Numera är en elektrisk kuggstångsbana byggd från Scheidegg (2,064 m.) vid Wengernalpbanan i dagern till glaciärranden (2,223 m.), därefter genom tunnlar till Jungfraujoch och den där om sommaren snöfria platån (3,396 m.), hvarifrån en elevator skall befordra de resande till toppen. Banan hade nått Eismeer (3,160 m.) 1907, och sista delen är ännu ofullbordad. Jfr Elektriska järnvägar, sp. 246 ff. (J. F. N.) Jungfru (lånord i fsv. från mlty. junkvrouwe, ung fru) betydde under medeltiden ogift matmoder; ogift kvinna af högre börd (jämte fröken); mö, intakt ung flicka; liksom det lat. virgo kunde jungfru beteckna äfven en renlefnadsman. Om ordets forna inskränkning till adelns döttrar erinrar ännu det från folkvisorna bekanta uttrycket ”stoltsjungfru”. Frökentiteln utträngde småningom jungfru, som i senare tid försvunnit ur de borgerliga kretsarna, där först mamsell och sedan fröken varit gängse. Som beteckning för kvinnligt tjänstehjon har jungfru i sin ordning utträngt piga. Jungfru. 1. Sjöv., en rund, platt, klumpig skifva af trä eller metall, försedd med 3 à 4 tvärs igenom gående hål. Jungfrur (se fig.) användas som block vid ansättning af vant, barduner o. d. Den undre, s. k. röst- l. märsjungfrun, fästes med ett rundt om gående järnband till röst- eller puttingsjärnen; den öfre, s. k. vant- l. bardunjungfrun, har för vantets eller bardunens fastbändning antingen en kip (ränna) i kanten eller ett järnbeslag med kaus. I jungfrurnas hål, hvilka ersätta skifvorna på ett block, inskäres taljerepet, hvarmed vantet styfhalas. Jfr Block, Bända 1 och Dotkopp. — 2. Klubblikt redskap, hvarmed gatuläggningsstenarna nedstötas, kalladt så med anledning af formen. Se Handdocka med fig. — 3. (Jumfru) Till och med 1862 namn på det minsta svenska rymdmåttet för våta varor, 1/32 kanna . 1/4 kvarter + 8,170 cl. 1. R. N. (C. K. S.)

Jungfrur.

Jungfrubur kallas i medeltidsskrifter den bod (bodh, bur), i hvilken de ogifta kvinnorna bodde. På den tiden bestod en gård hos den nordiska allmogen i skogsbygderna af en mängd små hus, hvart och ett med sin speciella uppgift. I den öfre våningen af bodarna plägade man förvara sängkläder, linne m. fl. bättre husgeråd, som ej behöfdes i dagligt bruk, och där stod äfven ofta en säng för gäster. När familjens yngre kvinnliga medlemmar blifvit vuxna, flyttade de under den varmare årstiden upp i bodens öfvervåning, hvilken bod så kom att kallas jungfrubur. Jfr Fatbur. —a—i. Jungfrubär (Jungfru Marie bär, Marie bär), bot., namn på frukterna af Rubus saxatilis. Jungfrucirkel, Nollcirkel, ritinstrument, medelst hvilket helt små cirklar kunna uppdragas. Jungfrudanser. Se Labyrint. Jungfrugrottan, på Kullen i Skåne. Se Grotta, sp. 372. Jungfruhår, bot. Se Adiantum. Jungfrulin, bot. Se Polygala. Jungfru Maria. Se Maria, Jesu moder. Jungfru Marias dal. Se Jerusalem, sp. 1365. Jungfru Marias sänghalm, bot. Se Galium. Jungfru Maria bebådelsedag blef troligen redan i 4:e årh. en af kyrkans högtidsdagar, ehuru den icke med säkerhet omnämnes före 7:e årh. Då man antog, att Maria i samma ögonblick hon enl. Luk. 1: 26 hörde ängelns tilltal blifvit hafvande med det gudomliga ”Logos”, firade man bebådelsedagen jämt 9 månader före 25 dec. (Kristi födelses fest), d. v. s. 25 mars. Därför kallas i den romerska kyrkan denna högtidsdag också festum incarnationis (l. conceptionis) Christi. Inträffar Mar. beb. dag i dymmelveckan (d. v. s. veckan näst före påskdagen), firas den på lördagen näst före palmsöndagen. Infaller den på påskdagen eller annandagpåsk, firas den på första följande söckendag. — Marie bebådelsedag är den enda af Marie-dagarna, eller de s. k. Vårfrudagarna, hvilken bibehållits i lutherska kyrkan; den kallas i Sverige ännu Vårfrudagen (”Våfferdagen”). Denna högtid stod fordom i så högt anseende, att man i åtskilliga länder därifrån räknade årets början (t. ex. i England ända till 1752, då nya stilen där infördes). J. P. Jungfru Marie besökelsedag (lat. Festum visitationis Mariæ), 2 juli (till minne af Marias besök hos Elisabet enl. Luk. 1: 39), infördes bland kyrkofesterna endast i västerländska kyrkan, först 1247 af konsiliet i Le Mans. Franciskanerna upptogo den som ordensfest på sitt generalkapitel i Pisa 1263, hvarefter påfven Urban VI förklarade den för allmän kyrkofest 1389. Maria och Elisabet skulle nämligen betraktas som bilder af enighet, hvarför påfven ansåg lämpligt att på detta sätt ställa den då genom den s. k. västerländska schismen splittrade kyrkan under den hel. jungfruns skydd. I Sverige upphörde denna dag att vara helgdag 1772. J. P. Jungfru Marie bär, bot. Se Jungfrubär.

Orchis maculata. 1 stjälktopp med blomaxet, 2 växtens nedre hälft, 3 blomma sedd framifrån, 4 blomma sedd från sidan.

Jungfru Marie hand, bot., är den vanliga svenska benämningen på Orchis maculata L., en tämligen allmänt på fuktig skogsmark förekommande ört, med en 15—30 cm. eller däröfver hög stjälk, som nedtill omfattas af tunglika eller aflånga trubbiga blad. De högre sittande bladen blifva hastigt smalare, de öfversta äro små, skärmlika. Alla bladen äro undertill grågröna och ofvan vanligen mycket brunfläckiga. Blommorna sitta i ax och äro ganska stora, blekvioletta (eller nästan hvita), med mörkt gredelina till ljusröda streck och fläckar, i synnerhet å ”läppen”, eller det nedåt vända, större och med sporre försedda kalkbladet. — Det svenska namnet har uppkommit genom den handlika formen af rotknölarna. Jfr Orchis och Salep. O. T. S. (G. L—m.) Jungfru Marie himmelsfärd. Se Himmelsfärd.