motgången vid Salmi 2 sept. s. å. fortsatte
fältmarskalken Klingspor med finska arméns
hufvudstyrka återtåget och valde därvid vägen
till Vasa, medan den svaga 1:a brigaden under
öfverstelöjtnant Reutersköld hänvisades
till vägen Lappo—Jutas—Nykarleby för att
skydda densamma. Ryska hufvudstyrkan under
general Kamenski följde Klingspor, hvaremot
general Kozatjkovskij med omkr. 2,000 man
sändes efter Reutersköld. Denne drog sig 12
sept. tillbaka till Nykarleby och lämnade vid
den viktiga punkten J. endast en bataljon. Det
var fara vardt, att Kozatjkovskij genom att
bemäktiga sig denna punkt kunnat afskära vägen
för hufvudstyrkan, som drog sig tillbaka på
strandvägen. För att förekomma detta bröt den
från sitt sjukläger uppstigne von Döbeln upp
med sin af föregående marscher uttröttade
brigad (endast två bataljoner björneborgare)
jämte major Gyllenbögels landtvärnsafdelning
under natten till 13 från Munsala och framkom
kl. 10 f. m. nämnda dag till ifrågavarande
vägskäl, strax s. om hvilket ställning
togs. Efter middagen anlände ryssarna och
öfvergingo till anfall. Striden blef hårdnackad,
men slutade därmed, att ryssarna trängdes
tillbaka och att vägen var fri. — Minnet
af slaget har blifvit bevaradt i Runebergs
vackra dikt ”Döbeln vid Jutas”; 29 juni 1885
restes på slagfältet en minnesvård, och 13
sept. s. å. aftäcktes en därpå anbragt byst af
von Döbeln.
C. O. N.
Slagfältet vid Jutas.
Jute [eng. utt. dʃō't],
Juteväfnad. Se
Beklädnadsväxter, sp. 1238, och
Corchorus.
Jutekärret. Se
Badelundsås.
Jutenabben, en 2 km. n. om Kalmar utskjutande
udde, på hvilken svenskarna i juni 1611 anlade
en befästning. 5 aug. 1677 halade sig danska
flottan norrifrån ned till J., å hvilken
8 s. m. omkr. 3,000 man landsattes, hvilka,
härjande och brännande, framträngde till Kalmar
förstad, som antändes; något anfall på den i
dåligt försvarsstånd varande egentliga staden
vågades dock ej.
L. W:son M.
Jutland. Se
Jylland.
Jutska hästen. Se
Jylländska hästen.
Jutsk boskap. Se
Jylländsk boskap.
Jutta, dansk drottning, dotter till hertig
Albrekt I af Sachsen, sondotter till prinsessan
Jutta (se nedan
Jutta 1), 1239 förmäld med konung
Erik Plogpenning och efter mordet på honom med
en tysk borggrefve af Rosenburg. Med Erik hade
hon 4 döttrar, af hvilka Ingeborg blef norsk
och Sofia svensk drottning (om de två andra
se
Jutta, danska prinsessor 2). Sofia, dotter
i hennes 2:a gifte, äktade 1293 Erik Langben,
herre till Langeland.
E. Ebg.
Jutta, danska prinsessor.
1. J., troligen dotter till konung Knut Magnusson,
blef förmäld med hertig Bernhard af Sachsen
och stammoder till hertigarna af Anhalt. —
2. J., den föregåendes sondotters dotter, dotter
till Erik Plogpenning och hans gemål Jutta
(se ofvan), f. omkr. 1245, d. 1284, var 1266—72
priorinna i ett kloster i Roskilde, men lämnade
det jämte sin yngre syster Agnes och drog till
Sverige. Där knöt hon en brottslig förbindelse
med sin svåger, konung Valdemar, hvilket bidrog
till hans afsättning. Hon återvände kort därpå
till Danmark.
E. Ebg.
Juuka [jūka]. Se
Juga.
Juul [jūl],
Esger, ärkebiskop i Lund,
d. 17 jan. 1325, var först kanik i Ribe och
försvarade inför den påflige legaten konung
Erik Menveds sak i dennes strid med ärkebiskop
Jens Grand (1299—1302). Till lön därför blef
J. 1306 biskop i Aarhus och 1310 ärkebiskop
i Lund. 1315 kom han i oenighet med Erik,
sannolikt till följd af de otillbörliga kraf
denne ställde på ärkebiskopsstolen, och bannlyste
konungen (1317). Men J. fann intet understöd
af de öfrige biskoparna och måste därför
lämna Danmark. 1318 följde han den svenska här,
som angrep Skåne, men lyckades icke därigenom
återvinna sin ärkebiskopsstol. Först 1321, två
år efter Erik Menveds död, återvände J. till
Danmark och återinsattes i sin gamla värdighet.
E. Ebg.
Juusten [jūsten]. 1.
Paul J., biskop,
skriftställare, f. omkr. 1516 i Viborg, d. 2
aug. 1576 i Åbo, prästvigdes 1540 och sändes
1543 af sin beskyddare, biskop Martin Skytte,
till Wittenberg, där han studerade i tre
år. Sedan han äfven besökt Magdeburg, Rostock
och Königsberg, återvände han hösten 1547 till
Åbo och blef 1548 Mikael Agricolas efterträdare
som rektor för därvarande skola. 1554 utnämndes
han till biskop i det nyinrättade Viborgs stift,
men förflyttades 1563 till Åbo stift. Kort
efter Johan III:s kröning utsågs J. att leda
den beskickning (1569—72), som afsändes till
Ryssland för att underhandla om fred med tsar
Ivan IV. De äfventyr och obehag, för hvilka han
under denna resa var utsatt, skildras af honom
i
Acta legationis muscoviticæ (utg. af Porthan
i disp. 1775). Efter hemkomsten 1572 upphöjdes
J. i adligt stånd. Han var en af de biskopar,
som på konungens befallning under iakttagande
af katolska ceremonier invigde Laurentius Petri
Gothus till ärkebiskop. F. ö. känner man intet
närmare om hans hållning i denna fråga. För
församlingarna var han en nitisk herde, såsom
framgår af de cirkulärbref han utfärdade i syfte
att främja ordningen i kyrkostyrelsen. Bland
J:s skrifter intager
Chronicon episcoporum
finlandensium, som af honom efterlämnades
i handskrift och sedermera blef underlaget
för Porthans omfattande kommentarer, främsta
rummet. Han har där samlat kvarlefvorna af
föregående anteckningar samt för de senaste
tiderna tillagt resultaten af egna forskningar
och iakttagelser. Den kortfattade berättelsen
utmärkes för trovärdighet i såväl uppfattning
som detaljuppgifter. Under vistelsen i Ryssland
skref J. en postilla med titeln
Explicationes
evangeliorum dominicalium et praecipuorum totius
anni, hvilken förblifvit otryckt och numera
icke torde finnas ens i handskrift. Arbetet
afsåg främst predikanternas behof. Ytterligare
må nämnas, att J. utgaf en katekes och en mässbok
på finska (tryckta i Stockholm 1574 och 1575).
2.
Bengt Severinsson J., den
