endast öfre delen var synlig och stenens
omkrets (gördel, rundist) liksom dess underdel
helt omsluten och dold af metallen (se fig. 1
o. 2). Genomskinliga stenar försågos stundom med
ett underlag af på olika sätt färgade metallblad,
s. k. folium (folierade stenar), afsedt att höja
stenens glans. Sedan konsten att slipa ädelstenar
nått en högre grad af fulländning, blef det
redan under 1600-talet sed att sammansätta
smycken af endast juveler. Metallen tjänade där
endast till att fasthålla och förbinda stenarna,
som numera infattas
à jour, d. v. s. så att
de äro synliga från både öfre och undre sidan
och endast kring midten fasthållna af metallen
(se fig. 3 o. 4). Det
äldre fattningssättet bibehölls dock fortfarande
och nyttjades särskildt för ogenomskinliga stenar
af mindre dyrbarhet. Såväl i Västerlandet som
i Orienten (jfr
Indien, pl. Indisk konstslöjd
II, fig. 13) har juvelerarkonsten utgjort en
viktig del af guldsmedskonsten och haft många
framstående utöfvare. Med juveler pryddes
icke blott smycken, utan äfven en mängd
andra slags föremål, prydnadssaker, såsom
praktpokaler, kalkar (se
Guldsmedskonsten,
pl. II, fig. 4) och monstranser, dosor,
svärdfästen, vapen o. s. v. I förbindelse
med ädelstenar brukades äfven emalj. 1500-
och i synnerhet 1600-talets kopparstickare ha
utfört många mönster för juvelerare, af hvilka
åtskilliga finnas i svenska Nationalmuseets
gravyrsamling. Den allmänna stilutvecklingen
har helt naturligt gjort sig gällande äfven på
juvelerarkonstens område. I senare tider har
tillverkningen af smycken blifvit hufvudsaken,
under det att andra slags ädelstensbesatta
föremål numera endast undantagsvis
förekomma, såsom å hedersgåfvor o. d.
Upk. (Upk d. y.)
Fig. 4. Franskt hängsmycke (”hafreax”):
rubin och juveler i platinainfattning (af Vever
i Paris, 1907).
Juvelsaken. Under riksdagen 1755—56 lät drottning
Lovisa Ulrika för att skaffa medel till en
revolution genom sin broder August Vilhelm i
Tyskland pantsätta en del af sina juveler. Bland
dessa befunno sig äfven de juveler, som vid
hennes förmälning i Berlin öfverlämnats
till henne af K. G. Tessin och som hon därför
betraktade såsom sin
egendom, ehuru de i själfva verket voro
rikets. Ryktet om pantsättningen kom till sekreta
utskottet, och 6 april 1756 anhöll detta hos
Adolf Fredrik att få företaga inventering af
rikets juveler. Drottningen förklarade i en
irriterad skrifvelse, att denna begäran vore
ett misstroende och att hon skulle återlämna
samtliga kronjuveler, som hon fått mottaga
till begagnande, emedan hon ansåg sig ”för
god att dem hädanefter bära”; beträffande de
i Berlin öfverlämnade juvelerna vidhöll hon
däremot, för att vinna tid, sin eganderätt. En
skarp och långvarig skriftväxling uppstod
om denna s. k. juvelsak mellan konungen och
ständerna, för hvilka sekreta utskottet anmält
densamma. På drottningens begäran blandade
sig helt obefogadt äfven preussiska hofvet
i saken. 3 juni återskickade drottningen de
ur sina infattningar utbrutna kronjuvelerna
och 22 juni (dagen efter revolutionsförsökets
misslyckande) Berlin-juvelerna, hvilka hon under
tiden lyckats återfå. Konungens, ständernas
och sekreta utskottets skrifvelser i detta
ärende äro tryckta i ”Riksdagstidningar” 1756.
(L. S.)
Juvelvikt, den vid försäljning af ädelstenar
brukliga vikten. Se
Karat.
Juvenalerna (af lat.
juvenalis, ungdomlig),
ett studentsällskap i Uppsala på 1830- och
1840-talen, som sysselsatte sig med bl. a. olika
slag af estetiska öfningar till sällskapsglädjens
höjande, såsom besvarande af prisuppgifter,
poesi, sång, musik och deklamation. Sitt största
rykte ha Juvenalerna fått genom G. Wennerbergs
under namnen ”De tre” och ”Gluntarne” inom
detta sällskap och med direkt afseende på dess
sångresurser komponerade trior och duetter. Bland
sällskapets ledamöter märkas, utom Wennerberg,
D. Hwasser (se d. o. 2) och J. O. Beronius
(se d. o. 2;. båda sångare), J. L. Dahlberg
(vitterlekare, under signaturen Tjasse) samt
E. v. Stedingk (se d. o.; ackompanjatör). Se
G. Wennerberg, ”Samlade skrifter, II, Gluntarne”
(Inledning), 1882.
Juvenalis, Decimus Junius, romersk skald, född i
Aquinum 55 eller något senare e. Kr. Han synes,
efter tidens sed, ha idkat grammatiska och
retoriska studier samt uppgifves därefter ha
tjänat i hären och först senare börjat författa
satiriska dikter. Enligt sin egen uppgift
drefs han därtill af harm öfver tidens förfall
(”Facit indignatio versum”). Sannolikt inföll
hans skaldeverksamhet först under Trajanus’
regering. Man berättar äfven, att han för
häftiga utfall i sina dikter förvisades till
Britannien eller Egypten, Visst är, att han
ännu omkr. år 128, under Hadrianus’ styrelse,
fortfor att dikta. — J. uppträder icke som
Horatius mot människornas små dårskaper med fint
och lekande skämt, ej heller dömer han likt
stoikern Persius efter stränga vishetsregler
öfver människosläktet. Han glöder af sedlig
harm öfver allt det vrånga och onda, som han
ser rundt omkring sig, och ger sina känslor
luft i en kraftig och högstämd framställning,
hvilken dock har en alltför stark retorisk
prägel. Genom lång erfarenhet väl bekant med
människornas lyten och laster, gör han dessa till
föremål för en mogen betraktelse och framdrager
i ljuset allt, äfven det smutsigaste. Stundom
synes han, såsom pessimist, ha målat med väl
mörka färger och på vanligt retorsmaner gjort
sig skyldig till öfverdrift i framställningen;
men i det hela taget
