folklifsforskare iakttagits i vidt skilda delar af världen. Understundom utöfvas denna rättighet af brudgummens vänner, i andra fall af en präst eller höfding. Mycket omtvistadt är, huruvida man hos de europeiska folken under medeltiden och i senare tid kan uppvisa spår af tillvaron af en dylik rättighet. Åtskilligt tyder dock på, att den verkligen uppburits af godsegaren eller länsherren i vissa trakter, t. ex. i södra Frankrike, Spanien och Ryssland. Däremot har en dylik rättighet icke förekommit inom den germanska rättens område. — Om anledningen till uppkomsten af rättigheten i fråga råda hos olika folklifsforskare olika meningar. Några ha, utan tvifvel med orätt, härledt den ur ett ursprungligt ”kommunaläktenskap”, andra ha sökt förklaringen i ett privilegium, som medgifvits de män, hvilka biträdt brudgummen vid brudrofvet, eller som under olika omständigheter tillfallit herren öfver hans underlydande. — Litt. Lubbock, ”The origin of civilization” (1889), Gierke, ”Humor im deutschen recht” (2:a uppl., 1887), K. Schmidt, ”Jus primæ noctis” (1881), och Westermarck, ”Det menskliga äktenskapets historia” (1893).<br> <tab>37. J. privatum, lat. (af privatus, enskild), privaträtt (se d. o.).<br> <tab>38. J. provocationis [-tsiå̄nis], lat. (af provocatio, vädjan). Se Civitas 2.<br> <tab>39. J. publicum, lat. (af publicus, offentlig). Se Rättsvetenskap.<br> <tab>40. J. reformandi, lat. Se Jura, sp. 299.<br> <tab>41. J. romanum, lat. Se Romersk rätt.<br> <tab>42. J. singulare, lat., undantagsrätten, utgöres af sådana rättsregler, hvilka ordna vissa rättsförhållanden på ett från den eljest vanliga rätten, jus commune, afvikande och mot densamma stridande sätt. Den bör väl skiljas från jus speciale, som endast närmare reglerar vissa förhållanden, hvilka på grund af sin säregna beskaffenhet icke blifvit genom jus generale, de allmänna normerna, fullständigt ordnade. Specialrätten kan, men behöfver icke samtidigt vara singulärrätt, hvaremot singulärrätten alltid är specialrätt. Den singulära rätten är af två slag, anormal och anomal rätt; den förra innebär, att i visst fall en annan princip än den eljest vanliga bestämt regelns innehåll, den senare åter, att denna princip antingen står i strid med det aktuella allmänna rättsmedvetandet eller rättfärdigas af blott tillfälliga omständigheter. Synnerligen ofta öfvergår med tiden anormal rätt till normal, d. v. s. jus commune, t. ex. då ett privilegium utsträckes att blifva allmänt gällande. Se vidare Reuterskiöld, ”Grunddragen af den allmänna rätts- och samhällsläran” (1909; sid. 118 ff.).<br> <tab>43. J. speciale, lat. (af specialis, särskild). Se ofvan 42.<br> <tab>44. J. supremæ inspectionis [-tsiå̄nis], lat. Se Jura, sp. 299.<br> <tab>45. J. talionis, lat. (af talis, sådan), jur., vedergällningsrätt, betecknar en princip, enligt hvilken man i äldre tider reagerade mot brottsliga gärningar och som går ut på, att en rättskränkning skall mötas med ett ondt, såvidt möjligt alldeles lika med det, som rättskränkningen medfört. I primitiva samhällen, där reaktionen mot rättskränkningen ännu försiggår i själfhämndens form, utgör denna princips framträdande ett viktigt framsteg, enär därigenom uppdragas gränser för hämndens utöfning. Men äfven sedan den enskildes hämndutöfning undanträngts och reaktionen mot brottet blifvit en samhällets angelägenhet, kvarstod länge samma princip vid straffets bestämmande. Det äldsta uttrycket för densamma återfinnes i konung Hammurabis lagar (se d. o.) från omkr. 2,250 f. Kr. Det heter där: ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon sönderslår en annans lem, då skall man på honom sönderslå hans lem; om någon utslår en annans tänder, då skall man på honom utslå hans tänder”. Samma tanke har därefter kommit till uttryck i den äldsta bevarade judiska lagsamlingen, den s. k. förbundsboken, som återfinnes i 2:a Mos. kap. 20 ff. (se särskildt 21: 23—25). Och särskildt under inflytande därifrån kvarstod den sedan länge i Västerlandets strafflagstiftning. I senare tider afstod man från fordringen på en sådan fullkomlig likhet emellan brott och straff (s. k. materiell talion) och yrkade endast, att förbrytaren skall lida ett ondt, som till sin kvantitet motsvarar det begångna brottet (s. k. formell talion). Då det ej kan vara rätt att låta straffets storlek bestämmas af den åstadkomna skadan, utan hänsyn till den i brottet uppenbarade viljans beskaffenhet, ha vedergällningsprincipens anhängare närmare bestämt denna fordran så, att förbrytaren skall tillfogas ett lidande, som till sin kvantitet motsvarar, icke det onda, som han tillfogat en annan, utan graden af hans brottsliga skuld. I denna form ligger vedergällningstanken till grund för den vid midten af 1800-talet härskande s. k. klassiska straffrättsskolans uppfattning af straffets ändamål.<br> <tab>46. J. utrumque, lat. (”båda rätterna”). Se Civilrätt.<br> <tab>47. J. vitæ ac necis, rom. rätt, ”rätten öfver lif och död”, var en af yttringarna af den gamla stränga romerska husfadersmakten (potestas patria), hvilken tillkom husfadern (pater familias) öfver alla dem, som innefattades i hans familia. Denna makt, som visserligen icke af lag var väsentligen inskränkt, får emellertid ej fattas som afseende godtycklig utöfning. ”Familia” är nämligen enligt den gamla romerska uppfattningen ett samhälle för sig, hvars ändamål bäst vinnes därigenom, att bestämmandet af alla förhållanden, som angå familia, ligger nästan utan inskränkning i husfaderns hand. ”Jus vitæ ac necis” betecknar sålunda en husfaderns domsrätt. I viss mån var emellertid redan i äldsta tider en gräns satt för utöfningen af denna rätt därigenom, att den helgade seden fordrade tillkallandet af ett familjeråd vid sådana tillfällen, då fråga var om ett strängare utöfvande af densamma. Men genom lagstiftning blef denna rätt ej inskränkt förrän under kejsartiden. Under Alexander Severus (222—235) inskränktes husfaderns rätt att straffa till en rätt att meddela lindrigare näpst, hvaremot det skulle tillkomma den offentliga domarmakten att ådöma straff för svårare förbrytelser. Se vidare Patria potestas. 5. A. Th. S. (Rld.) 10 o. 47. I. L.* 11, 13, 15 o. 42. Rld. 16. K. H. B. 36. K. G. Wn. 45. N. S—g. Jus [ʃy; svenskt uttal ʃy], fr. (af lat. jus, spad), ett slags kraftigt extrakt i form af gelé, hvilket framställes ur kött (i synnerhet kalfkött) och fisk (såsom ål, braxen, lax) medelst kokning i en ringa mängd vatten. Det brukas, vid tillredning af såser, till garnering af serveringsfat o. s. v.