där han inrättade och till 1866 förestod den zoologiska trädgården, 1867 professor vid Hohenheims landtbruksakademi nära Stuttgart och 1874 lärare i fysiologi vid veterinärinstitutet i nämnda stad. 1884 lämnade han dessa platser och verkade som praktiserande läkare i Stuttgart. I darwinistisk riktning skref J. Zoologische briefe (1864—76), Die darwinsche theorie und ihre stellung zu moral und religion (1868), In sachen Darwins insbesondere contra Wigand (1874) och Lehrbuch der allgemeinen zoologie (1871—77). I arbetet Entdeckung der seele (1879; 3:e uppl. 1885) anser han sig ovedersägligen ha ådagalagt, att hos människan finnas kropp, själ och ande. Själen är enligt honom ett luktbart ämne och uppträder i sina verkningar i två alldeles motsatta former, näml. som ”lustämne” och som ”olustämne”. Af dessa ämnen, hvilka uppkomma vid sönderdelning af kroppens ägghvita, eger det förra en behaglig, det senare en elak lukt. Olustämnena utdrifvas ur kroppen genom en så ymnig utdunstning som möjligt, och denna framkallas bäst därigenom, att man uteslutande använder kläder af ylle. Dessa sakna nämligen förmågan att i så hög grad som kläder af siden, bomull och lärft kvarhålla och åter till kroppen af gifva ”olustämnen”, som utdunstat från densamma. J:s åsikt är, att genom denna fullständiga yllebeklädnad (”normaldräkten”) icke blott kroppen stärkes och dess mottaglighet för sjukdomar nedsättes till ett minimum, utan att äfven själslifvet blir friskare, lynnet gladare, o. s. v. För sina läror (Gesundheitspflege, 1899) har J. vunnit ett mycket stort antal anhängare (”jägerianer”). Hela den jägerska teorien och en god del af dess praktiska slutsatser sakna hvarje skymt af vetenskaplig bevisning. Jfr ”Normaldrägten såsom skydd för helsan” (1881), ”Om helyllebeklädnad enligt G. Jaegers system”, af L. Lindgren (1881) och ”Om helyllebeklädnad efter prof. Jaegers högst intressanta upptäckter och nyaste rön” (1882). R. T—dt.* Jägerhorn, två svensk-finska adliga ätter: J. till Spurila och J. till Storby, hvilka båda antagas vara grenar af samma släkt. J. till Spurila introducerades på svenska riddarhuset 1625 och immatrikulerades på finska riddarhuset 1820. Den svenska linjen utdog 1845 på svärdssidan och på kvinnosidan 1877. J. till Storby introducerades 1634 på svenska och 1818 på finska riddarhuset, är utgången i Finland, men fortlefver i Sverige. 1. Georg (Göran) Henrik J., krigare, f. 6 okt. 1747 i S:t Michels socken, d. 19 aug. 1826 på sin gård Vårby i Stockholms län, tillhörde ätten J. till Spurila, blef rustmästare vid Savolaks

regemente 1762, löjtnant 1775, kapten 1780, major 1786, öfverste 1790 och generalmajor 1799. J., som bestämdt vägrade att sluta sig till Anjalaförbundet, utmärkte sig under kriget 1788—90 samt bidrog väsentligt till segrarna vid Porrassalmi, Parkumäki och Kärnäkoski. 1804 erhöll han afsked och öfverflyttade till Sverige. Han ingick i juni 1808 åter på Gustaf IV Adolfs uppmaning i tjänst, blef generallöjtnant samt förordnades att kommendera garnisonen i Stockholm och under konungens frånvaro sitta i regeringen, men anhöll redan i dec. s. å. om befrielse från dessa uppdrag och tog 1812 definitivt afsked från armén. 2. Johan Anders J., den föregåendes syssling, politisk agitator, f. 8 april 1757 i Nyland, d. 6 mars 1825 i Borgå, blef kornett vid Karelska lätta dragonerna 1775 och var vid utbrottet af kriget 1788—90 kapten vid Nylands dragoner samt major i armén och öfveradjutant. Liflig, begåfvad och rik på fantastiska planer, blef J. snart en inflytelserik medlem af den finska officerskåren. Han var chef eller ”styrande och befallande drott” i den s. k. Valhallaorden (se d. o.). Tillika trädde han i nära förbindelse med sin frände G. M. Sprengtporten, hvilken använde honom som lärare i sin krigsskola på Brahelinna och gjorde honom förtrogen med sin plan att grundlägga Finlands själfständighet under ryskt beskydd. Sedan Sprengtporten 1786 flyttat öfver till Ryssland, var J. själfständighetspartiets egentlige ledare i Finland. Efter utbrottet af 1788 års krig begagnade han sig af det missnöje, som rådde bland officerarna vid den i närheten af Fredrikshamn förlagda finska armén, och föreslog, att man till fredens vinnande skulle öppna underhandlingar med ryska kejsarinnan. På hans uppmaning uppsattes natten till 9 aug. 1788 den s. k. Liikalanoten, i hvilken arméns befälhafvare, K. G. Armfelt, och sex andra dess officerare vände sig till Katarina med förslag om fred. J., som åtog sig att öfverbringa denna not till Petersburg, åtnöjde sig, anländ till Rysslands hufvudstad, icke med att framlämna noten och anhålla om kejsarinnans medverkan till återställandet af freden, utan betonade i främsta rummet önskligheten af Finlands lösryckande från Sverige, hvartill han sökte vinna ryska regeringens understöd. Katarina II:s svar var undvikande. 20 aug. lämnade J. Petersburg och anlände 23 till armén, som då dragit sig tillbaka till Anjala, där myteriet mot konungen under tiden brutit ut. J:s vänner hade hoppats, att kejsarinnan med större ifver skulle omfatta deras fredsförslag, och gillade icke hans underhandling om Finlands framtida själfständighet. J. råkade i missämja med Sprengtporten; äfven Katarina visade ett allt större misstroende till hans planer. Sedan Anjalaförbundets sträfvanden h. o. h. strandat samt försöket att förmå hertig Karl att ställa sig i spetsen för de missnöjde icke lyckats, drog J. sig tillbaka till Brahelinna gård i Savolaks, där han uppgjorde en ny plan att mellan adliga possessionater åvägabringa en konfederation, hvilken skulle vända sig omedelbart till kejsarinnan med anhållan om hennes beskydd och understöd till förverkligandet af Finlands själfständighet. Men J:s bana i Finland var redan nära sitt slut. Han erhöll nämligen i början af nov. 1788 befallning att inställa sig till tjänstgöring, men föredrog att fly till Ryssland, emottogs välvilligt af kejsarinnan samt ingick som öfverstelöjtnant i rysk krigstjänst. Som deltagare i ryska arméns fälttåg i Savolaks 1789 bar han afvog sköld mot sitt förra fädernesland och dömdes af Krigskollegium förlustig lif, ära och gods 13 okt. 1789. Om hans följande öden har man ringa kännedom. Han torde någon tid vistats i London. J. representerade sin ätt vid Borgå landtdag 1809 och lefde därefter dels å Sannäs säteri i Borgå socken, dels i Borgå stad. Hans stämplingar belysas i K. K. Tigerstedts uppsatser om G. M. Sprengtporten i ”Finsk tidskrift” (IV—VII, IX, XIII). 3. Fredrik Adolf J., den föregåendes broder, krigare, f. 1 maj 1760 i Helsinge, d. 23 dec.