äro hans dikter, som framsprungit ur djupet af ett känslofullt hjärta, egnade att tillvinna sig förtroende och deltagande. Som tidsbilder ega de, hvad särskildt lifvet i Rom angår, stort värde, emedan de ge en klar inblick i förhållandena, åtminstone inom de kretsar, som mest gjorde sig kända. Hans skildringar utmärkas genom kraft, åskådlighet och lif; och om de personligheter, som hos honom framträda, icke egentligen tagits ur fullt samtida kretsar, äro de dock ingalunda abstraktioner eller stela typer, utan verkligen lifsfulla gestalter, hvilka dåtiden utan tvifvel hade lätt att sammanställa med hvad den sett eller såg rundt omkring sig. Åt formen egnade J. mycken omsorg. Planläggning och komposition äro öfver hufvd taget goda, stilen korrekt och prydlig samt versbyggnaden förträfflig. Man har tvistat om äktheten af vissa bland J:s satirer. Dessa skulle enligt den af ålder gängse uppfattningen vara till antalet 16, senare fördelade i 5 böcker. Äktheten af den 16:e var redan tidigt bestridd. I nyare tider har särskildt tysken Ribbeck velat utdöma flera andra (10, 12—15); men de grunder, som af honom anförts, kunna icke anses i allo öfvertygande. Att J. varit mycket läst och tolkad samt i synnerhet i medeltiden högt skattad, är kändt. Till hans arbeten finnas också äldre och yngre scholier (kommentarer). Till svenskan äro enstaka sånger öfverflyttade (i akademiska afh.), och en fullständig svensk öfv. af J:s satirer är utgifven (1896) af Erland Lagerlöf. R. Tdh. Juvencus, Cajus Vettius Aquilinus, diktare på latin, författare till det första kristliga epos, skall ha varit spanjor, af förnäm släkt, och anställd som presbyter i Spanien under kejsar Konstantin den stores tid. Omkr. 330 författade han sitt epos Historiæ evangelicæ libri IV l. Versus de quatuor evangeliis (tr. senast i 19:e delen af Mignes ”Patrologiæ cursus”), en poetisk bearbetning af den evangeliska historien, hufvudsakligen enl. Matteus, i 3,233 latinska hexametrar, troget följande texten, antagligen Itala-öfversättningen. Hans språk är klassiskt och versbyggnaden flytande, hvarför man för denna hans ”Messiad i Æneidens dräkt” kallat honom ”Vergilius christianus”. Ovisst är, om en poetisk bearbetning af 1 Mos., Liber in Genesin, som förut tillskrifvits bl. a. Tertullianus, härleder sig från J. J. P. Juventas, lat., ungdom. Romarna dyrkade under detta namn en gudinna, hvilken dock egentligen synes ha varit en personifikation af en egenskap hos Juppiter, den eviga ungdomen. Hon tänktes som gudinna för den manliga ungdomen, och offer hemburos henne, särskildt när den unge gossen aflade sin gossdräkt och förklarades för ung man. Småningom sammansmälte J. i föreställningen med den grekiska ungdoms- och skönhetsgudinnan Hebe (se d. o.). R. Tdh. Juverna. Se Hibernia. Juxon [dʃa'ksən], William, engelsk prelat, f. 1582, d. 1663, prästvigdes 1609, blef 1621 föreståndare för S:t John’s college i Oxford, 1632 biskop af Hereford och 1633 Lauds efterträdare som biskop af London. J. tillämpade i sitt stift, fastän med takt och moderation, Lauds högkyrkliga stadgar. På dennes rekommendation gjorde Karl I honom 1636 därjämte till riksskattmästare (lord high treasurer), hvilket ämbete han nitiskt och arbetsamt skötte till maj 1641. Det öfver kungamakten segrande s. k. långa parlamentet lät den för sin ärlighet och fromhet allmänt aktade mannen länge ostörd residera i biskopspalatset i Fulham, och 1649 beredde han Karl I till döden och stod vid hans sida på schavotten. S. å. förklarades J. afsatt; han tillbragte de 11 följande åren i landtlig tillbakadragenhet, valdes efter restaurationen till ärkebiskop af Canterbury (sept. 1660) och förrättade Karl II:s kröning. Jfr W. H. Marah, ”Memoirs of archbishop J.” (1869). V. S—e. Juxtaposition (af lat. juxta, bredvid), språkv., en term, som tagits i mycket skilda betydelser, betecknande dels samordning (i motsats mot underordning) af satser, dels sammanställning af ord, närmande sig ett slags lös sammansättning. R—n B. Juxtapositionstvillingar, miner., kristalltvillingar, som ej genomtränga hvarandra, utan hvilkas tvillingsytor endast beröra hvarandra. A. Hng. Juynboll [jöjn-], Theodor Willem Jan, holländsk orientalist, f. 1802, d. 1861, blef 1831 professor i orientaliska språk vid ateneum i Franeker, 1841 vid universitetet i Groningen och 1845 i Leiden. Han inlade stora förtjänster om den arabiska historieforskningen och geografien äfvensom om bekantgörandet af den samaritanska historien och litteraturen. De märkligaste af hans skrifter äro Commentarii in historiam gentis samaritanæ (1846), Liber Josuæ, chronicon samaritanum, arabice conscriptum (jämte latinsk öfv., 1848) och Lexicon geographicum, cui titulus est Merāsid el-ittilā‘ (3 bd arabisk text, 1852—54, och 3 bd innehållande inledning och kommentar, 1859—64). (K. V. Z.) Jück. Se Joch. Jydepotter (”Jyllandskärl”), ett slags för Danmark egendomliga svarta lerkärl (grytor och pannor), som förr mycket allmänt begagnades därstädes och äfven vunno insteg i andra länder, i synnerhet Tyskland. De tillverkas uteslutande af kvinnor i några jylländska hedsocknar (i synnerhet i trakten omkring Varde) och ha en viss likhet med de lerkärl, som påträffas i forntidens grafvar. Tillverkningen har på senare tiden nästan upphört. Se F. Sehested, ”Jydepotteindustrien” (1882). E. Ebg. Jydske lov (”Jyllandslagen”), den yngsta af de danska landskapslagarna, en samling rättssedvänjor, hvilken, troligen på konung Valdemar Sejrs befallning, utarbetades af biskop Gunner i Viborg och stadfästes af konungen i mars 1241, få dagar före hans död. Det prästerliga inflytandet spåras i företalet, som är ett utdrag af ”Decretum Gratiani” (se Gratianus), och i en stark benägenhet att förtydliga grunderna till lagbestämmelserna med allmänna satser och reflexioner samt under någon påverkan af kanonisk rätt. Jydske lov gällde för hela Jylland och Fyn, tills den, liksom Danmarks öfriga landskapslagar, ersattes med Kristian V:s ”Danske lov” (1683). I Schleswig fortfor den emellertid att gälla som rättsgrundval till 1864. Jydske lov är många gånger tryckt, bl. a. 1590 med ändrad språkform, och öfversattes 1592 till plattyska af Blasius Ekenberger. Senast har den, efter den äldsta bevarade handskriften (den flensborgska, från omkr. 1290), utgifvits af P. G. Thorsen (1853). Jydske lov är ett af Danmarks viktigaste språkminnesmärken från medeltiden. C. R.* Jühlke, Johann Bernhard Ferdinand,