kommer härvid i betraktande associationens förhållande inåt, till sina egna medlemmar. Medan man är enig om, att en association måste som juridisk person i förhållande till utomstående framträda som ett eget själfständigt rättssubjekt, råder ingalunda samma öfverensstämmelse beträffande associationens förhållande inåt; den mening, som vill inskränka begreppet juridisk person till de associationer, som äfven i förhållande till de egna medlemmarna besitta en fullt själfständig rättssfär, är långt ifrån allmän. Frågan, hvilken omfattning man bör gifva begreppet, bör emellertid icke tillerkännas någon principiell betydelse; den är fastmer af terminologisk natur, och vid dess besvarande synas ändamålsenlighetshänsyn böra vara afgörande. Hur man än bestämmer begreppet, gäller det att noga fasthålla, att bedömandet af en associations rättsliga ställning i olika afseenden måste grundas på en undersökning af, hvad gällande rätt — lag eller sedvanerätt — innehåller, och att associationens karakteriserande som juridisk person icke utan vidare får anses afgörande. Särskildt måste detta uppmärksammas, om man erkänner gradationer af rättssubjektivitet och låter ifrågavarande begrepp omfatta bildningar, som icke i alla afseenden framstå såsom själfständiga juridiska enheter. I svenskt lagspråk plägar man utmärka, att en bildning är att anse som särskildt rättssubjekt, genom att säga, att den kan förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara. Detta uttryck användes om handels- och aktiebolag, om solidariska bankbolag, om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet m. fl. Hvad angår frågan, om s. k. ideella föreningar kunna vara rättssubjekt, se Förening. E. K. Juridisk stil. Se Kanslistil och Kurialstil. Juridiskt arkif. Se Schmidt, K. Kr. Juridiskt mord. Se Justitiemord. <img l>

Jurien de la Gravière [ʃyriä̃ də la graviǟr], Jean Pierre Edmond, fransk sjömilitär, författare, f. 19 nov. 1812 i Brest, d. 1892 i Paris, son till Pierre Roch J. (f. 1772, d. 1849 som viceamiral och pär af Frankrike), inträdde 1828 i tjänst, deltog i expeditionen till Kina (1847—50) och i Krimkriget (1854), utnämndes 1855 till konteramiral och erhöll i dec. 1861 befälet öfver franska expeditionen mot Mexico, men lämnade vid krigsutbrottet därstädes befälet öfver landstigningstrupperna åt general de Lorencez. 1862 blef J. viceamiral, 1864 kejsarens adjutant och hade därefter två gånger befälet öfver franska Medelhafsflottan, som han reorganiserade 1870—71, samt utnämndes 1871 till chef för sjökarteverket. 1866 blef han led. af franska vet. akad. och 1888 af Franska akad. (efter Viel-Castel). Under revolutionen 1870 skyddade han kejsarinnans flykt. J. författade ett stort antal artiklar (berörande hans resor, flottan och sjökrigshistorien) i ”Revue des deux mondes” samt utgaf åtskilliga betydande verk, såsom Guerres maritimes sous la République et l’Empire (1847; 4:e uppl. 1864), Voyage en Chine pendant les années 1847, 1848, 1849 et 1850 (1854; 3:e uppl. 1872), La marine d’autrefois (1865), La marine d’aujourd’hui (1872), m. fl. äfvensom bearbetning af hans faders efterlämnade anteckningar. (H. W—l.) <img l>

Jurieu [ʃyriö'], Pierre, fransk reformert teolog, f. 1637 i Mer, nära Blois, d. 11 jan. 1713 i Rotterdam. Han utgaf 1674 Traité de la dévotion (22 uppl. på franska och 26 på engelska) samt kallades s. å. till professor i teologi och hebreiska vid Sedans universitet, där han utgaf försvarsskrifter för de reformerte mot katolska angrepp. Då universitetet 1681 stängdes, mottog J. kallelse till en professur i teologi och ett pastorat i Rotterdam. Där blef han ett stöd för de franske hugenotter, som efter upphäfvandet af nantesiska ediktet, 1685, sökte en tillflyktsort i Holland. Bland den mängd skrifter han där utgaf, mest stridsskrifter mot katolicism och socinianism samt mot oriktiga uppfattningar inom den reformerta kyrkan, ådrog sig hans Accomplissement des prophéties (1686) stor uppmärksamhet. I detta arbete visar han sig vara fattad af den svärmiska rörelse, som hugenottförföljelserna i Frankrike framkallat. Då freden i Rijswijk slöts, 1697, sökte han förgäfves intressera de protestantiska regeringarna för Frankrikes hugenotter. 1704 utgaf han sitt sista arbete af mera betydenhet: Histoire critique des dogmes et des cultes. J. P. Jurisconsultus (Jureconsultus), lat. (af jus, gen. juris, rätt, och consultus, klok, förfaren, kunnig), lagklok, rättslärd; juridisk rådgifvare. Jurisdictio, lat., lagskipning. Om j. voluntaria och contentiosa se Frivillig rättsvård. Jurisdiktion (lat. jurisdictio), den statsrättsliga befogenheten att utöfva rättskipningen. E. K. Juris doktor. Se Juris utriusque doktor. Jurisic [ju'riʃitj], Nikolaus, d. omkr. 1544, kroatisk adelsman, deltog 1530 i en kejserlig beskickning till Konstantinopel och är mest bekant genom sitt långa och hjältemodiga försvar (1532) mot turkarna af det svagt befästa Güns (se d. o.). Till lön härför utnämndes han af Ferdinand I till friherre af Güns. Juris kandidat. Se Juris utriusque doktor. Juris licentiat [-tsiāt]. Se Juris utriusque doktor. Jurisprudens (lat. jurisprudentia), betecknar, särskildt i fråga om andra länder än Sverige, den rättsvetenskap, som ligger till grund för och kommer till uttryck i domstolarnas lagtillämpning. I Sverige sker däremot lagtillämpningen alltför ofta oberoende af rättsvetenskapen och betecknas därför riktigare