Jungingen [jo'ȵ-]. 1. Konrad von J., Tyska ordens högmästare och som sådan kallad Konrad III, vald till högmästare 30 nov. 1393, d. 30 mars 1407, förvärfvade ett berömdt namn som regent, köpte Neumark 1402 samt förde en i allmänhet fredlig politik (jfr Estland, sp. 951). Då under striden mellan Albrekt och Margareta de s. k. fetaliebröderna bemäktigade sig Gottland (1392) och därifrån drefvo omfattande sjöröfveri, som hvarken Margareta eller hansestäderna förmådde stäfja, begaf sig J. med en stark här till Gottland och eröfrade ön (april 1398). J. råkade därigenom i tvist med både Albrekt och Margareta, men ingick 1399 förlikning med den förre på villkor, att Albrekt erhöll 10,000 nobler (1 nobel motsvarar ungefär 197 kr.) som lån samt löfte om Gottland, ifall han till orden, utöfver sin skuld, betalade 20,000 nobler. Då J. vägrade att till Margareta utlämna Gottland, sände hon 1403 en svensk-dansk här till ön; men denna kunde ingenting annat uträtta än uppbygga några fästen, hvilka följande år intogos af J:s broder, Ulrich. 1404 afslöts ett stilleståndsfördrag, hvari bestämdes, att frågan om Gottland skulle afgöras genom underhandlingar. Dessa hunno dock ej afslutas under J:s lifstid. — 2. Ulrich von J., den föregåendes broder, var under broderns lifstid ordensmarskalk och valdes 26 juni 1407 till Tyska ordens högmästare. Han afträdde Gottland till Margareta 1407—08 mot en lösesumma af 9,000 nobler. Konung Jagello af Polen tillfogade honom det fruktansvärda nederlaget vid Tannenberg 15 juli 1410, där J. själf stupade. V. K—r.* Jungius, Joachim. Se Jung. Jungle [dja'ȵl], eng. Se Djungel. Jung-lu, kinesisk statsman, f. omkr. 1840, d. 1903, utnämndes redan vid 30 års ålder till vicepresident i finansministeriet och erhöll snart äfven flera andra viktiga ämbeten i Peking, men aflägsnades 1880 till en betydelselös militär post. 1894 återkallades han till Peking som hufvudstadens militärguvernör under kriget med Japan, blef 1895 president i krigsministeriet, 1896 storsekreterare och 1898 högste ledare af finansministeriet samt i juni s. å. generalguvernör i prov. Petschi-li. Änkekejsarinnan genomdref i sept. s. å. J:s utnämning till ”högste befälhafvare öfver nordens alla stridskrafter”, och han nämnes som en af hennes främste rådgifvare under 1900 års stora kris (boxarupproret och stormaktsinterventionen). J. var vid sin död president för finanskontrollen, förordade efter boxarupproret en ryssvänlig politik och ansågs under sina sista år som änkekejsarinnans inflytelserikaste rådgifvare och det konservativa partiets egentlige ledare. V. S—g. Jungman, sjöv., en ung, obefaren sjöman, som gör sin första sjöresa eller förut farit någon kortare tid till sjöss. Från denna befattning avancerar man inom handelsflottan till ”lättmatros”, för så vidt man icke är så kunnig i yrket, att man direkt kan taga hyra som ”matros”. Inom svenska örlogsflottan befordrades förr en adertonårig skeppsgosse till jungman och därifrån till matros, men genom k. br. 15 juni 1875 ha dessa befattningar upphört och i stället 3 klasser af sjömän införts, skeppsgossar oberäknade. R. N.* Jungmann [jo'ȵ-], Joseph, bömisk språkforskare, f. 1773 i Hudlic, en rent tjechisk by, d. 1847, son till en skomakare, fick tysk uppfostran och studerade först juridik, men blef snart lärare vid gymnasiet i Leitmeritz. Han flyttade 1815 i samma egenskap till Prag samt fästes slutligen vid därvarande universitet. Dobrovský hade grundlagt det vetenskapliga studiet af de slaviska språken och särskildt tjechiskan, men trodde icke på någon framtid för sistnämnda språk. Det var J., Šafarík och Palacký, hvilka, hvar och en på sitt sätt, men nära förbundna, gåfvo lif åt den nationella rörelsen i det hela och särskildt åt den nytjechiska litteraturen, som i dem ser sina andliga fäder. J:s hufvudverk var den stora bömiska ordbok, hvars sammanbringande och utarbetande han redan tidigt satt som sitt lifs mål och som utkom 1834—39: Slownik česko-německý (5 dlr). Detta arbete är af grundläggande betydelse för den bömiska nationallitteraturen. Bland J:s öfriga arbeten märkas i synnerhet hans poetiska krestomati (Slovesnost, 1820; nya uppl. 1845 och 1846) samt en bibliografisk-litteraturhistorisk handbok (Historie literatury české, 1825; 2:a uppl. 1849). Redan 1809 sökte han bilda ett bömiskt litterärt sällskap, för hvilket dock regeringen lade hinder i vägen. Först tjugu år senare stiftades ”Matice česká”, hvartill J. 1830 jämte Presl, Palacký och furst Kinský utfärdade inbjudningen. J. var en af grundläggarna af ”tjechiska museet” i Prag (1818). J. deltog äfven i dagens litterära fejder, dels i den ortografiska striden mellan ”jotister” och ”ypsilonister” (om i eller y borde skrifvas efter c, s, z), i hvilken han stod på de förres, reformatorernas, sida mot J. Negedlý (Beleuchtung der streitfrage über die böhmische orthographie, 1829), dels i fråga om äktheten af den nyfunna s. k. Grüneberghandskriften ”Libusjas dom”), som han försvarade mot Dobrovský. Hans memoarer utkommo 1871, samlade mindre skrifter (”Sebrané drobné spisy”) 1869—73; hans brefväxling i spridda häften af tjechiska museets ”Časopis”. Biografier af Zelený (1873—74), Jedlička (1873) och Zaderatskij (1874). Lll. Jungmann [jo'ȵ-], Albert, tysk kompositör, f. 1824 i Langensalza, d. 1892, anställd hos musikfirman Spina i Wien, skref en mängd omtyckta salongsstycken för piano. A. L.* Jungner, Ernst Waldemar, ingenjör och uppfinnare, f. 19 juni 1869 i Vilske-Klefva församling af Skaraborgs län, där fadern var kyrkoherde, aflade studentexamen i Skara 1889 och filos. kandidatexamen i Uppsala 1891. Efter ytterligare två års studier dels vid Uppsala universitet, dels vid Tekniska högskolan i Stockholm egnade sig J. åt uppfinnarverksamhet. J:s förnämsta arbete faller inom de galvaniska elementens, speciellt sekundärelementens, område. Efter en längre tids experiment med framställning af en torrackumulator kom J. på idén till en alkalisk ackumulator af speciell art, hvilken idé för första gången framlades i ett 1899 i Sverige sökt patent, som följdes af liknande i de flesta kulturländer. Dittills hade elektrolyten utgjort en mer eller mindre väsentlig elektromotorisk beståndsdel, hvilket nödvändiggjort användandet af en relativt stor mängd elektrolyt. J., som ville åstadkomma en lätt och litet skrymmande ackumulator lämpad för fordon, farkoster och kommunikationsändamål i allmänhet, gjorde sådant val af de aktiva materialierna, att endast en enkel öfverföring af syre (resp. hydroxyl)