askhaltiga och brytningsförhållandena ogynnsamma på grund af lagrens ofta starka stupning och bergarternas löshet. Af de marina molluskerna äro flera (bl. a. Avicula inæquivalvis) gemensamma för Skåne och Bornholm, andra äro för denna ö egendomliga; floran är beskrifven af danskarna C. T. Bartholin och A. Hjorth samt svensken Hj. Möller och räknar enligt den senare öfver 100 arter. Hvad åldern beträffar, synas Bornholms kolförande bildningar vara något yngre än de skånska, men tillhöra ändock lias, hvarjämte på några ställen äfven rätiska lager äro för handen. B. L—n. (A. Hng. A. G. N.) Jurata, lat. Se Jurydomstol. Jurburg, stad i ryska guv. Kovno, vid Njemen och vid preussiska gränsen. 4,250 inv. (1897). Stor transitohandel. J. F. N. Jurčić [ju'rtʃitj], Josef. Se Slovenska språket och litteraturen. Jure, lat., likbetydande med de jure (se d. o.) och ex jure (se d. o.). Jureconsultus. Se Jurisconsultus. Jure judaico, lat. Se Judeed. Jure romano, lat. Se I. R. Juridik (af lat. juridicus, rättslig, af jus, rätt). Se Rättsvetenskap. — Juridisk, som tillhör eller har afseende på rättsvetenskapen. Juridiska föreningen i Sverige. Se Svenska juridiska föreningen. Juridiska föreningen i Finland har enligt stadgarna af 11 febr. 1862 till ändamål att bereda idkare af lagfarenhet och öfriga för rättsvetenskap och rättegångsväsen intresserade medborgare tillfälle att offentligen utbyta åsikter och erfarenheter i juridiska ämnen. Föreningen utgöres af en centralafdelning i Helsingfors och filialafdelningar i städerna Åbo, Viborg och Vasa. Föreningen utger sedan 1865 en tidskrift, som innehåller protokoll öfver föreningens förhandlingar och beslut, upplysande rättsfall äfvensom uppsatser i rättsvetenskapen. M. G. S. Juridiska föreningens tidskrift, organ för Svenska juridiska föreningen (se d. o.), utgafs i Stockholm 1850—61 med två häften om året, i allt 23 häften, jämte två sakregister (1856, 1862). Tidskriften, hvars redaktör hela tiden var justitie-rådet K. Kr. Schmidt, innehåller utom föreningens förhandlingar uppsatser i juridiska och statsvetenskapliga ämnen samt redogörelser för lagstiftnings- och lagskipningsärenden m. m C. G. Bj. Juridisk person, jur., är den allmännaste tekniska benämningen för sådana rättssubjekt, som icke äro enskilda människor eller s. k. fysiska personer. Utgår man från den i grunden oomtvistliga satsen, att mänskliga intressen ligga bakom alla rättsförhållanden, att således all rätt är till för människors skull, kan man egentligen ej tala om andra rättssubjekt än människor, och man kan ej undgå att erkänna, att uppställandet af en andra grupp rättssubjekt, de s. k. juridiska personerna, hvilar på en fiktion. Denna synpunkt torde vara den af nutidens rättsvetenskap i allmänhet omfattade, medan man i äldre tider visserligen varit böjd för att i en juridisk person se ett corpus mysticum, en verklig rättspersonlighet. Äfven om man emellertid i begreppet juridisk person ser en fiktion, får man ej förbise, att fiktionen är uttryck för en realitet, ingalunda blott en godtycklig teoretisk konstruktion. Den realitet, som bär upp fiktionen och gör den försvarlig, består däri, att vissa rättsförhållanden, i hvilka flera människor äro intressenter, behandlas enligt regler, som afvika från hvad som vanligen gäller ang. gemenskapsförhållanden. Den rättsliga regleringen hämtar analogi från det fall, att det finnes blott en enda intressent. Detta, att rättigheter eller förpliktelser, hvilka ytterst äro att hänföra till ett flertal människor, knytas till ett något, som personifieras, finner sitt berättigande däri, att personifikationstanken ger en enhetlig synpunkt för bedömande af den personifierade företeelsens rättsliga daning i olika afseenden. För öfrigt härskar ej inom rättsvetenskapen enighet om, hvilken omfattning man bör ge begreppet; man är framför allt ej enig om, i hvilken grad analogien med de fysiska personerna som rättssubjekt bör vara genomförd, för att man skall kunna tala om en juridisk person. — Man skiljer emellan olika arter af juridiska personer. En hufvudindelning är den i offentliga och privata. En annan indelning är grundad på beskaffenheten af det som personifieras, och, från denna synpunkt sedt, skiljer man ofta mellan föreningar, anstalter och stiftelser. Vid föreningar är det en personsammanslutning, som tillägges rättslig enhet; vid anstalten knytes rättssubjektiviteten till en för något visst ändamål anordnad inrättning, medan vid stiftelsen det personifierade utgöres af en förmögenhet, som enligt förordnande skall tjäna ett visst syfte. De båda senare grupperna, anstalter och stiftelser, stå, såsom lätt inses, hvarandra mycket nära och sammanfattas ej sällan till en gemensam grupp. Bland de offentliga juridiska personerna stå i betydelse främst stat och kommun. Om deras rättssubjektivitet kan ej tvekan råda. Hvad de privata juridiska personerna angår, torde man vara allmänt ense om att tillägga stiftelser (inkl. anstalter) rättspersonlighet. Beträffande dem skulle det mestadels te sig i hög grad onaturligt att utskifta de rättigheter och förpliktelser, hvarom fråga är, på enskilda intressenter i stället för att uppfatta dem som enhetliga komplexer. En annan fråga är den om betingelserna, under hvilka positiv rätt erkänner tillvaron af en stiftelse. I svensk rätt saknas ännu lagbestämmelser härom; emellertid står ämnet på dagordningen, och en af regeringen tillsatt kommitté framlade 21 dec. 1903 förslag till lag om offentligen erkända stiftelser. Enligt detta förslag skall villkor för vinnande af rättssubjektivitet för stiftelse vara offentligt erkännande af stiftelsen, hvilket erkännande skall ernås därigenom, att stadgar för stiftelsen fastställas af konungen eller K. M:ts befallningshafvande, eller därigenom, att statens verk eller inrättning erhåller lof att vara styrelse för stiftelsen. För stiftelsebegreppet konstituerande bestämningar angifvas vara, att egendom öfverlåtits att stadigvarande förvaltas för främjande af lofligt särskildt ändamål. — Såväl inom rättsvetenskapen som med hänsyn till positiv svensk rätt råder företrädesvis med afseende å de privata personsammanslutningarna — föreningarna — meningsskiljaktighet om, i hvilken utsträckning man skall tillerkänna dem juridisk personlighet. Grunden till meningsskiljaktigheten ligger i olika uppfattning om innebörden af begreppet juridisk person; man uppställer mer eller mindre stränga fordringar på, att associationen skall vara en själfständig juridisk enhet. Särskildt