echinodermer (tagghudingar), såsom sjöborrar och sjöliljor (Apiocrinus, Pentacrinus), af koraller, som på flera nivåer förekomma i stor mängd och bilda verkliga korallref samt äro af samma typer som de nu lefvande korallerna. Äfven af medusor, hvilka man knappast skulle tro kunna finnas fossila, ha aftryck funnits, ehuru ytterst sällsynt. Spongier (hafssvampar) äro allmänna och uppträda vanligen tillsammans med korallerna, bildande korallrefven, ja spela stundom i dessa senare nästan en viktigare roll än korallerna själfva. — Floran utgöres hufvudsakligen af landväxter, som dock, enär de flesta aflagringarna äro marina, förekomma på jämförelsevis färre ställen. Landväxter äro kända från olika nivåer inom jurasystemet i Europa, Sibirien, Indien, Japan, Nord- och Syd-Amerika, Grönland, det antarktiska området (Grahams land), Australien, Nya Zeeland m. fl. länder. De viktigaste typerna äro: ginkgoväxter, som under denna period nå sin största utveckling, såsom släktena Ginkgo, Baiera, Phoenicopsis, Czekanowskia; barrträd, såsom de första Pinus-arterna, Palissya, Stachyotaxus, Pachyphyllum, Araucaria, de första säkra kupressinéerna; af cykadofyter släktena Nilssonia, Anomozamites, Otozamites, Podozamites, Zamites, Pterophyllum, Thinnfeldia m. fl., af hvilka många, såsom deras blommor (Williamsonia, Wielandiella, Wettrichia, Cycadocephalus) ådagalägga, höra till Bennettitales (se d. o.); af vattenormbunkar Sagenopteris; af stipelormbunkar Marattia; af de egentliga ormbunkarna släktena Scleropteris, Dichopteris, Thyrsopteris, Dicksonia, Cladophlebis, Dictyophyllum, Clathropteris m. fl.; af fräkenväxter Equisetites. — Jurasystemets aflagringar äro ingalunda öfverallt lika utbildade. Man kan i Europa urskilja tre olika geografiska områden eller provinser, hvar och en med sina egendomliga karaktärer, nämligen den centraleuropeiska, den mediterrana och den boreala, och man har i denna olika utveckling velat se spåren efter en för första gången begynnande utbildning af olika klimatiska zoner. Bildningarna inom den första af dessa provinser äro bäst och fullständigast kända, och dit räknas de i Storbritannien, mellersta och norra Frankrike, Schweiz, Tyskland, södra Skandinavien samt kring Brünn och Krakau förekommande juraaflagringarna. Den noggrannare kännedomen om jurasystemet har utgått från England, hvars jurabildningar redan i början af 1800-talet af W. Smith indelades i de ännu allmänt antagna underafdelningar, hvilka nu vanligen sammanfattas i tre afdelningar eller grupper: lias, dogger och malm, alla tre engelska provinsialbenämningar: 1. Lias [le'jas]. Bergarterna äro mest mörka, ofta bituminösa leror och skifferleror äfvensom kalkstenar och sandstenar. Med anledning af den mörka färgen hos dess bergarter benämndes denna afdelning af L. von Buch svart jura, ett stundom äfven nu användt namn. De understa lagren förete öfvergång till keuper och räknas därför också ofta dit; stundom uppföras de som eget system, särskildt emedan de i de östra Alperna ha stor utbredning och mäktighet. De ha fått många namn, såsom avicula contorta zonen (efter en karakteristisk mussla), bonebed (emedan vissa sandstenar stundom innehålla en stor mängd ben, fjäll, tänder o. d. af fiskar och ödlor), rätiska systemet l. rätiska gruppen l. helt enkelt rät (efter de rätiska Alperna). I Alperna utgöres rät af rent marina bildningar, afsatta på något djupare vatten och med rik fauna. Bland bergarterna äro kalksten och dolomit härskande; i mellersta Europa är det däremot mest sandstenar och skifferleror med en fattig fauna, afsatta vid kusten eller på grundare vatten och på åtskilliga ställen omväxlande med sötvattensbildningar. Där har man funnit det första däggdjuret (Microlestes) samt i Skåne och Franken m. fl. ställen en rik flora af landväxter och stenkol. De i Virginia förekommande lagren, i hvilka man funnit det äldsta amerikanska däggdjuret (Dromatherium) äfvensom landväxter, höra sannolikt också hit; möjligen äro de dock något äldre. Den egentliga lias, som delas i den undre, mellersta och öfre, utgöres öfvervägande af mörka leror och kalkstenar samt har en rik, rent marin fauna. Märkligast äro de stora hafsödlorna Ichthyosaurus och Plesiosaurus, af hvilka fullständiga skelett äro funna, hufvudsakligen vid Boll i Schwaben, Banz i Franken och Lyme Regis i Dorsetshire. I de äldsta liaslagren är släktet Cardinia oftast mycket allmänt, hvarför man ock stundom brukat kalla dem cardinialias. Rät och cardinialias sammanfattas stundom under benämningen infralias. Ofvanpå cardinialias finner man en kalksten eller lera utomordentligt rik på Ostrea (Gryphæa) arcuata. Detta lager har en särdeles konstant utbredning och kallas ofta gryfitkalk eller också arietenlias, emedan ammoniter af gruppen Arietes (Arietites) här äro mycket allmänna och hufvudsakligen tillhöra denna nivå. F. ö. indelas lias uti en stor mängd zoner, vanligen benämnda efter olika ammonitarter. Äfven äkta liaslager äro stundom utvecklade som stenkolsförande bildningar med landväxter, såsom vid Fünfkirken (Pecs) i Ungern (25 flötser), Stejerdorf i Banatet, på Bornholm, m. fl. ställen. — 2. Dogger l. brun jura (den förra benämningen nyttjas företrädesvis i England, den senare i Tyskland). Bergarterna äro mest kalkstenar, ofta af oolitisk struktur och järnhaltiga. Dit höra lagren med vackra landväxter vid kusten af Yorkshire, Stonesfield-slates med lämningar af däggdjur m. m., lagren vid Bayeux med många och väl bibehållna fossil, järnmalmen vid Aalen i Württemberg m. m. Såväl dogger som i synnerhet malm äro ofta utbildade som korallref, i hvilka dock ej blott koraller, utan äfven spongier taga en väsentlig del. — 3. Malm [mām] l. hvit jura består mest af ljusa eller hvita kalkstenar och dolomiter; asfalt förekommer i Hannover m. fl. ställen i dithörande bergarter. Dit räknas den litografiska skiffern vid Solenhofen m. fl. ställen i Bajern, hvilken skiffer är bekant ej blott för sin praktiska användning, utan äfven för sina ofta utomordentligt väl bibehållna fossil (Archæopteryx, Pterodactylus, Eryon, sländor, medusor m. m.). Den bekanta byggnadsstenen portlandstone i södra England tillhör öfre malm och innehåller en marin fauna, under det att den öfverlagras af bräck- och sötvattensbildningar (ja t. o. m. gamla matjordslager med ännu kvarstående cykadofytstammar finnas), som kallas purbeck, efter den s. k. Isle of Purbeck, och i hvilka flera däggdjurslämningar äro funna. Äfven på åtskilliga ställen i nordvästra Tyskland förekomma liknande purbeckbildningar (wealden). Liksom inom lias har också inom dogger och malm