<img l>

Jung [joȵ], Johann Heinrich, kallad Stilling, tysk mystisk skriftställare, f. af fattiga föräldrar 12 sept. 1740 inom Nassaus område, d. 2 april 1817 i Karlsruhe. Sedan han först varit kolare och därefter skräddare, blef han, efter att på egen hand ha skaffat sig kunskaper, huslärare. Sedermera studerade han medicin i Strassburg, där han kom i intimare förbindelse med Goethe. Sedan han en tid varit praktiserande läkare i Elberfeld, anställdes han som lärare vid kameralskolan i Lautern samt blef, när denna läroanstalt flyttades till Heidelberg, professor i landthushållning därstädes. 1787 blef han professor i ekonomi och kameralvetenskap i Marburg, men återvände 1804 till Heidelberg som professor i statsvetenskap. Sina sista år lefde han i Karlsruhe som badensiskt geheimeråd. Uppfostrad i en pietistisk omgifning, mottog J. därifrån intryck för lifvet, hvilket visar sig i alla hans skrifter. Bland dessa må först och främst nämnas hans själfbiografier: Heinrich Stillings jugend (1777), H. S:s jünglingsjahre (1778), H. S:s wanderschaft (s. å.), H. S:s häusliches leben (1789) och H. S:s lehrjahre (1804), hvilka 1806 utgåfvos i en ny upplaga i 5 bd under titel: Heinrich Stillings leben, eine wahre geschichte. Samtidigt utgaf han romaner med religiös prägel och tendens samt förtjänstfulla skrifter i kameralvetenskap. 1793—1816 utgaf han sina mystisk-spiritistiska skrifter (Der graue mann, Theorie der geisterkunde, Scenen aus dem geisterreich m. fl.), hvilka skaffade honom hans egentliga ryktbarhet, namnet svärmare och många motståndare. Personligen gaf han intrycket af en from man med fast barnatro. J:s bok Siegesgeschichte der christlichen religion (”Kristna religionens seger”, 1806), en förklaring af Uppenbarelseboken, inverkade starkt på Gustaf IV Adolf, som gjorde J:s bekantskap i Karlsruhe 1804. Hans Sämmtliche werke utkommo i ny uppl. 1843—44, i 12 bd. Jfr Goethe, ”Dichtung und wahrheit”. Biogr. af R. Petersen (1890). J. P. Jung [joȵ], Jakob Friedrich Alexander, tysk skriftställare, f. 1799 i Rastenburg, d. 1884 i Königsberg, sysslade med litteraturhistoriskt och socialt författarskap af säregen idealism och extatiskt frisinne. Bland J:s skrifter märkas Vorlesungen über die moderne literatur der deutschen (1842), Frauen und männer (1847), Charaktere, charakteristiken und vermischte schriften (2 bd, 1848), Goethe’s wanderjahre und die wichtigsten fragen des 19. jahrhunderts (1854), Das geheimnis der lebenskunst (1858), den själfbiografiska ”romanen” Rosmarin, oder die schule des lebens (5 bd, 1862), Ueber Franz v. Baaders dogmatik als reform der socialwissenschaft (1868), Darwin, komisch-tragischer roman in briefen an einen pessimisten (3 bd, 1873; 2:a uppl. 1879), Panacee und theodicee. Illustrationen, caricaturen der gegenwart (1875—76) och Moderne zustände (1880) samt arbeten om Hölderlin (1848) och Schelling (1864). Se biogr. af Reifferscheid i ”Allg. deutsche biogr.” (bd 50, 1905). Jung-Bunzlau. Se Bunzlau 2. Junge [jo'ȵe], Joachim. Se Jung. Junge Deutschland [jo'ȵe dö'jtʃlant], Das. Se Tyska litteraturen. Jungel. Se Djungel. Jungermanniaceæ, bot., lefvermossfamilj af serien Jungermanniales. Hos en grupp af fam. saknas i allmänhet utbildade blad; dit hör den på fuktig jord vanliga fetbålmossan, Riccardia pinguis, med stor, platt, glänsande mörkgrön bål. De öfriga ha däremot bilaterala skott med två rader öfre, större och en rad undre, mindre (amfigastrier) blad. Hit höra talrika släkten med många arter, växande på trädstammar, klippor, jord, i kärr o. s. v. G. L—m. Jungermanniales, bot. Se Lefvermossor. Jungersen, Frederik Olfert, dansk präst, f. 2 apr. 1836, blef 1853 student och 1861 teol. kandidat samt under kriget 1864 löjtnant. Han var sedan en af ledarna för en skola i Köpenhamn och lärare vid folkhögskolan på Skovgaard i Ordrup. Under titeln Dansk protestantisme utgaf han 1873 en rad föreläsningar öfver S. Kierkegaard, Grundtvig och R. Nielsen, hvilka syntes honom vara dennas yppersta uttryck, liksom de efter hvarandra varit hans egna läromästare. Särskildt i R. Nielsens lära om ”aandsvirkelighed” fann han den befriande lösen i striden mellan tro och vetande. I samma riktning gick den lilla skriften Miraklet, videnskaben og troen (1875). J. blef 1878 kyrkoherde, men tog afsked 1890 för att bli präst för en ”valgmenighed” i Köpenhamn och har som sådan intagit en framskjuten ställning bland grundtvigianerna. 1898 var han med om att stifta Kirkeligt samfund. Han har kraftigt polemiserat mot G. Brandes i skrifterna Hvad er sandhed? (1885) och Den frie tanke, teologien og den levende gud (1889). Vidare har han skrifvit Til forsvar for kristentroens sandhed (1895) och Tror du paa Helligaanden? (1904). E. Ebg. Jungfernhoff [jo'ȵ-] gods i Livland vid Düna ofvanför Riga. På Gustaf Adolfs befallning byggdes 1625 en redutt vid J., och platsen omgafs sedan med ett pålverk. 24—26 april 1700 slogo sachsarna bro och retrancherade sig vid J., men 6 maj drefvos de därifrån och tillbaka öfver Düna af O. Vellingk, hvarefter denne uppkastade ett épaulement vid J., som 21 maj åter besattes af sachsarna och sedan ytterligare befästes. Vid Rigas belägring af ryssarna 1710 byggde svenskarna batterier vid J. L. W:son M. Jungfrau [jo'ȵ-], en af glaciärer omgifven och med bländande hvit firn betäckt gnejspyramid af 4,166 m. höjd i Berner Oberland, på gränsen mellan de schweiziska kantonerna Bern och Valais. Mot n. stupar berget mycket brant till den obebodda Trümleten-dalen, som skiljer J. från Wengern-alp; äfven mot ö. och s. ö. har det brant stupning. N. v. om J. ligga Silberhorn (3,705 m.) och Schneehorn (3,415 m.). Den nordvästra delen, Schwarzer Mönch eller Stellifluh (2,654 m,.) sluttar ned mot Lauterbrunnen-dalen. Anblicken är vackrast från n. (Interlaken, se d. o., med fig.). Berget bestegs första gången 3 aug. 1811 af bröderna Meyer från Aarau, och sedan ha flera vetenskapsmän och äfven damer företagit den högst mödosamma färden uppför berget.