med utförlig berättelse om, huru lag och förordningar efterlefdes. Med hänsyn till sistnämnda stadgande tillsattes han under frihetstidens tre senaste riksdagar af riksdagen. Den onaturliga ställning, hvari han såsom på en gång konungens och riksdagens organ befann sig, upphörde i och med 1772 års statshvälfning. Då upplöstes all förbindelse med riksdagen och ålades honom att inkomma till K. M:t med berättelse om rättskipningen. Inseende vikten däraf, att noggrann kontroll öfver lagarnas efterlefnad utöfvades å folkets vägnar, men med öppen blick för vådorna däraf, att denna kontroll, genom att förläggas omedelbart hos riksdagen, lätt kunde, liksom under frihetstiden, missbrukas på ett sätt, som gjorde intrång i den lagbundna styrelsen, förvaltningen och rättskipningen, ansågo sig 1809 års grundlagsstiftare kunna vinna målet därigenom, att med undantag af i grundlagen uttryckligen uppgifna fall en särskild, af nationalrepresentationen förordnad väktare öfvertoge dess kontroll öfver det sätt, hvarpå lagarna tillämpades. — Till justitieombudsmän ha valts: L. A. Mannerheim (1809—23), K. Ehrenborg (1823), K. P. Törnebladh (1823—34), P. N. Poignant (6 sept. 1834, d. 7 sept. s. å.), K. L. Landin (1834—48), S. L. Theorell (1848—57), P. E. Bergfalk (1857; undanbad sig förtroendet), J. A. Södergren (1857), G. Lagerstråle (1857—58), K. M. Wester (1858—61), N. A. Fröman (1861—84), L. W. Lothigius (1884—86), E. Thomasson (1886—89), M. V. Huss (1889), N. L. A Claëson (1889—92), A. A. Lilienberg (1892), A. F. Thollander (1892—97), H. E. M. Bohman (1897), G. Ribbing (1897—98), O. Berger (1898—1902), K. E. Leijonmarck (1902—06) och B. F. E. Hasselrot (1906— ). Litt.: C. G. Melander, ”Svenska riksdagens justitieombudsman. En statsrättslig undersökning” (akad. afh., Lund 1908). H. L. R. (E. H—t.) Justitierevisionen. Se Högsta domstolen och Nedre Justitierevisionen. Justitierevisionsexpeditionen. Se Nedre Justitierevisionen. Justitieråd, ledamot af Högsta domstolen (se d. o.). Till hvad i art. Högsta domstolen anförts må tilläggas följande. Enligt § 26 R. F., sådant lagrummet lydde före den 1909 vidtagna ändringen, skulle vid föredragning i statsrådet af justitieärenden (se d. o.), utom andra, två justitieråd närvara med skyldighet att till protokollet sig yttra. Detta gäller ej längre; med bortfallandet af den s. k. justitiekonseljen (se Statsråd) i uttryckets gamla mening har justitierådens tidigare åliggande att tjänstgöra i statsrådet upphört. Justitieråd må enligt § 34 R. F. icke tillika inneha eller utöfva annat ämbete. I riksdagsutskott eller i val till sådant utskott må enligt § 44 R. O. justitieråd icke deltaga. Ledamot af högsta domstolen (Höjesteret) i Norge eller Danmark benämnes ”Höjesterets assessor”. — I Danmark är justitsraad endast en af konungen förlänad titel, som tillika vanligen medför en viss rang. E. K. Justitierådman. Se Rådman. Justitiestaten, sammanfattningen af alla de för rättskipningens utöfvande anställde tjänstemännen. De höra under Justitiedepartementet (se d. o.). Justitiestatsexpeditionen. Se Justitiedepartementet. Justitiestatsminister, enligt 1809 års R. F. den statsrådets ledamot, som jämte utrikesstatsministern innehade rikets förnämsta värdighet. Han var till 1840 led. af Högsta domstolen och efter departementalstyrelsens införande s. å. chef för Justitiedepartementet. Då det 1876 stadgades, att konungen skulle utnämna en af statsrådets ledamöter till ”statsminister och statsrådets främste ledamot”, upphörde justitiestatsministersämbetet. Statsrådet och chefen för Justitiedepartementet har därefter i dagligt tal benämnts justitieminister. Justitieärenden, jur., benämndes i § 26 R. F. till 1909, då en förändring skedde, de ärenden, hvilka skulle föredragas i statsrådet i närvaro af två justitieråd, vid s. k. justitiekonselj. Sådana ärenden voro dels lagärenden rörande sådana lagar och författningar, som stiftas och förklaras i den ordning 87 och 88 §§ Regeringsformen stadga, dels frågor om nåd i brottmål, om äktenskapsskillnad, om tillåtelse att före i lag stadgad ålder ingå äktenskap m. m. Se vidare Justitieråd. L. A.* Justitium, lat., rom. rätt, ett upphörande af domstolsmyndigheternas verksamhet till följd af förhållanden, som voro oberoende af deras vilja, t. ex. krig, farsot o. s. v. — Då under dessa omständigheter parterna saknade möjlighet att fullfölja sin rätt, så inräknades ej den tid, under hvilken justitium varade, i de frister, som annars voro bestämda för vissa handlingars företagande. L. L.* Justitsraad [-råd]. Se Justitieråd. Justo tempore (lat., abl. af justus, riktig, och tempus, tid), i rättan tid. Justum necare reges Italiæ, lat. Se I. N. R. I. Justus titulus, lat., jur. Se Laga fång. Jusuf l. Jussuf [ʃysy'f], fransk general, f. 1808 i Livorno, d. 16 mars 1866 i Cannes, bortfördes som barn af sjöröfvare till Tunisien och uppfostrades i muhammedanska religionen. 1830 flydde han till Algeriet och inträdde i franska hären, gjorde med en afdelning spahis fransmännen utmärkta tjänster och befordrades 1841 till öfverste. 1845 öfvergick han till kristendomen och erhöll därefter som brigadgeneral öfverbefälet öfver de infödda trupperna i Algeriet. Vid Krimkrigets utbrott organiserade han det irreguljära turkiska rytteriet och förde vid Alma en turkisk division; som fransk divisionsgeneral (1856) kämpade han 1859, 1860 och 1864 mot kabylerna. Han utgaf arbetet Sur la guerre en Afrique (1850). Jusupov, Nikolaj Borisovitj, furst, rysk musiker, f. 1827 i Petersburg, d. 1891 i Baden-Baden, elev i violinspel af Vieuxtemps, underhöll ett kapell i sitt palats i Petersburg och gjorde vidsträckta resor i Europa för sina skrifter Luthomonographie (1856; om violintillverkningen) samt Histoire de la musique en Russie (I, 1862). Han framträdde äfven som kompositör med en violinkonsert och en programsymfoni med obligat violin, benämnd Gonzalve de Cordoue. A. L.* Jutar, eg. invånare i Jylland (Jutland), men i äldre tid i Sverige äfven ofta användt som namn på danskar i allmänhet, vanligen med hånfull bibetydelse. Jutas, by i Vasa län, Finland, 4 km. s. om Nykarleby vid föreningspunkten mellan vägen från Tavastehus genom Lappo och strandvägen från Vasa, bekant genom slaget 13 sept. 1808. Efter