blef 1867 professor i filosofi i Marburg och var 1873—1901 professor i arkeologi och konsthistoria vid Bonns universitet. Bland hans arbeten märkas Dante und die göttliche komedie (1862), Winckelmann. Sein leben, seine werke und zeitgenossen (1866—72; 2:a uppl. 1898), Diego Velasquez und sein jahrhundert (1888, 2:a uppl. 1903), Murillo (1892) och Michelangelo (1900). 2. Ferdinand J., den föregåendes broder, tysk orientalist, f. 1837 i Marburg, d. där 1907, var sedan 1869 professor i jämförande språkvetenskap och orientaliska språk i sin födelsestad. Bland hans skrifter märkas Über die zusammensetzung der nomina in der indogerm. sprachen (1861), Handbuch der zendsprache (1864), en kritisk upplaga af pehleviskriften ”Bundehesch” med glossar (1868), Geschichte des alten Persiens (i Onckens ”Allgemeine geschichte”, 1879), Dictionnaire kurde-français (1879), Kurdische grammatik (1880), Geschichte der orientalischen völker im altertum (i Grotes ”Allgemeine weltgeschichte”, 1884), Iranisches namenbuch (1895), Geschichte Irans (i Kuhns och Geigers ”Grundriss der iranischen philologie”, bd II, 1897). 1. (G—g N.) 2. K. F. J. Justice of the peace [dʃa'stis əv thə pī's], eng., fredsdomare (se d. o.). Justicia [chusti'thia], el, sp., sedan 1348 titel på öfverdomaren i Aragonien. Han tillsattes på lifstid af konungen, men var endast cortes (nationalförsamlingen) ansvarig för sina gärningar. Innan konungen fick tillträda regeringen, måste han inför justician svärja att upprätthålla rikets lagar samt folkets fri- och rättigheter. Värdigheten egde bestånd till Filip II:s tid (1556—98). Justicia L., bot., ett växtsläkte af fam. Acanthaceæ med talrika arter i tropikerna. J. Adhatoda L. (Adhatoda vasica Nees) är en i växthus ofta odlad dekorationsbuske med stora blad och hvita, rödstrimmiga blommor; dess hemland är indomalajiska området. Äfven andra arter odlas för sina vackra blommor. G. L—m. Justicia carnea, bot. Se Jacobinia. Justiciarius. Se Justitiarius 3. Justificatio, lat., teol., rättfärdiggörelse.

Kejsar Justinianus. Från en mosaik i Ravenna, midten af 500- talet.

Justinianus, kejsare i Östromerska riket, f. 482 eller 483 uti Dardanien (Bulgarien), d. 565, var son af en bonde och systern till kejsar Justinus I, hvilken lät gifva honom god uppfostran och upphöjde honom till höga ämbeten samt slutligen till medregent. Efter morbroderns död blef J. 527 ensam härskare. Senare delade han makten med sin gemål Teodora (se d. o.). J:s långvariga regering var märklig både i inre och yttre afseende. Genom lyckliga krig, i hvilka hans skickliga fältherrar Belisarius och Narses anförde härarna, eröfrade han först det vandaliska riket i Afrika (533—534) och sedan östgoternas rike uti Italien (535—553). Mindre framgång hade han i sina fejder med perserna och de nordliga grannarna, slaver och bulgarer, hvilka oroade landet genom plundringståg till Illyrien och Tracien. I det inre förekommo i början af J:s styrelse partistrider, förorsakade af de olika partierna i kappkörningsbanan, äfvensom teologiska meningsbrytningar. Ett stort uppror, kalladt Nika-upproret, utbröt 532 samt kufvades endast med stor svårighet och mycken blodsutgjutelse. I kyrkans angelägenheter ingrep J. kraftigt, då han föranstaltade, på det 5:e ekumeniska mötet i Konstantinopel (553), ett slags kompromiss med monofysiterna, hvarjämte han ifrade mot hedendomens kvarlefvor samt lät (år 529) stänga de hedniske filosofernas lärosalar i Aten. Åt förvaltningen, särskildt den municipala (kommunala), egnade han mycken omsorg och vårdade sig äfven om näringarna (silkesodlingens införande). Viktigast var dock hans ordnande af lagväsendet. Genom Tribonianus lät han utarbeta en kodifiering af gällande rättsbestämmelser och rättsförklaringar, en lagsamling (Codex justinianeus; se Codex 7), omfattande kejsarens förordningar (constitutiones), en annan samling (pandectæ l. digesta) af frejdade rättslärdes lagtolkningar och utlåtanden, en vetenskaplig rättslära (institutiones) och slutligen en samling af kejsarens nya förordningar (novellæ). Allt detta fick det gemensamma namnet Corpus juris (se d. o. och Romersk rätt). Om byggnadsväsendet vinnlade sig J. med stor ifver och lät uppföra en mängd nya kyrkor, bland hvilka den praktfulla Sofiakyrkan i Konstantinopel intog främsta platsen. Jfr arbeten af Bury (1889) och Diehl (1901). R. Tdh. Justinopolis. Se Capodistria. Justinus, gnostiker. Se Gnosticism, sp. 1371. Justinus, romersk historieskrifvare, lefde under Antoninerna (2:a årh. e. Kr.). Han författade ett utdrag ur det af Trogus Pompejus på Augustus’ tid utarbetade världshistoriska verk, som hade titeln Historiæ philippicæ (i 44 böcker) och innehöll en historisk-etnografisk samt geografisk framställning af folk och händelser i världen från Ninus, med särskild vikt lagd på skildringen af Macedoniens och diadochväldenas förhållanden. J:s utdrag är sammanträngdt, men utmärkes genom en viss enkelhet i framställningen och synes ha blifvit flitigt läst, så att det t. o. m. undanträngt det mera mångsidiga och rikhaltiga originalet. R. Tdh. Justinus, östromerska kejsare. 1. J. I, d. 527, illyrisk bondson, kom som yngling till Konstantinopel och inträdde i kejserliga lifvakten, hvars öfverbefälhafvare han slutligen blef. Efter kejsar Anastasius’ död utropades J. 518 till hans efterträdare. Själf föga bildad, öfverlämnade han förvaltningen åt sin kvestor Proclus och sin systerson Justinianus, hvilken han adopterade och fyra månader före sin död antog till medregent. — 2. J. II, d. 578, systerson till Justinianus och gift med en systerdotter till dennes gemål Teodora, efterträdde 565 sin morbroder på tronen och sökte blidka folkets missnöje öfver den tunga beskattningen under den förres kraftfulla styrelse. J. lyckades stilla de religiösa striderna (jfr Monofysiter), men förde i öfrigt en olycklig regering: perserna inträngde i riket, Italien gick