Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 323-324 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jus ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Juslenius, Daniel, biskop, f. 10 juni 1676
i Virmo socken, Finland, d. 17 juli 1752 i
stiftsgården Brunsbo vid Skara, blef 1691 student
i Åbo samt promoverades 1703 till magister. Han
var därefter biskop Gezelius d. y. behjälplig
vid utarbetandet af det gezeliusska bibelverket,
blef 1705 adjunkt i filosofiska fakulteten, 1707
akademisekreterare och 1712 linguarum professor
samt tillträdde sitt ämbete med ett tal De
convenientia linguæ fennicæ cum hebræa et
græca. I likhet med de fleste finske ämbetsmän
flydde J. under ”stora ofreden” till Sverige
och anställdes 1715 som eloquentiæ och poëseos
lektor i Västerås, där han öppnade sin verksamhet
med ett tal om eländet i Finland (De miseriis
fennorum). 1722 återvände J. till Åbo och sin
professur samt blef 1727 teol. professor. 1734
utnämndes han till biskop i Borgå. Under den
s. k. lilla ofreden flydde han 1742 för andra
gången till Stockholm och återvände sedan ej
mer till Finland. Han kallades nämligen 1744
till biskop i Skara stift. J. var medlem af
prästeståndet vid flera riksdagar, men utöfvade
icke där något märkbart inflytande. Betecknande
för honom själf och tiden är bl. a., att
han, såsom medlem af 1742—43 års ständers
rannsakningskommission öfver generallöjtnanten
Buddenbrock, med stöd af åtskilliga anförda
bibelställen tillskref Buddenbrock felsteg i
krigsoperationerna. Som teologisk skriftställare
var J. en trogen anhängare af ortodoxien. Mera
betydande är han som skriftställare på den finska
historiens, geografiens och språkforskningens
område, där han med skäl blifvit betraktad
som en föregångare till H. G. Porthan. Hans
disputation Aboa vetus et nova (1700) skildrar
Åbo från geografisk, historisk och administrativ
synpunkt. Där författaren berör finnarnas äldsta
historia och härkomst, är han okritisk. Däremot
är framställningen af Åbo stad, sådan den var på
J:s tid, ännu i dag af intresse. I afh. Vindiciæ
fennorum (1703) tecknar J. den finska jordmånens
beskaffenhet samt finnarnas naturanlag, kultur
och dygder i syfte att vederlägga utlänningars
förklenande omdömen. Märkligare är hans Finska
ordaboks försök, Suomalaisen sananlugun coetus
(1745) — finsk-latinsk-svensk och svensk-finsk
— som blef af stor praktisk betydelse, i
det att detta arbete under en tid af 80 år
ensamt fyllde behofvet af en finsk ordbok. 1746
publicerade J. en öfv. till finskan af Svebilius”
katekes, hvilken intill senaste tider blifvit
begagnad vid barnundervisningen i Finland.
M. G. S.

Jussieu [ʃysiȫ], fransk familj, som
bland sina medlemmar egt en mängd framstående
botanister. 1. Antoine de J., f. 1686,
d. 1758, gjorde botaniska forskningsresor
i Spanien och Portugal, hvilkas resultat
han beskref i Franska vet. akad:s handlingar
(1712—44), och blef 1716 föreståndare för Jardin
royal. Utom smärre skrifter (den förnämsta:
Discours sur les progrès de la botanique,
1718), utgaf han en ny uppl. af Tourneforts ”Institutiones rei
herbariæ” (1719). Efter J:s död utkom Traité des
vertus des plantes (1771). — 2. Bernard de J., den
föregåendes broder, f. 1699, d. 1777, åtföljde
sin broder på dennes resa i Spanien, blef 1720
med. doktor i Montpellier och anställdes 1722 som
botanisk demonstrator vid Jardin royal. 1758
utnämndes han till chef för trädgården i
Trianon (Versailles), som han anordnade
efter sitt naturliga system för växtriket,
hvilket sedan tjänat till utgångspunkt för
alla naturliga system. Uppdagandet af växternas
inbördes frändskap var hans lifsuppgift; men han
meddelade sina tankar om de naturliga familjerna
blott samtalsvis (en lista på hans ”Ordines
naturales” är intagen först i A. L. Jussieus
”Genera plantarum”, 1789). Trots sin obetydliga
produktivitet blef han dock hufvudmannen
för en stor botanisk skola. Han blef led. af
Svenska vet. akad. 1749. — 3. Joseph de J.,
den föregåendes broder, f. 1704, d. 1779,
deltog som botanist i den expedition, som 1735
för gradmätning sändes till Quito. När denna
reste tillbaka, stannade J. kvar i Amerika och
genomströfvade Kordillererna till Potosi. Då
han stod i begrepp att vända hem, tvangs han af
spanjorerna att kvarstanna som ingenjör. Bruten
till kropp och själ, återkom han först 1771
till Frankrike, dit äfven hans stora botaniska
samlingar fördes.
— 4. Antoine Laurent de J.,
de föregåendes brorson, f. 1748, d. 1836,
blef 1770 med. doktor och 1777 direktör vid
Jardin du roi. 1790—92 var han medlem af Paris’
kommunalstyrelse och förestod i denna egenskap
förvaltningen af hospitalen. 1794—1826 var han
professor vid Muséum d’histoire naturelle i
Paris. Inom den systematiska botaniken inlade
han synnerligen betydande förtjänster genom sin
utbildning af Bernard de J:s naturliga växtsystem
i det klassiska arbetet Genera plantarum
secundum ordines naturales disposita (1789);
däri lämnade uppgifter om en del växtfamiljers
(”ordines”) både begränsning och benämning
blefvo emellertid af förf. sedermera (1803—30)
i franska fackpublikationer mycket modifierade
i en serie monografier öfver enskilda, däribland
flera nyuppställda familjer äfvensom släkten. Han
blef led. af Svenska vet. akad. 1787. — 5. Adrien
Laurent de J., den föregåendes son, f. 1797,
d. 1853, blef med. doktor 1824, 1826 professor i
botanik vid Muséum d’histoire naturelle och 1845
professor vid Sorbonne (Paris) samt utgaf flera
utmärkta botaniska monografier, t. ex. öfver
Euphorbiaceæ (1824), Rutaceæ (1825), Meliaceæ
(1830) och Malpighiaceæ (1843), hans förnämsta
verk. Hans Cours élémentaire de botanique utkom
1842—84 i tolf upplagor. — 6. Laurent Pierre
de J., den föregåendes kusin, pedagog, f. 1792,
d. 1866, medlem af deputeradekammaren 1839—42,
utmärkte sig genom sina bemödanden att införa
växelundervisningen i Frankrike. Bland hans många

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>