skiljas lätt från den öfriga befolkningen. Orsaken till, att rastypen blifvit så utpräglad och behållit sig så ren, ligger förnämligast däri, att judarna ända till senaste tider gift sig nästan endast inom sin egen stam. Jfr Hebréer, Hebreiska språket och litteraturen, Judendom, Judisk gudstjänst och Rabbinska språket och litteraturen. Af den utomordentligt rika litteraturen om judarna må blott följande arbeten framhållas: I. M. Jost, "Geschichte der israeliten seit der zeit der makkabäer" (9 bd, 1820--28) och "Neuere geschichte der israeliten" (3 afd., 1846--47), A. D. Cohen, "De mosaiske trosbekjenderes stilling i Danmark" (1837), G. H. A. Ewald, "Geschichte des volkes Israel bis zur zerstörung Jerusalems" (3:e uppl., 7 bd, 1864--69), H. Grätz, "Geschichte der juden von den ältesten zeiten bis auf die gegenwart" (11 bd, 1853--74), Bedarride, "Les juifs en France, en Italie et en Espagne" (1859), M. Kayserling, "Geschichte der juden in Spanien und Portugal" (2 bd, 1861--67) och (i dansk öfv.) "Jödernes historie fra bibelens afslutning til nutiden" (1890), A. Geiger, "Das judentum und seine geschichte" (3 bd, 1864--71), O. Stobbe, "Die juden in Deutschland während des mittelalters" (1866), Amadeo de los Rios, "Historia de los judios de España" (3 bd, 1875--76), C. H. Kalkar, "Israel og kirken" (1881), Wellhausen, "Prolegomena zur geschichte Israels" (1882; 6:e uppl. 1905), Th. Reinach, "Histoire des israélites depuis l'époque de leur dispersion" (1884), E. Renan, "Histoire du peuple d'Israël" (5bd, 1887--94), F. Buhl, "Det israelitiske folks historie" (4:e uppl. 1906), I. Abraham, "Jewish life in the middle ages" (1896), och S. Lönborg, "Israels historia" (1899). Juda rike. Se Israel, sp. 1003. Judarnas manna. Se Alhagi och Manna. Judas' bref, det sista i ordningen af de sju s. k. katolska brefven i nya testamentet, är enl. hälsningen i v. 1 skrifvet af "Judas, Jesu Kristi tjänare och Jakobs broder". Sannolikt menas här den inom kyrkan mest kände Jakob, församlingsföreståndaren i Jerusalem, hvarför denne Judas antagits vara den i Matt. 13:55 och i Mark. 6:3 bland Jesu bröder uppräknade Judas (jfr Jakob, "Herrens broder"). Brefvet är en rundskrifvelse till de kristna församlingarna i allmänhet och innehåller varningar för libertinska irrlärare, som förvränga den paulinska satsen "allt är tillåtet" till stöd för köttslig frihet. En egendomlighet för brefvet är ett citat från den apokryfiska Henoksboken. Eusebios räknar brefvet till de s. k. "antilegomena", och Luther, Grotius, baurska skolan, Schenkel m. fl. anse det vara efterapostoliskt. Men flera äldre och yngre auktoriteter hålla på motsatsen. Ha de senare rätt, är det dock antagligt, att brefvet förskrifver sig från den apostoliska tidens sista skede. J. P. Judas Galiléern (rättare Gauloniten), en judisk upprorsmakare från Gamala i Gaulonitis, uppträdde i förbindelse med en farisé, Sadok, under den af Augustus påbjudna och af Quirinius utförda skattskrifningen omkr. år 6 e. Kr. J:s företag omtalas i Gamaliels tal i Apg. 5:37 som misslyckadt. Enl. Josefos hade han dock lagt grunden till den visserligen undertryckta, men dock i folket jäsande zelotismen, som i judiska kriget 66--70 så fruktansvärdt bröt fram och spelade en viktig roll. Under detta uppror voro söner till J. bland de ledande personerna. J. P. Judas Iskariot (d. v. s. "J., mannen från Karioth l. Kerioth", en stad i Judéen), Simons son, var den bland de tolf apostlarna, hvilken förrådde Jesus. I evangelisternas framställning finnes ingenting, som tyder på ett från början hos honom förefintligt förrädiskt eller skrymtaktigt sinnelag. Ingen afvoghet eller hätskhet röjer sig i den nytestamentliga berättelsen om "förrädaren", men väl smärta. J. betraktas som byte för en ond makt ("djäfvulen hade ingifvit J., Simons son, Iskariot, att han skulle förråda Jesus"), och som "frestarens" redskap angifvas de mot Jesus fientliga andliga myndigheterna, hvilka för sina planer begagna sig af J:s naturliga anlag för vinningslystnad. Trots upprepade kärleksfulla varningar från Mästarens sida förrådde han honom, som bekant, medelst en kyss (hvaraf uttrycket Judaskyss -- falsk, svekfull vänskapsbetygelse), för "trettio silfverpenningar", såsom det synes, i den tron, att denne med egen makt skulle göra sig lös från sina fiender. När J. såg, att denna beräkning slog fel, greps han af förtviflan och återbar penningarna. Med hårdhet afvisad af öfversteprästerna, "kastade han penningarna i templet och gick bort och hängde sig". J. P. Judaskyss. Se Judas Iskariot. Judas Lebbeus l. J. Taddéus (båda namnen betyda "hjärtebarn"), Jakobs son, en af apostlarna, som till skillnad från Judas Iskariot brukar nämnas med något af ofvannämnda, troligen från ungdomsåren härflytande tillnamn. Om hans öden förtälja olika traditioner olika: att han predikat och lidit martyrdöden i Persien; att han efter en längre verksamhet i Palestina, Syrien och Arabien slutligen dött en naturlig död i Edessa; att han efter att ha varit Syriens missionär lidit martyrdöden i Fenicien. (Se pl. till art. Apostel). J. P. Judaslind, Judasträd, bot. Se Cercis. Judas Makkabeus. Se Makkabéer. Judas' silfverpenningar, bot. Se Lunaria. Judas Taddéus. Se Judas Lebbeus. Juda stam. Se Juda 2. Judasträd, bot., detsamma som Judaslind. Se Cercis. Judasörat, Auricularia auricula Judæ, bot., en till fam. Auriculariaceæ bland protobasidiomyceterna hörande svamp, som förr var officinell under namn af fungus auriculæ judæ l. fungus sambuci och användes till omslag å inflammerade ögon o. s. v. Svampen, som växer på fläderstammar och till formen något liknar ett människoöra, sväller i vatten upp till en geléliknande massa; torr är den svart och spröd. G. L-m. Judasöron, sjöv., gammal benämning på de två på hvar sin sida om förstäfven å träfartyg uppstående ändarna af kindbackarna, emellan hvilka bogsprötet hvilar. De kallas numera manshufvud. Jfr Bogspröt. R. N.* Judbeck, ett namn på asfalt (se d. o.). Judeed, en från 1100- till 1800-talet särskildt i Tyskland gängse ytterst förödmjukande form för judarnas edgång (lat. more judaico). Judeemancipationen. Se Emancipation och Judar, sp. 224 ff. Judéen (Judiska landet) var på Jesu tid vanligen namnet på en del af Palestina (v. om