<tab>8. J. canonicum, lat. Se Kanonisk rätt.<br> <tab>9. J. circa sacra, lat. Se Jura, sp. 299.<br> <tab>10. J. civile, lat. (af civilis, borgerlig), rom. rätt, förekom hos romarna i flera mycket olika betydelser. — I vidsträcktaste mening betecknades därmed en stats positiva rätt öfver hufvud, i motsats till jus naturale och jus gentium, den för alla gemensamma naturliga rätten (se Folkrätt), enligt Gaius’ definition: ”quod quisque populus ipse sibi jus constituit, id ipsius proprium est vocaturque jus civile, quasi jus proprium ipsius civitatis”. För romarna låg den inskränktare betydelse, i hvilken jus civile fattades såsom den romerska statens positiva rätt, därefter nära till hands. — I en ännu inskränktare betydelse förekommer jus civile mycket ofta, då det sättes i motsats mot jus honorarium. Med detta uttryck betecknas sammanfattningen af de regler och rättsgrundsatser, som framträda i de edikt eller ämbetskungörelser rörande processväsendet och rättskipningen, hvilka utgåfvos af de ämbetsmän, som beklädde sådana republikens högre ämbeten (det förnämsta var pretorsämbetet), till hvilkas myndighet jurisdiktion hörde, äfvensom i dessas rättsvårdande verksamhet in casu. Edikten egde väl icke den formella karaktären af lag, men hade likväl ett genomgripande inflytande på den romerska rättens utveckling. — Slutligen nyttjas jus civile i ännu en annan betydelse, då där därmed förstås sammanfattningen af de rättsgrundsatser, hvilka uppställts af de rättslärde, som egnat sig åt den gällande rättens tolkning (jfr Romersk rätt). — Jus civile i romersk mening får således icke förblandas med hvad i den moderna rättsterminologien kallas civilrätt (se d. o.), i motsats till andra grenar af rätten, såsom statsrätt, kriminalrätt o. s. v.<br> <tab>11. J. civitatis, lat., medborgarrätt i viss stat och därmed delaktighet af denna stats särskilda rätt.<br> <tab>12. J. commune, lat. (af communis, vanlig). Se nedan 42.<br> <tab>13. J. connubii, lat., delaktighet i viss stats eller visst stånds äktenskapsrätt. Enligt antik uppfattning kunde ett enligt statens jus civile (se ofvan 10) giltigt äktenskap slutas endast mellan därtill berättigade medborgare af denna stat inbördes eller mellan en sådan och en person, som erhållit behörighet att ingå äfven dylikt äktenskap, vanligen på grund af medborgarrätt i en annan stat, hvars statsborgare genom fördrag tillförsäkrats jus connubii i den förra. I modern rätt blir äktenskap, som slutes mellan personer, tillhörande olika stater, i regel öfverallt giltigt, såvida behöriga former iakttagits och hinderslöshet föreligger för hvardera nupturienten enligt hans eller hennes s. k. personalstatut. Hvad angår särskilda stånds äktenskapsrätt, fordras numera endast beträffande vissa personer, i allmänhet af furstlig börd, för giltigt äktenskap särskild jus connubii i form af erkänd jämbördighet.<br> <tab>14. J. cruentationis [-tsiå̄nis]. Se nedan 20.<br> <tab>15. J. de non appellando, lat. (af appellare, vädja), rätt för viss myndighet att vara högsta instans inom landet, oaktadt detta icke utgör en suverän stat.<br> <tab>16. J. detractus, lat. (af detractus, borttagande, afdrag), jur., den i äldre tider dels staten, dels kommunen tillerkända rätten till en viss afgift af den förmögenhet, som genom arf eller vid utflyttning fördes ur riket. Jus detractus, för så vidt den bestod i rätt till utflyttningsafgift (census emigrationis), har i Sverige varit föreskrifven endast med afseende å borgare och adelsmän. Redan 1617 års ”Ordinantie för kjöphandeln” föreskref (§ 18), att den borgare, som flyttade utrikes, skulle betala till staden 30 dal. för hvarje öre ”han ligger i skatt före” samt hvar tionde penning af sin egendom. För inflyttad utlänning bestämdes snart utflyttningsafgiften till hvar sjätte penning. I 1734 års lag (Handelsbalk 3: 5) bestämdes utflyttningsafgiften för hvarje borgare till hvar sjätte penning af egendomen, ”konungen och staden till tveskiftes”. Enligt 1723 års adliga privilegier (§ 32) skulle äfven adelsman, som ”med konungens tillstånd flyttar för att bo utrikes, gifva hvar tionde penning af sin lösa egendom, som han således utur riket drager”. Genom särskilda traktater med de flesta stater ha numera dessa afgifter upphäfts. Med hänsyn till Norge afskaffades de genom k. förordn. 10 dec. 1846. Rörande jus detractus med af seende på utlännings arf se Hemfallsrätt.<br> <tab>17. J. de volutionis [-tsiå̄nis], lat. Se Devolutionsrätt.<br> <tab>18. J. ecclesiasticum, lat. Se Kyrkorätt.<br> <tab>19. J. excludendi, lat. (af excludere, utestänga). Se Eganderätt, sp. 1409.<br> <tab>20. J. feretri, lat. (af feretrum, likbår) l. j. cruentationis (af lat. cruentatio, nedblodande), en art af gudsdom. Se Ordalier.<br> <tab>21. J. generale, lat. (af generalis, allmän). Se nedan 42.<br> <tab>22. J. gentium [je'ntsium], lat. (genit. plur. af gens, genit, gentis, folk). Se Folkrätt.<br> <tab>23. J. gladii, lat. (af gladius, svärd), rätt öfver någons lif.<br> <tab>24. J. honorarium, lat. (af honor, ämbete). Se ofvan 10.<br> <tab>25. J. honorum, lat. Se Civitas 2.<br> <tab>26. J. indigenatus, lat. (af indigena, inföding), infödingsrätt. Se Indigenat, Infödd och Medborgarrätt.<br> <tab>27. J. militare, lat. Se Krigslagfarenhet.<br> <tab>28. J. naturale, lat. Se Naturrätt.<br> <tab>29. J. non scriptum, lat., sedvanerätt (se d. o.).<br> <tab>30. J. optionis [-tsiå̄nis], lat. Se Optionsrätt.<br> <tab>31. J. patronatus, lat. Se Patronatsrätt.<br> <tab>32. J. possidendi (af lat. possidere, ega). Se Eganderätt, sp. 1409.<br> <tab>33. J. postliminii. Se Postliminium.<br> <tab>34. J. postulandi, lat. (af postulare, klaga). Se Civilprocess, sp. 369.<br> <tab>35. J. præsentandi, lat. (af præsentare, föreställa), rätt att föreslå personer till erhållande af ett ämbete. Jfr Patronatsrätt.<br> <tab>36. J. primæ noctis, lat., ”rätt till första natten”, den rättighet, som tillkommer annan än brudgummen att tillbringa bröllopsnatten hos bruden. En dylik rättighet förekom enligt antikens förf. hos vissa primitiva folk och har af moderna