erforderliga värmet. I medeltal erfordras nästan samma vikt kol som i malmen ingående järn, men af denna bränslekvantitet utnyttjas knappast en tredjedel för reduktionen, under det att det är det erforderliga värmet, som betingar behofvet af ofvan angifna kolkvantitet. I den mån elektrisk energi kan erhållas billigt, under det kolet är dyrt, skulle det därför vara till förmån att beskicka blott så mycket kol, som erfordras för reduktionen af malmen, och låta den elektriska strömmen generera det värme, som erfordras för genomförandet af järnframställningen. Härpå grundar sig den elektriska tackjärnsframställningen. Enär det vid järnframställningen erhållna järnet befinner sig i flytande form, löser det med begärlighet de legeringsämnen, som finnas närvarande. I första rummet bland dessa är kolet, som särskildt vid masugnsprocessen städse måste finnas till hands i öfverskott, hvarför man vid masugnsprocessen erhåller tackjärn. Äfven vid den elektriska tackjärnsframställningen tillsätter man af praktiska skäl så mycket reduktionskol, att en del kommer att ingå i tackjärnet — några principiella skäl mot att direkt framställa ett kolfattigt järn i elektrisk ugn finnas dock ej. Jämte kol ingår i järnet städse en del kisel, som samtidigt med järnet reduceras ur malmens kiselsyra. Finnes mangan närvarande i malmen, utreduceras äfven en del och löses i järnet. Nästan all fosfor i malmen ingår i järnet likasom en afsevärd del af svaflet. Tackjärnets raffinering l. färskning måste alltså ske genom upphettning af järnet under sådana betingelser, att dessa legeringsämnen i åsyftad grad bortskaffas. En viktig roll härvid spela de slagger, som bildas vid de metallurgiska processerna, och slaggens sammansättning och kvantitet samt den temperatur, vid hvilken den ömsesidiga inverkan mellan slaggen och järnet eger rum, äro af afgörande betydelse för den riktning, i hvilken reaktionerna förlöpa. Kolet bortskaffas ur järnet genom oxiderande inverkan på detsamma, antingen genom luft eller genom oxiderande syreföreningar, t. ex. en i slaggen ingående järnoxid, som omsättes med kolet i järnet till bildning af koloxid och järnoxidul eller fritt järn. Vid höga temperaturer, då såväl slaggen som järnet äro lättflytande, verkar en slagg, som håller några tiotal proc. järnoxidul, oxiderande, under det att vid sådana processer, där färskningen försiggår vid lägre temperaturer, hufvudsakligen järnoxiden i slaggen utför oxidationsarbetet. Slaggerna erhålla det erforderliga syret ur luften eller förbränningsgaser och tjänstgöra således blott som mellanhand vid oxidationen. Kiseln bortoxideras lättare ur järnet än kolet, utom vid de högsta temperaturer, som ifrågakomma vid tillverkningen af smidbart järn. Om de förefintliga slaggerna äro ”sura”, d. v. s. redan hålla jämförelsevis mycket kiselsyra, minskas dock kiseloxidationen, och i stället oxideras så mycket af järnet till ”basisk” järnoxidul, att slaggen bibehåller sin basicitet. Manganen oxideras liksom kiseln lättare än kolet, såvida ej temperaturen är mycket hög. Fosforns bortoxiderande ur järnet förutsätter närvaron af en basisk slagg, i regel hållande mycket kalk eller järnoxidul, samt en jämförelsevis låg temperatur, eller också, vid högre temperatur, en skarpt oxiderande inverkan, hvilket utesluter närvaron af mycket kol i järnet. Genom fosforns allmänna förekomst i järnmalmerna, dess egenskap att nästan fullständigt ingå i tackjärnet i masugnsprocessen, svårigheten att åter aflägsna forsforn samt genom det menliga inflytande den utöfvar på det smidbara järnets egenskaper spelar den en synnerligen stor roll inom järnets metallurgi. Svafvel oxideras ur järnet vid hög temperatur i närvaro af basisk slagg, äfven om kolhalten är hög, och särskildt om mangan samtidigt är närvarande. De betingelser härför, som finnas vid de vanliga färskningsprocesserna, äro dock ej så goda, att ens största delen af svaflet på detta sätt bortskaffas. Däremot kan man vid tackjärnstillverkningen hindra svaflet att ingå i järnet genom att framställa detta vid hög temperatur och med basisk slagg. Problemet att erhålla ett svafvelfattigt smidesjärn återfaller därför hufvudsakligen på masugnsprocessen. En naturlig första indelningsgrund vid en öfversikt af de olika färskningsprocesserna är den temperatur, vid hvilken färskningen sker. Denna indelningsgrund är gifven såväl af den skillnad i tekniken vid framställningen, som de olika temperaturerna innebära, som af egenskaperna på det framställda materialet. I första hand kan man skilja på sådana metoder, där tackjärnet icke kommer i smältning, torrfärskningsmetoderna, i motsats till smältfärskningsmetoderna, där tackjärnet kommer i smältning. Vid torrfärskningsmetoderna, hvilka spela en mycket underordnad roll, sker färskningen därigenom, att järnet vid glödgningstemperatur utsättes för inverkan af ett färskande ämne, som verkar oxiderande på kolet i järnets yta. I den mån ytan blir kolfattigare, vandrar kolet i det inre af järnet ut mot ytan och syrsättes i sin tur samt bortgår som koloxid eller kolsyra. Förutsättningen för denna process är, att kolet skall förekomma löst i järnet, hvarför hvitt tackjärn användes. Enligt glödstålsberedningen (se d. o.), som numera är af endast historiskt intresse, gjutes tackjärnet i stänger, afsedda att efter färskningen vidare bearbetas. Vid aducering (se d. o.) gjuter man föremålen i deras slutliga form och åsyftar med färskningen endast att gifva de redan färdigbildade föremålen den seghet och hållfasthet, som utmärka det kolfattiga järnet. Att märka är dock, att enligt en allmänt använd modifikation af aduceringen ingen verklig färskning eger rum, utan endast en ombildning af härdningskolet till temperkol. På det tackjärn, som användes för aduceringen, ställas höga kraf på renhet, då frånsedt kolet de öfriga legeringsämnena i ringa eller ingen mån bortskaffas från järnet. Dylikt s. k. aduceringstackjärn utgör en viktig exportartikel för de svenska träkolsmasugnarna. Det aducerade järnet erhåller icke så goda hållfasthetsegenskaper som öfriga slag af smidbart järn. Smältfärksningsmetoderna indelas i två hufvudgrupper, dels välljärnsmetoderna, vid hvilka tackjärnet visserligen bringas till smältning, men där temperaturen dock är så låg, att det kolfattiga järnet erhålles i halfsmält degigt tillstånd, samt götjärnsmetoderna, vid hvilka temperaturen är så hög, att det smidbara järnet erhålles i flytande form, så att det kan gjutas. Välljärnsmetoderna förskrifva sig från den tid, då man icke kunde tekniskt uppnå så höga temperaturer, att järnet lät sig framställa i smält tillstånd, samt förlora nu för tiden mer och mer i betydelse. Vid puddelprocessen (se d. o.) färskas tackjärnet i en flamugn och bestrykes af lågan från bränslet, som är skildt från kolet, vid