hemisfär en röd, af en ljus kant omgifven oval fläck, som småningom undergick vissa förändringar och uppenbarligen orsakades af mäktiga omhvälfningar i planetens inre. Den förbleknade slutligen alltmer och torde nu vara nästan alldeles försvunnen. J:s spektrum är hufvudsakligen det reflekterade solljusets; likväl förekomma olikheter, af hvilka Vogel bl. a. sluter till tillvaron af vattenånga i J:s atmosfär. E. J. (B—d.) Juppiter pluvius, lat., J. regngifvaren, genom Goethe populär vorden beteckning för våldsamt regnväder. Juppitersgruppen, astron. Se Hektor. Jura, plur. af lat. jus (se d. o.). — Jura circa sacra, lat., statens rättigheter rörande kyrkliga angelägenheter, kunna sägas vara af tre slag: 1) Jus advocatiæ, statens rätt att skydda kyrkan och dess intressen, 2) Jus reformandi, landsherrens (l. statsstyrelsens) rätt att bestämma, till hvilken af de kristna kyrkobekännelserna staten skall ansluta sig, eller huruvida någon eller några af de från statsreligionen afvikande konfessionerna skola tolereras, samt 3) Jus supremæ inspectionis, statschefens rättighet att utöfva högsta öfverinseendet öfver statskyrkan. De två senare slagen af Jura circa sacra tillhöra egentligen tiden efter reformationen. Det första slaget åter uppkom samtidigt med, att kristendomen blef beskyddad och gynnad af romerska staten, i 4:e årh., samt vållade under äldre tider och i synnerhet under medeltiden många konflikter mellan kyrkans och statens myndigheter. – Jura stolæ, lat., de rättigheter, d. v. s. inkomster, som präst egde åtnjuta för förrättningar, vid hvilka prästerlig skrud (stola; se d. o.) borde nyttjas. J. P. Jura, geol. Se Jurasystemet. Jura, [fr. utt. ʃyra', ty. utt. jōra], centraleuropeiskt bergssystem, som, skildt från Centralalperna genom den schweizisk-schwabiska högslätten, sträcker sig från Rhône nedanför Genève i nordöstlig riktning till öfre Main. Taget i denna omfattning, är dock J. mera ett geognostiskt än orografiskt begrepp; ty om ock samma formationsgrupp, det s. k. jurasystemet (se d. o.), är rådande i hela detta bergssystem, är dock bergbyggnaden väsentligen olika i de tre sträckor, i hvilka man indelar J. Det är ock först sedan man funnit de geologiska formationernas identitet, som man utsträckt namnet J. till de bergsträckor, som ligga n. om Rhen. Deras gamla namn är Alp (se d. o.). — Man delar numera Jurabergen i tre afdelningar: 1. Fransk- schweiziska J., 2. Schwabiska J. och 3. Frankiska J., hvilka båda senare bruk sammanfattas under benämningen Tyska J. — Det förstnämnda är ett starkt veckadt kedjeberg med riktning från s. v. till n. ö. Ryggarna äro högst i östra delen, medan den västra zonen öfvergår till en enformig platå. De sydöstligaste och högsta kedjorna höja sig brant från schweiziska högslätten; mot n. aftar höjden. De förnämsta topparna, som alla ligga i sydöstra delen, äro Crêt-de-la-neige (1,723 m.), Reculet (1,720 m.), båda på franskt område, samt Mont Tendre (1,680 m.) och Dôle (1,680 m.) inom Schweiz. I kantonen Neuchâtel och i Franche-Comté har J. sin största bredd; bland topparna i denna del märkas Mont Chasserone (1,611 m.), Chasseral (1,609 m.) och Tête de Rang (1,423 m.). I den norra delen, som nästan h. o. h. tillhör Schweiz, träffas ännu så höga toppar som Hasenmatt (1,449 m.), Röthifluh (1,398 m.) och Weissenstein (1,284 m.). Mellan de olika kedjorna, hvilkas antal uppgifves till omkr. 160, gå breda längddalar (fr. combes), i hvilka floder rinna; mindre allmänna äro branta, trånga tvärdalar (fr. cluses, ty. klausen), hvilka, genombrytande kedjorna, sätta tvärdalarna i förbindelse med hvarandra samt bilda de vildaste, mest måleriska partierna i J. Berget har ett enformigt utseende; kedjorna likna långa murar, hvilkas toppar föga höja sig öfver medelkamhöjden. I sitt inre är berget rikt på klyftor, grottor och djupa hål, i hvilka floder här och där försvinna för att efter kortare eller längre underjordiskt lopp åter träda i dagen. Med undantag af Neuchâtel-sjön och Biel-sjön vid bergets sydöstra rand äro Jurasjöarna små och mest belägna i längddalar, såsom S:t Point i Doubs’ och Joux i Orbes vattenområde; däremot är den vackra sjö, som Doubs bildar på gränsen mellan Frankrike och Neuchâtel vid Les Brenets, en cluse-sjö. J:s klimat är jämförelsevis råare än Alpernas; vintrarna äro långa och stränga, med mycket snö. Betesmarker och tät skog (tall, gran, bok) upptaga i n. och v. största delen af berget ända till topparna; jordbruket är inskränkt mest till dalbottnarna. I allmänhet är J. svagt befolkadt, och endast de industriidkande högdalarna i Vaud, Neuchâtel och Bern samt den fruktbara högslätten ö. om Birs äro tätare bebodda. Den allmännaste industrien i J. är tillverkningen af ur och speldosor. Bergets branta stupning i s. ö., den likformiga höjden hos kedjorna samt frånvaron af stora tvärdalar göra J. tämligen otillgängligt; icke dess mindre genomskäres det af ett vidsträckt nät af konstvägar, hvilka dels följa dalarna, dels öfverskrida kedjorna i många krökningar. Till de viktigaste Jurapassen höra: Col de la Faucille (se Faucille), S:t Cergues (1,263 m.) vid foten af Dôle, Col de Jougne (se d. o.) samt passet vid La Croix, mellan högslätten och Val de Travers. Bergbågens hela längd, från Voiron vid Grenoble till Lägern n. v. om Zürich, är 360 km. N. om Rhen, i trakten af Aars mynning, börjar Tyska J., som är en fortsättning af det Fransk-schweiziska. Dess hela längd är omkr. 425 km. Det har byggnaden af en platå med horisontala skikt och delas genom bäckenet vid Nördlingen, det s. k. Ries, i en sydöstlig del, Schwabiska J. l. Rauhe alp (se Alp), och Frankiska J. (se d. o.). (J. F. N.) Jura [dʃō'rə], en till skotska grefsk. Argyle hörande ö bland de inre Hebriderna, skild från fastlandet af det 15 km. breda Jurasundet och från ön Islay af Islaysundet. 370 kvkm. 560 inv. (1901). En bergskedja, hvars högsta del, kallad Paps of Jura, har en höjd af 783 m., går genom hela ön, afbruten endast af Loch Tarbert, en hafsarm, som skjuter in på västra kusten och delar ön nästan midt itu. Största delen af ön består af jaktmarker, rika på hjortdjur, hvilka gifvit ön dess namn (”hjort-ön”). (J. F. N.) Jura [ʃyra'], departement i östra Frankrike, bildadt af södra delen af den forna prov. Franche-Comté, har sitt namn af Jurabergen, som fylla mer än halfva dep. 5,055 kvkm. 257,725 inv. (1906), visande en minskning af nära 10 proc. på de sista 25 åren. Dep. består af en slättregion i v. och n. v. samt en bergsregion i s. ö., hvilken tilltager