föregåendes brorson, krigare, f. omkr. 1550, d. 1609, ingick tidigt i krigstjänst vid flottan, blef 1578 underamiral och 1579 amiral öfver den i Finska viken stationerade flottan samt adlades 1591, hvarpå släkten sedermera antog namnet Gyllenlood. Under stridigheterna mellan hertig Karl och Sigismund spelade J. en icke obetydlig roll som en af den sistnämndes anhängare. Efter Klas Flemings död deltog han verksamt i åtgärderna för Finlands försvar. Han förde (1597) befäl öfver flottan, som låg i Korpo ström och deltog i försvaret af Åbo slott, men råkade vid dess fall i fångenskap och hölls under halftannat år fängslad i Sverige. Han var därefter verksam i särskilda uppdrag i rikets tjänst. Så erhöll han 1607 befallning att begynna kanalarbeten i de trakter, där Saima kanal sedermera anlades. Han var hatad af krigsfolket såsom en hård och girig man. 1 o. 2. M. G. S. Juutas [jūtas], by. Se Jutas. Juutas [jūtas], finsk myt., ”den onde” (estn. juudas, ”den onde”), urspr. = Judas Iskariot. E. N. S. Juva. Se Jokkas. Juvara [jovāra] 1. Ivara, Filippo, italiensk arkitekt, f. 1685 i Messina, d. 1735 i Madrid, egnade sig åt byggnadskonsten efter ett besök i Rom, där han erhöll råd och vinkar af Fontana. Hertigen af Savojen, Viktor Amadeus, som sedan blef konung, fann sig så belåten med hans insikter, att han kallade honom till sig i Turin. J. fick där tillfälle att utföra både palats och kyrkor. Hans förnämsta verk är kyrkan La Superga utanför Turin, det savojiska furstehusets grafkyrka. 1724 kallades han till Lissabon, där han äfven gjorde utkast till kyrkor och palats. Efter sin hemkomst byggde han i Mantua och Milano, men sina sista utkast gjorde han i Madrid. (I. G. C.) Juvavum, hufvudstad i det gamla Noricum, förstörd 470, sedermera återuppbyggd under namnet Salispurg, Salzburg. J. F. N. Juvel (af fnfr. jouel, som anses befryndadt med antingen fr. joie, i bet. smycke, af lat. gaudium, glädje, eller fr. jouer, roa sig, af jocare, leka), slipad ädelsten.

Fig. 1. Italienskt hängsmycke (emalj, ametist och pärlor), komp. af F. Baibolini (1480-talet).

Fig. 2. Tyskt hängsmycke (omkr. 1600) af emaljeradt guld med pärlor och ädelstenar.

Fig. 3. Franskt juvelörhänge (af Marret i Paris omkr. 1860).

Juvelerarkonsten (se Juvel), konsten att infatta samt till smycken o. d. sammansätta ädelstenar (och pärlor), utgör en del af guldsmedskonsten (se d. o.) i vidsträckt bemärkelse. Enligt den för Stockholms guldsmeder fordom gällande skråordningen tillkom det sålunda en gesäll, som ville blifva mästare i ämbetet, att aflägga prof jämväl på sin skicklighet i ädelstensinfattning. Från slutet af 1600-talet och ända till dess skråväsendet upphäfdes på 1840-talet gjordes dock en bestämd skillnad mellan guldarbetare och silfverarbetare, hvarvid de förre närmast voro juvelerare. I dagligt tal göres hos oss ingen egentlig skillnad mellan guldsmed och juvelerare, om också en senare tid här liksom utomlands medfört en bestämdare arbetsfördelning. — I forntiden och under större delen af medeltiden kände man ej fasettslipning af ädelstenar, utan dessa pryddes med graverade figur- och ornamentframställningar (jfr Gem) eller endast polerades med bibehållande för öfrigt af sin naturliga form (en cabochon). På grund häraf använde man också hellre de färgade ädelstenarna än de färglösa. Slipning af ädelstenar (se d. o.) förekom visserligen redan under medeltiden, men af mycket primitiv karaktär, och först under renässansen, vid midten af 1400-talet, uppfanns fasettslipningskonsten, som i senare tid drifvits till en hög grad af fulländning (jfr planschen till art. Diamant). Till en början använde man alltjämt framför allt de färgade stenarna, men efter hand vunno de färglösa, i fasetter slipade ädelstenarna försteget, på samma gång som sättet att infatta dem undergick förändring. De oslipade och polerade ädelstenarna infattades under äldre tider i fördjupningar i metallen, så att endast deras öfre del var synlig (se Guldsmedskonsten, pl. II, fig. 6). Efter fasettslipningens införande fattade man till en början stenarna på samma sätt, så att