<img l>

Juslenius, Daniel, biskop, f. 10 juni 1676 i Virmo socken, Finland, d. 17 juli 1752 i stiftsgården Brunsbo vid Skara, blef 1691 student i Åbo samt promoverades 1703 till magister. Han var därefter biskop Gezelius d. y. behjälplig vid utarbetandet af det gezeliusska bibelverket, blef 1705 adjunkt i filosofiska fakulteten, 1707 akademisekreterare och 1712 linguarum professor samt tillträdde sitt ämbete med ett tal De convenientia linguæ fennicæ cum hebræa et græca. I likhet med de fleste finske ämbetsmän flydde J. under ”stora ofreden” till Sverige och anställdes 1715 som eloquentiæ och poëseos lektor i Västerås, där han öppnade sin verksamhet med ett tal om eländet i Finland (De miseriis fennorum). 1722 återvände J. till Åbo och sin professur samt blef 1727 teol. professor. 1734 utnämndes han till biskop i Borgå. Under den s. k. lilla ofreden flydde han 1742 för andra gången till Stockholm och återvände sedan ej mer till Finland. Han kallades nämligen 1744 till biskop i Skara stift. J. var medlem af prästeståndet vid flera riksdagar, men utöfvade icke där något märkbart inflytande. Betecknande för honom själf och tiden är bl. a., att han, såsom medlem af 1742—43 års ständers rannsakningskommission öfver generallöjtnanten Buddenbrock, med stöd af åtskilliga anförda bibelställen tillskref Buddenbrock felsteg i krigsoperationerna. Som teologisk skriftställare var J. en trogen anhängare af ortodoxien. Mera betydande är han som skriftställare på den finska historiens, geografiens och språkforskningens område, där han med skäl blifvit betraktad som en föregångare till H. G. Porthan. Hans disputation Aboa vetus et nova (1700) skildrar Åbo från geografisk, historisk och administrativ synpunkt. Där författaren berör finnarnas äldsta historia och härkomst, är han okritisk. Däremot är framställningen af Åbo stad, sådan den var på J:s tid, ännu i dag af intresse. I afh. Vindiciæ fennorum (1703) tecknar J. den finska jordmånens beskaffenhet samt finnarnas naturanlag, kultur och dygder i syfte att vederlägga utlänningars förklenande omdömen. Märkligare är hans Finska ordaboks försök, Suomalaisen sananlugun coetus (1745) — finsk-latinsk-svensk och svensk-finsk — som blef af stor praktisk betydelse, i det att detta arbete under en tid af 80 år ensamt fyllde behofvet af en finsk ordbok. 1746 publicerade J. en öfv. till finskan af Svebilius” katekes, hvilken intill senaste tider blifvit begagnad vid barnundervisningen i Finland. M. G. S. Jussieu [ʃysiȫ], fransk familj, som bland sina medlemmar egt en mängd framstående botanister. 1. Antoine de J., f. 1686, d. 1758, gjorde botaniska forskningsresor i Spanien och Portugal, hvilkas resultat han beskref i Franska vet. akad:s handlingar (1712—44), och blef 1716 föreståndare för Jardin royal. Utom smärre skrifter (den förnämsta: Discours sur les progrès de la botanique, 1718), utgaf han en ny uppl. af Tourneforts ”Institutiones rei herbariæ” (1719). Efter J:s död utkom Traité des vertus des plantes (1771). — 2. Bernard de J., den föregåendes broder, f. 1699, d. 1777, åtföljde sin broder på dennes resa i Spanien, blef 1720 med. doktor i Montpellier och anställdes 1722 som botanisk demonstrator vid Jardin royal. 1758 utnämndes han till chef för trädgården i Trianon (Versailles), som han anordnade efter sitt naturliga system för växtriket, hvilket sedan tjänat till utgångspunkt för alla naturliga system. Uppdagandet af växternas inbördes frändskap var hans lifsuppgift; men han meddelade sina tankar om de naturliga familjerna blott samtalsvis (en lista på hans ”Ordines naturales” är intagen först i A. L. Jussieus ”Genera plantarum”, 1789). Trots sin obetydliga produktivitet blef han dock hufvudmannen för en stor botanisk skola. Han blef led. af Svenska vet. akad. 1749. — 3. Joseph de J., den föregåendes broder, f. 1704, d. 1779, deltog som botanist i den expedition, som 1735 för gradmätning sändes till Quito. När denna reste tillbaka, stannade J. kvar i Amerika och genomströfvade Kordillererna till Potosi. Då han stod i begrepp att vända hem, tvangs han af spanjorerna att kvarstanna som ingenjör. Bruten till kropp och själ, återkom han först 1771 till Frankrike, dit äfven hans stora botaniska samlingar fördes. <img l>

— 4. Antoine Laurent de J., de föregåendes brorson, f. 1748, d. 1836, blef 1770 med. doktor och 1777 direktör vid Jardin du roi. 1790—92 var han medlem af Paris’ kommunalstyrelse och förestod i denna egenskap förvaltningen af hospitalen. 1794—1826 var han professor vid Muséum d’histoire naturelle i Paris. Inom den systematiska botaniken inlade han synnerligen betydande förtjänster genom sin utbildning af Bernard de J:s naturliga växtsystem i det klassiska arbetet Genera plantarum secundum ordines naturales disposita (1789); däri lämnade uppgifter om en del växtfamiljers (”ordines”) både begränsning och benämning blefvo emellertid af förf. sedermera (1803—30) i franska fackpublikationer mycket modifierade i en serie monografier öfver enskilda, däribland flera nyuppställda familjer äfvensom släkten. Han blef led. af Svenska vet. akad. 1787. — 5. Adrien Laurent de J., den föregåendes son, f. 1797, d. 1853, blef med. doktor 1824, 1826 professor i botanik vid Muséum d’histoire naturelle och 1845 professor vid Sorbonne (Paris) samt utgaf flera utmärkta botaniska monografier, t. ex. öfver Euphorbiaceæ (1824), Rutaceæ (1825), Meliaceæ (1830) och Malpighiaceæ (1843), hans förnämsta verk. Hans Cours élémentaire de botanique utkom 1842—84 i tolf upplagor. — 6. Laurent Pierre de J., den föregåendes kusin, pedagog, f. 1792, d. 1866, medlem af deputeradekammaren 1839—42, utmärkte sig genom sina bemödanden att införa växelundervisningen i Frankrike. Bland hans många