nära trohetsguden Dius Fidius (se Fidius dius). Hans gemål var himladrottningen Juno, motsvarande grekernas Hera. På Capitolium i Rom hade J. sitt förnämsta tempel, där han dyrkades som J. Optimus Maximus (”den högste och störste” l. ”den allgode och allsmäktige”) och äfven som J. Capitolinus (se fig.). Detta tempel ansågs härröra från konungatiden, men förstördes flera gånger af eldsvådor. Det slutligen af Domitianus uppförda templet kvarstod långt fram i medeltiden. Äfven J. Stator och J. Feretrius hade högt ansedda tempel i Rom. Ännu äldre var den dyrkan, som under namn af feriæ latinæ (”den latinska offerfesten”) egnades honom på Albanska berget i egenskap af det latinska förbundets beskyddare (J. Latiaris) och i Lavinium, där han dyrkades som J. Indiges. Hos etruskerna, som i mycket intaga en särställning bland de italiska folken, dyrkades under namn af Tinia l. Tina en gud, som synes ha nära öfverensstämt med J. För ombesörjande af den åt J. egnade tempeltjänsten fanns i Rom en hög prästerlig dignitär med titeln flamen dialis. Till hans ära firades i Rom åtskilliga årligen återkommande festspel, ludi (se d. o.). Den bildande konsten har vid framställningen af J. mestadels hämtat sina mönster från de grekiska Zeus-bilderna. Berömd är i synnerhet den i Vatikanens museum befintliga J:s- (eller Zeus-)bysten från Otricoli (se Bildhuggarkonst, pl. II). J:s vanliga attribut äro åskviggen och spiran, stundom äfven örnen. Litt.: Preller-Jordan, ”Römische mythologie” (3:e uppl. 1881) och Aust i Roschers ”Ausfürliches lexikon der griechischen und römischen mytologie”. A. M. A.

Planeten Juppiter.

Juppiter l. Jupiter, astron., vårt solsystems största planet. Näst Venus är J. den af planeterna, som lyser klarast, och är därför lätt att igenkänna. J:s medelafstånd från solen är 5,2028 gånger jordens samt varierar emellan 4,9518 och 5,4538. Dess sideriska omloppstid utgör 4,332,59 dagar, eller 50 dagar mindre än 12 år. Vid första anblicken i en tub märker man, att J. ej visar en cirkelrund skifva, utan att polardiametern är mindre än ekvatorsdiametern, ett förhållande, som eger rum äfven med jorden, likväl med den skillnaden, att jordens afplattning utgör endast omkr. 1/300, under det att J:s uppgår till 1/14 till följd af planetens väldiga dimensioner i förening med den snabba rotationen, som fullbordas på omkr. 9 t. 56 m.; rotationen försiggår, liksom hos solen, något snabbare vid ekvatorn än på högre breddgrader. Denna systemets ”jätteplanets” ekvatorsdiameter är öfver 11 gånger större än jordens, eller nära 145,000 km., ytan är 119 och volymen 1,290 gånger jordens. Som J:s massa dock är endast omkr. 318 gånger större än jordens (eller 1/1047 af solens), är tätheten blott 0,24 af jordens l. 1 1/3 gånger vattnets. Tyngden vid ytan verkar nära 2 1/2 gånger starkare än hos oss. Sedan gammalt nyttjas för J. tecknet ♃. J. spelar, på grund af sin stora massa, en viktig roll i planetsystemet genom de betydande störingar den åstadkommer, särskildt i småplaneternas och kometernas rörelser. Man anser, att en hel grupp af de senare rent af ”infångats” af J. och genom dess attraktion tvungits att beskrifva kortperiodiska banor kring solen. — Då i början af 1600-talet, kort efter tubens uppfinnande, Galilei fann J. vara omkretsad af fyra drabanter l. månar, var detta en upptäckt af för den tiden icke ringa betydelse, i det att densamma genom analogi gaf stöd åt den kopernikanska världsåsikten, då man nämligen hade för ögonen, att en annan himlakropp än jorden kunde vara medelpunkt för centralrörelse. Dessa månar ha f. ö. i flera hänseenden varit af praktisk nytta inom astronomien, bl. a. därigenom, att vid deras förmörkelser, då de ingå i hufvudplanetens skugga, ljusets hastighet kunnat bestämmas, samt därigenom, att samma förmörkelser, som samtidigt kunna iakttagas från skilda delar af jorden som fullkomligt isokrona fenomen, utgöra ett synnerligen enkelt och ofta tillgängligt medel för den geografiska longitudens bestämmande. Dessa månar äro i medeltal något större än vår. En femte måne, rörande sig innanför de fyra stora månarna, upptäcktes af Barnard på Lick-observatoriet 1892. Ytterligare tre, mycket små, månar ha under de sista åren upptäckts på fotografisk väg. — Betraktad genom tub, företer J. flera dunkla linjer, gående parallellt med ekvatorn, och emellan dem oftast oregelbundna formationer, starkt påminnande om jordiska moln. Dessa bildningar äro stadda i en oupphörlig förändring och kunna således ej tillhöra planetens fasta yta, om en sådan finnes. Det är därför omöjligt att upprätta en karta öfver J:s yta, hvilket däremot för planeten Mars lyckats tämligen väl. J. omgifves af en tät och djup atmosfär, ständigt så uppfylld af ångor, att planetens egentliga yta aldrig synes. Åtskilliga iakttagelser under senaste tid tyda på det förhållandet, att J. i vissa afseeaden mera liknar solen än de öfriga planeterna. Så t. ex. fann Zöllner J:s albedo (se d. o.) lika med 0,62 som medium för hela ytan (vissa fläckar likväl af betydligt högre glans), ett värde så stort, att man däraf ansett sig kunna draga den slutsatsen, att planeten icke lyser med endast lånadt ljus, utan äfven till en del med eget. En annan omständighet, som talar för denna slutsats, är den, att den skenbara ljusstyrkan, liksom hos solen, är betydligt starkare vid skifvans midt än vid randen. 1878 uppträdde på J:s sydliga