urskilts en stor mängd olika zoner, oftast benämnda efter en ammonitart. Stundom, hufvudsakligen dock inom Alperna och den mediterrana juraprovinsen, sammanfattas de yngre lagren af malm under benämningen tithoniska etagen l. tithon, då de nämligen bilda en sammanhängande, tämligen likformigt utbildad massa af rent marina lager, inom hvilka de vanliga zonerna ej kunna urskiljas och som då bilda en jämn öfvergång till kritsystemet. Den centraleuropeiska juran företer typen för en lugn och oafbruten sedimentbildning, och eruptiva bergarter äro med säkerhet kända endast från norra Skottland. Genom sedermera inträffande rubbningar har emellertid lagerbyggnaden på rätt många ställen blifvit störd eller åtminstone lagren rubbats ur sitt ursprungliga läge. — Den mediterrana juran förekommer i Medelhafsländerna, i Cevennerna, Alperna, Apenninerna, östra Mähren, Karpaterna, Balkan m. fl. ställen och utmärkes genom förekomsten dels af vissa egendomliga grupper af ammoniter, dels af genomborrade Terebratula-arter (T. diphya). Den boreala juran finnes utvecklad kring Moskva och i norra Ryssland samt på Andön, Spetsbergen, Kung Karls land, Frans Josefs land och östra Grönland. Den utmärkes i synnerhet genom förekomsten af musselsläktet Aucella. Jurasystemet i Skandinavien. Äfven i Skandinavien finnas till jurasystemet hörande aflagringar, dels på Andö, vid Norges kust, dels i Skåne och på Bornholm. De på första stället förekommande tillhöra den boreala juraprovinsen, motsvara öfre dogger eller undre malm, innehålla såväl hafsdjur som landväxter och stenkolsflötser samt ha sina närmaste motsvarigheter i Rysslands och Spetsbergens jura. Jurabildningarna i Skåne och på Bornholm äro delar af den centraleuropeiska juraprovinsen och tillhöra lias. Dithörande aflagringar i Skåne äro mest kända under benämningen Skånes stenkolsförande formation och motsvara rät, cardinia- och arietenlias. De förekomma i nordvästra delen mellan Hälsingborg, Höganäs och Söderåsen, kring Stabbarp vid Eslöf och vid Kurremölla—Tosterup. Kolbrytning har dock egt rum endast på de två förstnämnda områdena. Det nordvästra området är det största och viktigaste. Bergarterna äro hufvudsakligen sandsten och skifferlera med eldfast lera, stenkol, järnlersten och strutmärgel. Systemets mäktighet är ej fullt säkert känd, men torde kunna uppskattas till minst omkr. 230 m., då bildningen är fullständig. Den undre, rätiska, delen är hufvudsakligen en sötvattensbildning med landväxter, och dit höra kolflötserna; den öfre delen (cardinia- och arietenlias) är en hafsbildning med marin molluskfauna, dock afsatt på grundt vatten, tämligen nära land. Gränsen mellan dessa underafdelningar är dock ej skarp; inom den undre förekomma äfven underordnade marina lager och likaså limniska inom den öfre. Floran är rikare än någon annan känd rätisk flora och räknar ett par hundra arter. Af de viktigaste släktena märkas Schizolepis, Palissya, Stachyotaxus, Cyparissidium m. fl. bland barrträden, Baiera, Czekanowskia, bland ginkgoväxterna, Nilssonia, Pterophyllum, Ptilozamites, Anomozamites, Podozamites m. fl. bland cykadofyterna, Equisetites och Neocalamites bland fräkenväxterna, Gutbiera, Clathropteris, Dictyophyllum, Cladophlebis, Camptopteris m. fl. bland de egentliga ormbunkarna, Marattia bland stipelomibunkarna, Sagenopteris bland vattenormbunkarna. Faunan är mycket fattigare: skalbaggvingar och en sötvattensmussla i de limniska bildningarna; i de marina representanter för släktena Mytilus, Avicula (A. inæquivalvis), Pullastra, Ostrea (O. l. Gryphæa arcuata, O. Hisingeri), Belemnites, Ammonites (A. Sauzeanus, A. Scipionianus, A. Bucklandi m. fl., alla tillhörande gruppen Arietes eller undersläktet Arielites). Fisklämningar förekomma i bägge underafdelningarna, men tyckas hufvudsakligen tillhöra den undre. De stenkolsflötser, som kunna bearbetas, ligga nära aflagringarnas bas och tillgodogöras f. n. vid Höganäs, Bjuf, Billesholm, Ormastorp, Hyllinge och Skromberga. Kolflötserna bestå ej uteslutande af stenkol, äfven skiffer och sandsten (”flis”) ingå till större eller mindre del i dem. Sammansättningen är därför växlande på de olika ställena, men mäktigheten är dock sällan mera än 1,2”1,5 m., hvaraf högst 0,6 m. rena kol; vanligen finnas 2 flötser. De eldfasta lerorna förekomma tillsammans med kolen; järnlersten, i körtlar eller underordnade lager, finnes i för ringa mängd för att ega någon praktisk betydelse. Vid Stabbarps kolfält (nära Eslöf), som har ringa utbredning, finnas endast växtförande lager med obetydliga kolflötser samt eldfasta leror af utmärkt beskaffenhet och i riklig mängd. — Till jurasystemet hör ock den sandstensbildning, som nu finnes på spridda ställen i mellersta Skåne, men som förr haft större utbredning. Den är bekant under namnet Hörsandstenen och nyttjas som byggnadssten (t. ex. vid Lunds domkyrka), kvarnstenar m. m. Professor Sven Nilsson var den förste, som däri fann fossila växter. Florans allmänna karaktär öfverensstämmer med floran i de yngsta kolförande lagren, ja flera arter äro för bägge gemensamma. De i Hörsandstenen allmännaste arterna äro Nilssonia brevis, Sagenopteris Nilssoniana och Equisetites scanicus. 1879 träffade man i Hörsandstenen äfven djurlämningar, näml. dels en mussla, Cardinia Follini, som förut var bekant från den stenkolsförande bildningen vid Hälsingborg, dels, likväl ej tillsammans med förutnämnda art, en rik fauna, af hvilken åtskilliga arter äfven träffas i nordvästra Skånes stenkolsförande aflagringar (t. ex. Avicula inæquivalvis), under det att andra synas vara för Hörsandstenen egendomliga (t. ex. Avicula magnifica, Pseudomonotis gregarea och Plicatula suecica). Äfven har man funnit ett kräftdjur (Limulus Nathorsti). Hörsandstenen visar sig således genom såväl sin flora som sin fauna motsvara de yngre delarna af de kolförande bildningarna i nordvästra Skåne (cardinialias). — I sydöstra Skåne inskjuta sig på sträckningen Kurremölla—Tosterup en smal zon af liasbergarter emellan silur- och kritsystemet, bestående af ljusa sandstenar, leror och skifferleror med en marin fauna af musslor (Cardium multicostatum), ammoniter (A. Jamesoni) o. s. v., som ange, att lagren tillhöra mellersta lias. Dessutom finnas kolhaltiga leror med växtfossil. — I strykningsriktningen af Skånes kolförande bildningar åt s. ö. uppträda dylika äfven på Bornholm och utgöras äfven där af en marin bildning med musslor o. d. samt en sötvattensbildning med landväxter och kolflötser; men i olikhet med förhållandet i Skåne ligga de marina lagren underst. Bergarterna äro sandsten, skifferlera och lera, järnlersten och kol; flötsernas antal är ej obetydligt, men kolen äro