Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jäck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när han med endera har sak anhängig inför
rätta eller är parts uppenbare ovän, när han
eller hans närmare skyldernän ha i saken del
eller kunna däraf vänta synnerlig nytta eller
skada, när han i annan rätt dömt i saken eller
däri vittnat eller varit fullmäktig, eller
när han själf har en dylik sak vid domstol
anhängig. Dessa jäf bör domaren själf beakta
och själfmant träda från domsätet, om han
vet, att de förefinnas. — Vittnesjäfven äro
dels sådana, som göra personen obehörig att
vittna i allmänhet, dels sådana, som utesluta
honom från att vittna i en viss sak. Uteslutna
från att vittna i allmänhet äro: minderåriga,
d. v. s. de, som icke fyllt 15 år; vansinniga och
de, som annars på grund af fel i yttre sinnen äro
oförmögna att säkert iakttaga eller återgifva,
hvad de iakttagit; vanfrejdade, d. v. s. de, som
äro förlustiga medborgerligt förtroende, emedan
de anses sakna den personliga trovärdighet, som
gifver en utsaga tillförlitlighet; okristna
(med undantag af judar) och de, hvilka
tillhöra en sådan lära, som misskänner edens
betydelse, emedan i afseende på dem saknas
den säkerhet för utsagans pålitlighet, som
ligger i dess beedigande. I särskilda fall kan
en person uteslutas från att vittna, så snart
han af en eller annan anledning kan antagas
vara intresserad af, att saken får en viss
utgång. Vittnesjäf äro sålunda liksom
domarjäf skyldskap med part, oafgjord tvist eller
ovänskap med honom, del i saken samt förväntad
nytta eller skada af utgången. Men dessutom kunna
från vittnesmål uteslutas tjänstehjon i mål,
som angår husbonden, på grund af deras beroende
ställning, angifvare och utspridare af rykte,
emedan en sådan skäligen måste antagas söka
genom sitt vittnesmål styrka sitt föregående
yttrande, hvilket annars kan ådraga honom straff,
samt rättegångsfullmäktig angående sådant, som
parten under rättegången meddelat honom, emedan
denna ställning kräfver förtroende. Präst får
icke uppenbara, hvad honom under bikt blifvit
förtrodt, och icke heller får annan person inför
rätta vittna om, hvad honom mellan fyra ögon
blifvit angående brottmål meddeladt. I allmänhet
eger part ensam anmäla jäf och begära deras
tillämpning; vill han uppgifva jäf, står det
honom fritt, ehuru domaren ändock eger pröfva,
huruvida den, som är jäfvig, må höras eller icke.
I. Afz.
Jägare, krigsv., kallas ett särskildt slag
af infanteri, som utbildas företrädesvis för
striden i spridd ordning. Redan de österländska
folken, grekerna och romarna hade lätta trupper,
väpnade med slungor, bågar och kastspjut,
hvilka truppers uppgift var att före striden
utspana och sysselsätta fienden samt att inleda
striden. Under medeltiden bidrogo de engelske
bågskyttarna och de schweiziske armborstskyttarna
mer än en gång till segern. Under nyare
tidens första århundraden förekommo med
räfflade studsare väpnade jägartrupper, dock
till ganska ringa antal; de ersattes ofta af
irreguljära trupper. Fredrik II af Preussen
uppsatte en jägarbataljon, hvars styrka flera
gånger ändrades och som hufvudsakligen var
afsedd för rekognosceringstjänsten, för hvars
upprätthållande äfven frivilliga jägarbataljoner
bildades. Vid denna tid uppsattes jägartrupper,
dock till ringa antal, jämväl i Österrike,
Frankrike och Ryssland. Vid de napoleonska
krigens utbrott hade deras styrka ökats, och
de hade då till uppgift att tillika med andra
lätta trupper utföra striden i spridd ordning, under det den
hufvudsakliga delen af infanteriet var afsedd
för striden i sluten massa. Samma uppgift var
tillämnad de preussiska jägarbataljonerna,
hvilka rekryterades af skogselever, och de
efter mönstret af dem i Frankrike på 1830-talet
uppsatte chasseurs à pied och chasseurs d’Afrique
(se vidare Chasseur). Sedan eldvapnen vunnit
sin nuvarande fullkomning, måste allt infanteri
vara ”lätt” och strida på samma sätt. Därför
äro jägarna egentligen icke berättigade att
längre finnas till som ett särskildt slag af
infanteri; men man har dock behållit dem i de
flesta arméer som en elittrupp, hvilken genom
rekrytering, utrustning och utbildning skall
vara i stånd att utföra särdeles ansträngande
rörelser, när sådana kunna förekomma. — Jägarna
formeras vanligen i bataljoner, och deras antal
är ganska inskränkt. Särskildt ryktbara äro
Österrikes tyrolerjägare, Italiens bersaglieri
och alpjägare samt Frankrikes alpjägare. De
i några arméer förekommande ridande jägarna
skilja sig icke från öfrigt lätt kavalleri. —
I Sverige uppsattes den första jägartruppen
1745, då Savolaks’ jägarkår (senare regemente)
bildades genom värfning. Denna kår efterföljdes
1788 af Värmlands fältjägarbataljon och 1791 af
Karelens jägarkår samt af några andra trupper,
hvilka dock voro jägare endast till namnet. De
nämnda jägarkårerna voro väpnade med studsare
och utbildades för rekognosceringstjänsten. Från
slutet af 1700-talet uttog man dessutom från
hvarje kompani ett visst antal jägare,
hvilka i allmänhet försågos med studsare,
bataljons- eller regementsvis förenades till
jägardivisioner (stundom äfven brigadvis till
jägarbataljoner) och skötte rekognoscerings-
och bevakningstjänsten samt användes
till särskilda uppdrag. Enligt 1848 års
exercisreglemente utbyttes dessa jägare mot
tiraljörer (se d. o.). De i Sverige under
senare tid förekommande fältjägarkårerna eller
regementena skilja sig i intet afseende från
det öfriga infanteriet. Numera bäres titeln
jägare endast af Jämtlands fältjägarregemente.
C. O. N.
 |
| Jägarhorn (af Ahlberg & Ohlssons tillverkning, Stockholm). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
