Valnötsoljan, pressad ur fröna, begagnas i st. f. olivolja vid matlagning, till finare oljefärger och i medicinen. Den på garfämne rika barken användes till brunfärgning. Det bruna, flammiga valnötsträet är ett af de vackraste europeiska träslagen, som i synnerhet användes som faner på finare möbler. Det s. k. amerikanska valnötsträet erhålles af J. nigra i sydligare Nord-Amerika. O. T. S. (G. L—m.)

Valnötsträdet (Juglans regia). Upptill gren med han- och honblommor samt tre mogna frukter. Nedtill en frukt med höljet aflägsnadt samt i längdsnitt (t. h.) och tvärsnitt. (Något förminsk.)

Jugorskij sjar l. Vajgatj-sundet, mellan ryska fastlandet och ön Vajgatj, under 69° 40′ n. br. och 60° 20′ ö. lgd, är ett af inloppen till Kariska hafvet. Det är 47 km. långt, 3—16 km. bredt och 30—100 m. djupt. På dess södra strand ligger hamnen Chabarova. J. F. N. Jugularvener (af lat. jugulum, strupe), anat., två å hvardera sidan af halsen belägna vener. Den ytligare (vena jugularis externa) är mindre, af något växlande lopp och storlek samt på grund af sitt läge tätt under huden och genom sin blå färg ofta delvis synbar, afför blodet mest från hufvudets yttre, åt sidan och bakåt, samt tömmes, till en del åtminstone, i den inre jugularvenen. Denna (v. j. interna) är större, 9—12 mm. tjock, samt utgår från bottnen af hufvudskålen (se Hufvudskål, fig. 4 och 7, hålet 2), mottager där blodet från hufvudets inre och hjärnan, går sedan nedåt på djupet af halsen, uppsamlande genom flera rötter blod från däromkring liggande delar (ansiktet m. m.), och tömmes i nyckelbensvenen. G. v. D.* Jugurtha, numidisk konung, var oäkta son af Mastanabal, en son till konung Masinissa. Af sin farbror Micipsa uppfostrades han tillika med dennes söner. Tidigt utmärkt genom stora förståndsgåfvor och lysande anlag, skickades han af Micipsa att lära krigskonsten under Scipio Aemilianus vid Numantia. Där vann den unge furstesonen bekantskaper bland de förnäme romarna och lärde känna de romerske ädlingarnas girighet. Redan då torde J., som brann af äregirighet och härsklystnad, ha börjat umgås med planer på Numidiens konungarike. Hemkommen från Numantia, blef han af Micipsa adopterad och insatt till arfvinge jämte hans söner. Den gamle konungen synes ha fruktat för J:s sträfvanden; hans fruktan blef också besannad. Knappt hade nämligen Micipsa tillslutit sina ögon, förrän J. började tvista med sina bröder. Den ene af dessa, Hiempsal, öfverfölls och dödades (117 f. Kr.), och den andre, Adherbal, nödgades fly till Rom. J. skickade då dit sändebud, som genom mutor stämde senaten till hans förmån. Riket delades mellan bröderna, men snart retade J. Adherbal till krig samt besegrade och dödade honom (112). Då förklarade romarna krig, och allt syntes förloradt. Men J., som kallades att inställa sig i Rom, förstod att skickligt bearbeta senaten och skulle möjligen ha kommit ifrån saken, om han icke låtit lönnmörda en släkting. Kriget fortsattes, men med föga ära för Rom, hvars fältherre lät öfverlista sig och tvangs att ingå dagtingan. Då fann man det i Rom vara tid att taga saken på allvar. Den duglige och obesticklige Q. Cæcilius Metellus fick 109 öfverbefälet och slog J., men kunde ej göra slut på kriget. Nu fick C. Marius befälet. Han förde kriget med kraft och framgång samt lyckades slutligen genom sin kvestor Sulla förmå J:s svärfader, konung Bocchus i Mauretanien, att utlämna mågen (105). Denne fängslades och fördes till Rom, hvarest han fick gå i Marius’ triumftåg (1 jan. 104) och därefter nedkastades i statsfängelset att där finna döden. J. var en man af öfverlägsna egenskaper, men utan all sedlig hållning. R. Tdh. Juhani Aho [jo'hani a'hå], tidigare pseudonym för, numera antaget namn af Brofeldt, J. (se d. o.). Juhlin, Anders Julius, ämbetsman, f. 26 juli 1861 i Vårdsbergs socken, Östergötland, blef student i Uppsala 1882, filos. kandidat 1884, licentiat 1890 samt 1891 doktor och docent i