Jungfru Marie kyrkogång. Se
Kyndelsmässa.
Jungfru Marie nyckelpiga. Se
Nyckelpiga.
Jungfru Marie obefläckade aflelse. Se
Aflelse 2.
Jungfrun (lat.
Virgo),
astron., stjärnbild,
belägen å ömse sidor om ekvatorn s. om
Bootes, Berenikes hår och Lejonet samt n. om
Vattenormen, Korpen m. fl. stjärnbilder. En
af Jungfruns stjärnor,
Spica (Axet), är af
första storleken; enligt Heis innehåller
stjärnbilden sammanlagdt 181 för blotta ögat
synliga stjärnor. Denna stjärnbild är bekant
genom sin rikedom på nebulosor. — Jungfrun
är en af de 12 stjärnbilderna i Djurkretsen.
E. J. (B—d.)
Jungfrun, zool. Se
Påfågelögat.
Jungfrun, klippö i norra delen af Kalmarsund,
belägen 9 km. från Öland och 16 km. från Smålands
fastland. Ön är nästan rund (längd i n. och
s. 1,000 m., bredd 800 m.), mycket högländ
och delvis skogbevuxen samt håller 3 km. i
omkrets. Den är en granitklippa, bestående af en
grofkornig, röd, tämligen lättvittrande bergart,
och sannolikt en horst, som kvarstår, sedan
berglagren rundt omkring sjunkit i djupet. Den
fasta klipphällen ligger öfverallt i dagen, utom
på södra ändan, som täckes af lösa stenblock;
där finnas ock väldiga horisontala jättegrytor,
liknande ofullbordade tunnlar, bl. a. den
s. k. Jungfrukammaren, 5—6 m. lång, 1,5 m. bred
och 4—5 m. hög. Enslig, med branta stränder och
omgifven af djupt vatten, utgör J. ett godt märke
för sjöfarande, som på betydligt afstånd kunna
se öns höga, afrundade, blånande hjässa. Många
trolldoms- och spökhistorier förtäljas om J.,
som i äldre tid kallades Blåkulla. Ön lyder
under Virbo gård i Misterhults socken, men är för
längre tid utarrenderad med full nyttjanderätt
till några ölänningar, som för några år sedan
börjat tillgodogöra sig öns granit och skog. —
I sjöslaget vid J. 14 aug. 1564 besegrade
svenska flottan under Klas Kristersson
Horn de förenade danska och lybeckska
flottorna under Herluf Trolle. Se uppsats af
J. Erikson i Sv. turist-fören:s årsskrift 1905.
A. G.*
Jungfrun af Orléans. Se
Jeanne d’Arc.
Jungfrun i det gröna, bot. Se
Nigella.
Jungfruolja. Se
Olivolja.
Jungfruregeln (lat.
regula virginum),
mat.,
är i äldre aritmetiska läroböcker namnet på ett
särskildt räknesätt, som i sak sammanfaller med
lösningen af två ekvationer af första graden
mellan två eller flera obekanta, dock så, att
de sökta storheterna alltid skola vara hela
tal. Namnet beror därpå, att hithörande problem
ofta handla om ungersvenner och jungfrur,
hvilka sammankommit till gästabud, t. ex.:
”20 personer, ungersvänner och jungfrur, hafva
tilsamman förtärdt 56 öre. När en ungersvän
nu betalar 4 öre, så skal en jungfru betala 2
öre. Nu frågas: huru många ungersvännerne och
jungfruerne i synnerhet varit hafva”. Facit
blir 8 ungersvenner och 12 jungfrur. — Denna
regel kallas äfven
zekinregeln (lat.
regula
cecis), enär frågorna oftast handla om penningar.
(I. F.)
Jungfruskinn, med. farm., en populär benämning
på det förr hos oss officinella preparatet
alteapasta,
pasta altææ, som är en snöhvit,
lätt, i tunnare kakor formad, mjuk massa,
hvilken lätt löses i munnen, smakar sött och
slemmigt samt luktar pomerans. ”Jungfruskinn”
beredes af altearot, som utdrages
med vatten, hvilket sedan afhälles
och hvartill sättes arabiskt gummi,
socker, vispad ägghvita och pomeransblomvatten.
Massan utgjutes sedan i formar
och torkas varsamt; den begagnades mot
hosta och heshet. Jfr
Lakritspasta.
O. T. S. (C. G. S.)
Calopteryx splendens, hanne (nat. storl.).
Jungfrusländor l.
Vattenjungfrur,
Calopterygidæ, zool., familj
af ordn. rätvingesländor och
underordn.
Odonata. Hithörande medelstora sländor
öfverensstämma med
flicksländorna (se
d. o.) i kroppens spenslighet, med dess smala
och långa abdomen, i den tvärställda formen
på det cylindriska hufvudet, hvars fasettögon
sitta långt åtskilda, samt i likformigheten
af fram- och bakvingar, som med smal bas äro
fästa vid kroppen och under hvilan hållas
uppåt hopslagna. Men de afvika genom vingarnas
ytterst täta nätådrighet, genom hannarnas brist
på vingmärke samt genom den flaxande, oviga
flykten. Jungfrusländerna vistas vid rinnande
vatten och fladdra blott helt korta sträckor
mellan strandens träd och buskar. I rinnande
vatten lefva också
deras larver, som, liksom öfriga odonaters,
ha underläppen ombildad till ett tångformadt,
framsträckbart fångstorgan. I bakkroppens
spets bära de tre långa, smalt lansettformade
bihang, som tjänstgöra både som simfenor och
gälar. Därtill komma tarmgälar, ehuru mindre
utbildade än hos larverna af trollsländor
(se d. o.), hvarjämte hos släktet
Euphæa från
tropiska Asien bakkroppen bär yttre sidogälar,
som i rudimentärt skick kvarstå äfven hos den
fullbildade sländan. — I Sverige representeras
familjen af släktet
Calopteryx med 2 arter,
som ha en vingbredd af 54-72 mm. Båda ha
metallglänsande kropp, hos hannen blå, hos honan
grön. Hos
C. virgo äro hannens vingar mörkblå,
honans bruna. Hos
C. splendens (se fig.) äro
vingarna genomskinligt gulgröna, hos hannen med
bredt blått tvärband innanför spetsen. Båda
arternas honor ha på vingmärkets plats en
hvit fläck.
G. A—z.
Jungfrustift, i protestantiska länder
förekommande stiftelser, som gifva i dem
inskrifna ogifta döttrar till adelsmän eller,
någon gång (t. ex. i Danmark och Norge),
till ofrälse personer fri bostad eller
pension. Vanligen äro jungfrustiften grundade
på indragna klosteregendomar. I Sverige finns
