1806 och k. kung. 31 aug. 1815 stadgades förbud för judar att inkomma i riket utan K. M:ts särskilda tillstånd. Men genom k. förordn. 30 juni 1838 och i Kommerskollegii cirkulär 13 aug. s. å. fingo judarna l., såsom de från denna tid i Sverige officiellt kallats, mosaiska trosbekännarna betydligt ökade friheter, i hvilka några inskränkningar dock till följd af den upphetsning hos folket (i synnerhet i hufvudstaden), som förordningarna framkallat, gjordes genom k. kung. 21 sept. s. å., hvari bl. a. stadgades, att jude endast med särskildt kungligt tillstånd fick bosätta sig på annan ort inom riket än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona. Denna inskränkning upphäfdes genom k. kung. 9 nov. 1854, som lämnade de i Sverige födde judarna rätt att "bosätta sig i hvilken stad inom riket som helst". 1860 fingo de judar, som äro svenska medborgare, rätt att bosätta sig öfverallt inom riket, såväl på landet som i städerna, och att besitta fast egendom, 1863 rätt att anställas i vissa grenar af statstjänsten och 1865 rätt att deltaga i val af riksdagsman. Frågan om judarnas fullständiga emancipation diskuterades emellertid lifligt såväl inom riksdagen som i pressen och genomdrefs inom riksdagen 16 febr. 1870 med väldig röstöfvervikt. Då erhöllo nämligen mosaiska trosbekännare tillträde till alla statens icke-ecklesiastika ämbeten, utom statsrådsämbeten, och förklarades valbara till riksdagsmän. Se vidare Främmande trosbekännare, sp. 43. -- Judarnas antal i hela riket uppgick vid 1900 års slut till 3,912. Antalet i Stockholm kyrkskrifna var 80 (i hela riket 150) år 1787, 430 år 1828, 560 år 1848, 631 år 1864, 1,111 år 1881 (med inräkning af de icke kyrkskrifna uppgick antalet till 1,259) och 1,630 år 1900. De svenske judarna uppgå alldeles i det svenska folket. I alla deras församlingar predikas, undervisas, förrättas gudstjänst samt föras kyrkböcker och protokoll på svenska språket. I Sverige liksom i Danmark förekomma ofta blandade äktenskap. L. L.* Bland judarna har i ett visst samband med emancipationen uppkommit en riktning (s. k. reformjudar), som gjort sig gällande i synnerhet i Tyskland och under den nyaste tiden i Nord-Amerika och som sträfvar att mer eller mindre lägga bort det säregna judiska väsendet, upphöra med många gamla plägseder och omforma gudstjänsten efter kristen förebild (predikan, orgelspel o. d.); i enlighet med denna rörelse förlora judarnas gamla spisförbud och ceremoniallagar sin absoluta giltighet på grund af nutida ändrade förhållanden, ja, ett ytterlighetsparti vill t. o. m. afskaffa sabbaten och taga söndagen till helgdag. Anhängarna af denna nyare riktning häfda också den mening, som fått skickliga förespråkare, nämligen att judendomen, frigjord från den historiska traditionen, särskildt från föreställningen om judarna som Guds utvalda folk, och sålunda utvecklad till ren monoteism, skall bli framtidens världsreligion och undantränga eller rättare sagdt i sig upptaga kristendomen såväl som öfriga religioner. I motsats härtill ratar sekten chasidim (se Chasidæer) all nyare upplysning såväl som talmud, under det den föredrager den mystiska kabbala. Slutligen har den antisemitiska rörelsen (se Antisemitism) under den nyaste tiden gifvit anledning till sionismen (se d. o.), som just framhåller judarna som nation -- i st. f. som trossamfund -- och därför vill återuppväcka bruket af hebreiska som gemensamt språk samt arbeta för en återflyttning till Palestina såsom varande judarnas rätta fädernesland, alltså motsätter sig hela den utveckling, som karakteriserat dem på 1800-talet. Under det judarna i Väst- och Mellan-Europa före emancipationen voro ett besvärligt, ja, i flera hänseenden t. o. m. skadligt element och ännu delvis äro det i länder, där frigörelsen ej har trängt fullständigt igenom, såsom i Galizien och Ungern, ha de i vår tid tillfört folken nya krafter, dels genom flit och driftighet i alla affärsförhållanden, dels genom andlig lifaktighet och skarp kritisk begåfning. De ha öfverallt slutit sig till de folk, bland hvilka de lefva, antagit deras språk som modersmål och ådagalagt lifligt deltagande för de länder, som blifvit deras nya fädernesland. Ej få judar deltogo i tyska frihetskriget 1813--14, i Garibaldis fälttåg 1860 och i nordamerikanska inbördeskriget 1861--65. I fredstid ha de frikostigt understödt allmännyttiga sträfvanden. De ha äfven lämnat ett mycket betydande tillskott till de europeiska folkens kulturlif. Hvarje land räknar bland sina framstående män flera judar eller judeättlingar, dels inom vetenskapen (i synnerhet läkarkonsten och naturforskningen, men äfven rätts- och språkvetenskapen), dels inom litteraturen och konsten (i synnerhet musiken, både som kompositörer och virtuoser, och äfven skådespelarkonsten), vidare som statsmän (England, Frankrike, Holland och Italien ha haft judar till ministrar) och politiker, ja t. o. m. som högre militärer (Frankrike har haft jämförelsevis många judiska officerare). I journalistiken ha judarna spelat en framstående roll, särskildt i Tyskland och Österrike; ännu mera är detta fallet i affärsvärlden, i det penningmarknaden i största delen af Europa behärskas af dem. Anmärkningsvärdt är, att judarna i många länder förstått arbeta sig upp från fattig allmoge till burgen medelklass eller t. o. m. penningmagnater. Hvilka stora motsatser, som existera bland judarna, inses däraf, att å ena sidan flera af socialismens grundläggare (Lassalle och K. Marx) och å den andra både det preussiska junkerpartiets stiftare (F. J. Stahl) och den engelska konservatismens ombildare (Beaconsfield) ha judisk härstamning liksom flera af det tyska nationalliberala partiets duktigaste män (E. Lasker och Simson). Den nära anslutningen till grannfolken har gifvetvis medfört, att många tusen judar (100--200 tusen) på 1800-talet antagit kristendomen, visserligen till stor del af religiös likgiltighet eller för att vinna världslig framgång, och att det ständigt ingås blandade äktenskap, hvarvid barnen i öfvervägande grad gå förlorade för judendomen. I de länder, där judarnas ställning är friast, har antalet de sista mansåldrarna varit nästan stillastående, ja, t. o. m. gått tillbaka, såvida det ej kommit förstärkning genom invandring utifrån. Det tycks således, som om judarna haft svårare att rätt bära de nuvarande goda dagarna än forna tiders förtryck. Man hyser i allmänhet den föreställningen, att judarna äro uteslutande ett handelsfolk, men särskildt i Polen, Ryssland och på Balkanhalfön finnas många judiska handtverkare, och i hela Mellan-Europa kan man lägga märke till den ifver, hvarmed judarna söka gifva barnen den bästa möjliga undervisning för att därigenom underlätta