verkliga anstiftare blefvo aldrig framdragna, lika litet som vid de nya förföljelserna 1903--06, och kejsar Nikolaus II benådade i regel de enstaka missdådare, som ändtligen blifvit dömda och som hörde till de "sant ryske männen". Förföljelserna gåfvo impulsen till en stark utvandring af judar, mest till England och Nord-Amerika, minst 1,25 mill. sedan 1882, men den judiska rasens fruktsamhet har mer än utfyllt luckorna. Under sista tiden ha judarna fått något större tillträde till universiteten och högre skolor, och de judar, som förut blifvit lockade eller med hot förmådda att låta döpa sig, ha tillåtits återgå till sin gamla tro. -- Till Rumänien invandrade i nyare tid en mängd judar norrifrån. Myndigheterna och folket enas i att undertrycka dem. Värn- och skatteplikt ha de måst fullgöra lika väl som landets öfriga inbyggare, men alla medborgerliga rättigheter undanhållas dem, och med mycken fyndighet och hårdhet har man förstått verkställa inskränkningar i fråga om deras tillträde med hänsyn både till förvärf och upplysning för att hålla dem nere samt -- i strid med stormakternas enda villkor 1878 för godkännande af Rumäniens suveränitet -- förvägrat dem borgerlig jämlikhet, under förevändning, att de vore utlänningar, oaktadt den ursprungliga judiska befolkningen bott i landet flera hundra år. Också har en betydlig emigration egt rum från Rumänien. -- I Serbien och Bulgarien har man ärligt hållit löftet från 1878 utan att märka minsta olägenhet däraf. -- I Turkiet såväl som i andra muhammedanska länder, i Nord-Afrika och Mindre Asien, ha judarna visserligen ringaktats som en underordnad ras och oupphörligt nödgats lida godtycklighet och hån från folkmassans sida, men de ha aldrig underkastats ständig förföljelse eller inskränkning i näringslifvet som i de kristna länderna. I Turkiet har deras ställning i nyare tid t. o. m. väsentligen förbättrats, och ej få judar ha erhållit ämbeten; rikets nya grundlag har tillerkänt dem full medborgerlig likställighet. För att höja judarnas sociala och kulturella ställning i dessa länder ha gjorts stora offer af den på fransk-judiskt initiativ stiftade och ledda Alliance israélite universelle (se d. o.). Till Danmark fingo portugisiska judar 1657 tillstånd att komma för att drifva handel, och några år senare utsträcktes tillåtelsen till tyska judar. 1766 funnos likväl ännu icke flera än 130 judiska familjer i Köpenhamn, och i öfriga städer voro de endast några få. 1788 började regeringen egna uppmärksamhet åt förbättrandet af judarnas ställning: de fingo tillträde till skråna och till universiteten samt rätt att köpa fast egendom, hvarjämte en förordning af 1814 gaf dem medborgarrätt och bestämde deras rättsliga ställning för öfrigt. Fördomarna mot judarna gåfvo sig 1813 luft i ett pennkrig och 1819 i "judefejden", en svag efterbildning af pöbelupproren i Tyskland, men dogo snart bort. Från 1825 valdes flera judar till "byraad" (stadsfullmäktige); några af dem erhöllo ämbeten, och 1834 fingo de rösträtt, men icke valbarhet, till ständerförsamlingarna. 1849 gaf grundlagen dem fullständiga politiska rättigheter i konungariket, men i Slesvig behöllos, genom en förordning af 1854, flera af de gamla inskränkningarna ända till 1864. De fleste judar lefva numera i välstånd och intaga en aktad ställning i samhället; största delen bor i Köpenhamn med omnejd. På Färöarna och Island finnas inga judar. -- Från Norge voro judarna, till följd af grundlagens bud, utestängda 1814--51 (ehuru på 1700-talet några sådana voro bosatta där). Mot detta stadgande uppträdde främst H. Wergeland. Hittills ha ej många begagnat det öppnade tillträdet (1900 funnos i Norge blott 642 judar). E. Ebg. I Finland ega de i Sverige före 1809 gällande förordningarna rörande judars bosättning och rättigheter fortfarande laga kraft, hvarför judar icke kunna åtnjuta medborgarrätt, ej heller i allmänhet slå sig ned i landet. Dock har undantag gjorts till förmån för judar, tillhörande den i Finland stationerade ryska militären, på grund af en förordning af 29 mars 1858. Med stöd häraf ha judar till ej ringa antal bosatt sig i Finland (Helsingfors, Åbo, Viborg och Tammerfors). Sammanräknadt torde judarnas antal i Finland uppgå till 800--900 personer. Deras sociala ställning är sorglig; de lifnära sig i allmänhet af mångleri med begagnade kläder o. d. samt handel med hvarjehanda kramvaror. En af regeringen 1881 tillsatt kommitté har utarbetat förslag till revision af stadgandena rörande judars bosättning i Finland, men hittills har det ej burit någon frukt. M. G S.* Om judarna i Sverige förekomma från äldre tider endast sparsamma underrättelser. Under Gustaf II Adolfs regering fördes i Linköping en process mot tre s. k. judaister (kristna, som visade böjelse för den judiska läran), hvilka 4 febr. 1619 dömdes till döden. Drottning Kristina delade ej den föregående tidens ovilja mot judarna, ty hon stod i liflig brefväxling med den lärde rabbinen Manasse ben Israel i Amsterdam och hade till "kungl. resident" i Hamburg en annan jude, Don Manuel Teixeira (den egentlige grundläggaren af K. bibliotekets i Stockholm afdelning för hebreisk litteratur). 29 sept. 1681 döptes i Stockholm, i hela det kungliga hofvets närvaro, två judar jämte hustrur och barn. (Som en motsats härtill kan anföras, att 1749 en luthersk familj Granbom, 11 personer, utvandrade från Linköping till Holland och där antog judiska läran.) Icke långt därefter, till följd af k. br. 3 och 29 dec. 1685, förvisades alla judar ur riket, och enligt k. resol. af 22 okt. 1723 och 1 aug. 1727 (den förra framkallad på prästernas begäran, den senare på allmogens) skulle alla "judar, som fara omkring landet", häktas och dömas till kronoarbete. Först under Gustaf III:s regering gjorde sig en större tolerans gällande. Redan under sin vistelse i Paris 1771, där judefrågan då behandlades, förklarade han sig i bref till sin moder inse nyttan för riket af att "så flitigt folk som judarna kunde slå sig ned där", och han gaf 1779 gärna sin sanktion åt riksdagens förslag till "allmän religionsfrihet". I reskriptet af 24 jan. 1781 upphäfdes åtskilliga i ofvannämnda riksdagsbeslut gjorda bestämmelser ang. judarna, och i det af Kommerskollegium 27 maj 1782 utfärdade "judereglementet", hvilket i hufvudsak blef gällande till 1838, medgafs judarna rätt att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, att där uppföra synagogor och att sysselsätta sig med vissa särskildt uppräknade borgerliga yrken. Men de förbjödos deltaga i riksdagsmannaval samt ingå äktenskap med andra än sina trosförvanter. I Kommerskollegii kung. 19 dec.