endast ett adligt jungfrustift: Vadstena adliga jungfrustift (se d. o.). — Jungfrustiftsinrättningen i Finland kom till stånd 1856. I densamma finnas 500 adliga stiftsjungfrur inskrifna. Mot erläggande af en inträdesafgift erhålla dessa från och med en viss uppnådd ålder smärre pensioner. — Danmarks jungfrustift kallas jomfru- l. frökenklostre. De i dem inskrifna pensionärerna åtnjuta dels fri bostad, dels årsunderhåll (hæving) af olika storlek. Vid inskrifningen erlägges en viss penningsumma (600—2,000 kr.), som icke återbetalas, om dödsfall inträffar eller giftermål ingås. Sådana ”jungfrukloster” äro Vallö stift (1737, uteslutande för adliga jungfrur), Gisselfeld (1701), Vemmetofte (1735), Roskilde (1699) och Odense (1716, tillika för döttrar af män, som tillhöra de tre första rangklasserna), Taarupgaard (1698, för döttrar af män tillhörande de fyra första rangklasserna) och Stövringgaard (1735, för döttrar af män tillhörande de fem första rangklasserna). För oadliga damer ha upprättats ”Budolphi stiftelse” (1725) och ”Brödrene Petersens jomfrukloster” (1755) i Köpenhamn samt Kristianedal kloster vid Sorö (1872). — Bland liknande inrättningar i Norge märkas: ”Stiftelsen for ugifte fruentimmere” i Bergen (1851), ”Kong Oscars minde” i Kristiania (1854) och ”Mogens Thorsens og hustrus stiftelse” (upprättad 1863 genom testamentarisk donation af 800,000 kr. och ett landtställe vid Bygdö allé; i verksamhet sedan 1896). — Äfven i Tyskland existera jungfrustift. Historiskt ryktbart är det 1803 sekulariserade jungfrustiftet i Quedlinburg (se d. o.), hvars sista abbedissa var den svenska prinsessan Sofia Albertina (se denna). I Preussen finns en särskild stiftspensionsfond (inkomster af upplösta jungfrustift), hvarur utdelning lämnas åt döttrar (samt änkor) till aflidna civila ämbetsmän och officerare. Jfr Gritzner, ”Handbuch der damenstifter” (1893). Jungfrusund, ett mellan sydvästra udden af den stora ön Kimito och öarna därutanför beläget sund i farleden från Hangö till Åbo och Ålands skärgårdar. Dit insändes i slutet af juni 1808 en afdelning af den i Finska vikens mynning kryssande svenska örlogsflottan för att afskära förbindelsen mellan de två till trakten af Åbo anlända ryska skärgårdsflottiljerna och återstoden af ryska skärgårdsflottan, som framträngde från Kronstadt och Sveaborg. Ändamålet vanns endast för en tid, ty under loppet af juli lyckades ryssarna upprensa den trånga och med försänkningar spärrade farleden mellan Kimito och fastlandet. Den svenska afdelningen i J. stod under befäl af öfverste von Gegerfelt och utgjordes af 3 linjeskepp, 4 briggar och 1 kutter, inom kort förstärkta med 8 kanonslupar och 2 fregatter (inalles 2,870 man, 270 kanoner). Ryska skärgårdsflottan försökte två gånger anfalla svenskarnas starka ställning i sundet, men tvangs med lätthet att retirera. Däremot lyckades en expedition från J. under befäl af öfverstelöjtnant von Krusenstierna natten 17—18 aug. tillfoga ryssarna stort afbräck (”Styrbjörns äntring”. Se ”Tidskr. i sjöväsendet”, 1842). 22 s. m. lämnade den svenska afdelningen J. för att i förening med den öfriga örlogsflottan anfalla ryska linjeskeppsflottan. H. W—l. Jungfrusvärm, zool. Se Bi, sp. 217. Jungfrutal. Se Maidenspeech. Jungfrutoffel, bot. Se Calypso. Jungfrutranan, Grus virgo, zool. Se Tranor. Jungfrutvål, bot., namn på Polygonum hydropiper L. Jungfruvax. Se Vax. Jungfruvin l. Vild vinranka, bot., namn på Parthenocissus quinquefolia. Jungfruöarna l. Virginiska öarna (eng. Virgin islands), en till de Små Antillerna i Västindien hörande ögrupp, ö. om Puerto Rico, mellan 18° och 19° n. br., bestå af 8 större och inemot 100 mindre öar, som med undantag af S:te Croix ligga på en med Puerto Rico sammanhängande undervattensås, som har blott 50 m. vatten öfver sig, men i n. och s. omgifves af stora djup (af ända till öfver 5,000 m.). Deras sammanlagda areal är 679 kvkm. med omkr. 42,000 inv. Af öarna höra till Förenta staterna (före 1898 till Spanien) Vieques, Culebra och några mindre (170 kvkm., 6,642 inv. 1899); till Danmark S:te Croix, S:t Thomas och S:t Jan (359 kvkm., 30,527 inv. 1901) och till Storbritannien Tortola, Anegada, Virgin Gorda, Jost van Dyke, Beef island, Peter’s island, Guana, Salt och Caymanes (150 kvkm., 4,908 inv. 1906). — J. äro bergiga, höga och ödsliga, och endast de större producera socker, rom, majs, kaffe, bomull, indigo och tobak. Skogarna innehålla värdefulla träslag, de kringliggande hafven äro fiskrika. Klimatet är jämnt och sundt, men våldsamma orkaner härja ibland. J. upptäcktes af Columbus på hans andra resa och erhöllo benämningen Las virgines efter den katolska legendens elfva tusen jungfrur. Holländarna slogo sig ned här 1666, engelsmännen 1667 och danskarna 1671. J. F. N. Junggrammatiker kallas vanligen en grupp indogermanska språkforskare från 1870- och 1880-talet, väsentligen tyskar, hvilkas åskådning kan anses återgifven af Osthoff, Hermann Paul och Ziemer. Jungh, i naturvetenskapliga benämningar förkortning för F. W. Junghuhn (se denne). Jung-hegelianismen. Se Hegel, sp. 232. Junghuhn [jo'ȵhon], Franz Wilhelm, tysk resande och naturforskare, f. 1809 (1812) i Mansfeld, d. 1864 i Lembang på Java, hade fört ett stormigt och omväxlande ungdomslif, då han 1835 fick tillfälle att som militärläkare medfölja en holländsk expedition till Java. Såväl där som under en tvåårig förflyttning till Sumatra (1840—42) gjorde han storartade undersökningar af naturförhållandena äfvensom skarpsinniga etnografiska iakttagelser. 1846—48 hade han anställning som regeringens geolog. Efter en sexårig permission (1849—55) på grund af försvagad hälsa återvände han till Java, där han fick ledningen af den kort förut införda kinaodlingen. Resultaten af sina forskningar nedlade J. i de två monumentala verken Die Battaländer auf Sumatra (holl. originaluppl. och tysk öfv., 1847) och Java, seine gestalt, pflanzendecke und innere bauart (1850—54), hvilka länge voro hufvudkällorna för kunskapen om dessa länder, samt flera mindre arbeten, af hvilka Licht- en schaduwbeelden uit de binnenlanden van Java (4:e uppl. 1866) är intressant i kulturpolitiskt hänseende. Hans högst rikhaltiga naturvetenskapliga samlingar bearbetades af flera fackmän och äro bekantgjorda i det botaniska verket Plantæ Junghuhnianæ (1851 ff.). (Wbg.)