från den ena polen till den andra egde rum, hyarför Jungnerackumulatorn kan betecknas som en alkalisk ackumulator med praktiskt sedt oföränderlig elektrolyt. Uppfinningen hade kanske ej blifvit så uppmärksammad, om icke den store amerikanske uppfinnaren Edison (se d. o.) någon tid efteråt framkommit med ett liknande förslag, som dock faller inom ramen för det Jungnerska systempatentet. Prioriteten tillkommer således J., och den Jungnerska ackumulatorn är numera föremål för fabriksmässig tillverkning i Sverige. — J:s senaste uppfinning är ett gaselement, i hvilket svafvelsyrlighet med tillhjälp af nitrosvafvelsyra som kontaktsubstans oxideras till svafvelsyra; processen är cyklisk. Dess praktiska värde är dock ännu oafgjordt. A. E-e-e. Jungshoved, halfö och socken i sydöstra Själland, ö. om Præstö, mellan Fakse bukt och Bögeströmmen, innefattar en herrgård med samma namn, lydande under friherrskapet Stampenborg. På 1300-talet låg här en konungaborg, som nedrefs 1700. E. Ebg. Jungstedt. 1. Karl August Hugo J., militär, skriftställare, f. 26 mars 1854 i Stockholm, blef 1875 officer vid fortifikationen och 1887 löjtnant vid generalstaben, där han 1899 avancerade till öfverstelöjtnant, var samtidigt lärare vid Artilleri- och ingenjörhögskolan (1890—1900) och sedan 1900 chef för Krigshögskolan. 1902 utnämndes han till öfverste och sekundchef för dåv. Lifregementet till fot, nuv. Lifregementets grenadjärer och 1910 till generalmajor i armén. J. var adjutant och öfveradjutant hos konung Oskar II. Han har för studier med statsanslag besökt flera af Europas slagfält samt krigsskådeplatsen i Syd-Afrika (1900) och har intill senaste tid varit mycket använd i kommittéer: så har han bl. a. varit sekreterare i den stora s. k. parlamentariska befästningskommittén 1897—98, led. af infanteri- och kavallerireglementskommittéerna 1902—04, där hans erfarenheter från boerkriget gjorde sig gällande, samt ordf. i värnpliktskommissionen 1906—07, i skjutinstruktionskommittén 1908, och i kommissionen ang landtförsvaret tillhörande fastigheter 1908—10. Sedan 1896 är J. led. af Krigsvet. akad. Flitig skriftställare, har J. — utom artiklar i Krigsvet. akad:s handl. o. tidskr., ”Tidskr. i fortifikation”, ”Ill. militärrevy” och Nordisk familjebok — utgifvit bl. a. Några exempel på hastiga fältbefästningars användande (tills. med S. Leijonhufvud, 1887), Historisk öfversikt af Sveriges befästningsväsende (1899), Örlogsfartygs strider mot kustbefästningar (s. å.), Kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870—71 till och med slaget vid Sedan (2 dlr, 1898, 1900; 3:e delen under utgifning), Milissystem och milistrupper (1901, intaget i öfv. som bilaga till Danska försvarskommissionens betänkande 1908) samt Dagboksanteckningar från en kommendering till Sydafrika (i ”Ill. militärrevy”, 1901 ff.; separat 1909). 2. Axel Adolf Harald J., den föregåendes kusin, målare, f. 17 mars 1859 i Norrköping, studerade för Perséus och 1878—83 vid konstakademien, väckte uppmärksamhet genom En sommardag i sandgropen (1883) och Skördescen (1884), studerade med akademiens resestipendium i Paris, Italien och Tyskland 1884—88, blef 1889 led. af konstakademien samt extra lärare, 1907 vice och 1908 ord. professor därstädes. Till J:s arbeten från hans första skede höra de större målningar från stenbrott och grufvor och från Stockholms skärgård, som han utförde med frisk, osökt hållning och solidt, pålitligt luftstudium: I stenbrottet (1886, Nationalmuseum?, Stenarbetare (1888, konstmuseet i Köpenhamn, liksom den föregående med motiv från Schweiz), Strömmingsfiskare i skärgården (1888, Göteborgs museum) och Vid Dannemora grufvor (1890, nationalgalleriet i Kristiania). Han utställde äfven smärre motiv från Italien och Schweiz och har i målningar och teckningar behandlat hemlifsmotiv, familjescener o. d. Han har äfven utfört plafondmålningar i S:t Olai kyrka i Norrköping (1893) och i privathus i Stockholm samt allegoriska målningar i k. teaterns vestibul (1897). Men mest har han varit sysselsatt med porträttmålning. Bland de porträtt, som han utfört, märkas: Konstnärens fru (1888), Själfporträtt (1897, Konstakademien), konung Oskar II (i K. teaterns foajé, 1898), Gunnar Wennerberg, framställd vid en studentfest, talande till ungdomen från trappan till Botaniska trädgårdens växthus (1901, tillhör Uppsala studentkår), P. von Ehrenheim (s. å., i Svenska slöjdföreningens ego) m. fl. 3. Matilda Emilia Charlotta J., den föregåendes syster, operasångerska, f. 13 okt. 1864 i Norrköping, elev af Günther, Arlberg, Signe Hebbe och Désirée Artôt, anställdes 1888 i Stockholm vid K. operan, 1891 i Göteborg och 1892 åter vid K. operan, som hon sedan ej lämnat annat än för kortare gästspel i Köpenhamn och Kristiania samt under hela spelåren 1906—08 för att uppträda på operettscenen Oskarsteatern och i landsorten. Hon var 1891—99 gift med regissören, f. d. operasångaren E. Linden och blef 1905 omgift med artisten F. E. Reutersvärd. Fru J., hvars mezzosopranröst är fyllig och välljudande, om ock något ojämnt utbildad, hör till vår operas allra främsta artister genom en sällsynt harmonisk förening af praktfull apparition, intelligent musikaliskt föredrag och en betydande dramatisk talang för vidt skilda uppgifter. Hennes Orfeus är på svensk scen och sannolikt på de flesta utländska oöfverträffad, i Rebecka i ”Hexfällan” har hon skapat ett original af exentricitet, Carmen har hon småningom utarbetat till en karaktärsstudie af slående styrka, hennes Delila, Ran, Margit i ”Gillet på Solhaug”, Hervardur i ”Tirfing” och Amneris i ”Aida” äro äfven storstilade framställningar, och Wagnerrollerna Ortrud, Fricka och Valkyrian har hon uppburit med glans. Bland hennes öfriga roller må framhållas Cherubin i ”Figaros bröllop”, Nancy i ”Martha”, Leonora, Navarresiskan, Bergadrottningen i ”Den bergtagna”, grefvinnan i ”Spaderdam” samt på operettens område Nicklaus i ”Hoffmanns sagor”, Per Svinaherde och Boccaccio. 1. C. O. N. 2. G—g N. 3. A. L. (E. F—t.) Jung-Stilling. Se Jung, J. H. Jun-ho. Se Kejsarkanalen. Juni (lat. junius), årets sjätte månad, var i den äldre romerska kalendern den fjärde och har sitt namn efter gudinnan Juno (hvarför Ovidius också omtalar den som mensis junonius). Enligt andra uppgifter skall den blifvit uppkallad efter Lucius Junius Brutus, Roms förste konsul. J. har 30 dagar. Den är i norden årets behagligaste månad, med hänsyn till blid temperatur och naturens fägring. Dess svenska namn är sommarmånad; danskarna