(1840—44), N. S. von Koch tjänstförrättande (1844—48), N. S. von Koch (1848—66), A. Dreijer (1866—67), Fr. F. Huss (1867—69), K. G. Karlsson Leijonhufvud (1869—86), J. E. Elliot (1886—99) och E. Sjöberg (1899— ). A. Th. S. (E. Sg.) Justitiekanslersexpeditionen, den justitiekansleren till biträde anvisade personalen. Se Justitiekansleren. Justitiekanslersämbetet. Se Justitiekansleren. Justitiekollegium, ett 1636 inrättadt ämbetsverk i Stockholm för tillsyn öfver rättegångsväsendet i staden samt handläggning af frågor rörande bouppteckning, arf m. m. Dess domsrätt öfverflyttades 1845 och 1849 till rådhusrätten. Det fick sedermera jämte den med kollegiet förenade Förmyndarkammaren namnet Förmyndarkammaren (se d. o.). Justitiekonselj. Se Statsråd. Justitieminister. Se Justitiedepartementet. Justitiemord (ty. justizmord; ett af L. von Schlözer 1782 prägladt slagord) 1. Juridiskt mord, jur., afrättning af en oskyldig person. Förflutna tiders religionsförföljelser, häxprocesser och politiska partistrider erbjuda i mängd exempel på sådana afrättningar. Bristerna i äldre tiders straffprocess föranledde ock ofta dödsdomar öfver oskyldiga personer. Särskildt har tortyren i detta afseende skördat oräkneliga offer. Den nyare straffprocessen erbjuder bättre garantier mot dylika upprörande misstag. Dock äro justitiemorden i våra dagar ingalunda så sällsynta, som man vanligen föreställer sig. Allt som oftast har det händt, att personer på dödsbädden bekant sig skyldiga till brott, för hvilka andra oskyldigt blifvit afrättade. Och inom litteraturen i frågan ang. dödsstraffets afskaffande anföres från senare tider en mängd fall, i hvilka på grund af falska bevis eller till följd af ett olyckligt sammanträffande af omständigheter personer dömts till döden och afrättats, hvilka sedermera befunnits oskyldiga. Sträfvandena för dödsstraffets afskaffande ha just en af sina utgångspunkter i ett dylikt fall (den beryktade Calasprocessen, se Calas). J. H—r. (N. S—g.) Justitieombudsman (Riksdagens justitieombudsman), förk. J. O., en riksdagens förtroendeman, som vid hvarje lagtima riksdag utses genom val af en nämnd af 48 medleramar, af hvilka hvardera kammaren inom sig utser hälften. Vid samma tillfälle utses en suppleant att fungera, då justitieombudsmannen är af laga förfall hindrad. Dör eller afgår han på annat sätt från ämbetet, medan riksdag ej är samlad, utses hans efterträdare af fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret. Justitieombudsmannen skall vara en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man. Det åligger honom som riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för honom utfärdat, att ha tillsyn öfver lagarnas efterlefnad af domare och ämbetsmän samt vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som i sina ämbetens utöfning af väld, mannamån eller annan orsak begått någon olaglighet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Justitieombudsmannen skall till hvarje lagtima riksdag aflämna redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda ämbetet samt däruti utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka lagarnas och författningarnas brister och uppgifva förslag till deras förbättring. Bland hans åligganden bör märkas skyldigheten att till laga ansvar beifra ledamot af Högsta domstolen eller Regeringsrätten, som gör sig skyldig till vrång dom, samt att iakttaga folkets allmänna och individuella rättigheter, särskildt tryckfriheten, hvadan han inträder som främste man bland Kommitterade för tryckfrihetens vård. Han eger rätt att, när han så anser nödigt, öfvervara Högsta domstolens, Regeringsrättens och alla öfriga domstolars äfvensom kollegiers och i deras ställe inrättade verks ofverläggningar och beslut, dock utan rätt att sin mening därvid yttra. Han eger därjämte tillgång till alla domstolars, kollegiers och ämbetsverks protokoll och handlingar, och konungens ämbetsmän äro i allmänhet skyldiga att lämna honom laglig handräckning samt alla fiskaler att biträda honom medelst aktioners utförande, då han det äskar. Den ställning justitieombudsmannen sålunda innehar är fullt själfständig. I förhållande till riksdagen är han förpliktad att lyda dess beslut om åtal endast i det fall, att grundlagen sådant bestämmer, såsom då konstitutionsutskottet besluter åtal af statsrådsledamot, då förfarandet af riksdagens fullmäktige eller revisorer sådant kräfver, då någon försöker våldföra riksdagen eller stört kammarens öfverläggningar. Denna hans själfständighet gör honom icke egenmäktig. Han är nämligen i all måtto underkastad samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka. Som han väljes endast för ett år, måste vid hvarje lagtima riksdag hans mandat förnyas, men, innan valet eger rum, har lagutskottet att efter verkställd granskning afge sitt utlåtande öfver hans berättelse. De åligganden, som tillkomma justitieombudsmannen, äro närmare bestämda i den för honom utfärdade instruktionen. Oaktadt grundlagen bestämmer, att denna skall utfärdas af riksdagen, har den, egendomligt nog, blifvit af konungen stadfäst och utfärdats i hans namn (jfr nu gällande instr. af 1 mars 1830). Detta beror därpå, att konungen eger tillse, att de i den af riksdagen utfärdade instruktionen influtna bestämmelserna om konungens ämbetsmäns åligganden icke innehålla något utöfver hvad R. F. medger. Den åklagarverksamhet, som tillkommer justitieombudsmannen, är noga begränsad till endast beifran af tjänstefel, utom i de få fall, då riksdagens öfverläggningsrätt blifvit kränkt och riksdagen därför beslutit åtal. Liksom justitiekansleren (se denne) har han skyldighet att utöfva tillsyn öfver fängelserna, så att ej någon olagligt hålles häktad. Som riksdagens ombud har justitieombudsmannen äfven att anmäla de lagförklaringar, som sedan sist förflutna riksdag blifvit gifna af Högsta domstolen, likasom han har att i sin berättelse meddela, hvad afseende hos konungen af riksdagen gjorda hemställningar vunnit. — Till sitt biträde har justitieombudsmannen en expedition, bestående af en sekreterare och en kanslist. Justitieombudsmansinstitutionen har sitt ursprung i den i Karl XII:s kanslistadga omförmälde högste ombudsmannens ämbete och det ur detta utvecklade justitiekanslersämbetet. Det ålåg denne ämbetsman under frihetstidens statsskick att jämte befattningen som konungens ämbetsman till riksdagen inkomma