledes att beskyllningarna mot judarna voro falska eller öfverdrifna (de kristne ockrarna togo högre räntor än de judiske, och dryckenskapen var större i de trakter, där ej judar höllo krogar). Men mest förargelseväckande var, att polis och militär långt ifrån att inskrida mot våldsverkarna snarare gjorde gemensam sak med dem och att det sedermera var ytterst svårt att få ogärningarna straffade eller vederlag för förlusterna, då de öfverordnade myndigheterna höllo sin hand skyddande öfver ämbetsmännen. Illdådens