härdfärskningsmetoderna åter, hvilka för vårt lands järnhandtering varit af ofantlig betydelse och ännu äro af stor vikt, är järnet blandadt med bränslet. De nu använda härdfärskningsprocesserna äro lancashiresmide, franche-comtésmide och vallonsmide (se dessa ord), hvilka erbjuda jämförelsevis obetydliga skiljaktigheter. Lancashireprocessen är bland dessa den afgjordt viktigaste. Då temperaturen är jämförelsevis låg och kol närvarande (i bränslet), blir följden, att man vid härdfärskningsmetoderna ej kan rena järnet från större mängder fosfor eller svafvel. Första förutsättningen för härdfärskningsmetoderna är därför ett svafvel- och fosforrent tackjärn. Vidare måste bränslet vara fritt från dessa ämnen, och som stenkolet städse håller större eller mindre mängder svafvel, är man hänvisad till användningen af träkol som bränsle. Vid puddelprocessen åter finnes ej kol närvarande, sedan väl tackjärnets eget kol är bortfärskadt, och enär slaggen därjämte är järnrik, är puddelprocessen en fosforrenande process. Då bränslet ej är i beröring med järnet, är ej en måttlig svafvelhalt i bränslet till skada, och därför kan vid puddlingen stenkol användas till bränsle. Härdfärskningsmetoderna, som kräfva ett rent tackjärn och träkol som bränsle, samtidigt som de lämna en bättre produkt, ha därför särskildt blomstrat i vårt land, under det puddlingen kunnat baseras på stenkol och därför hört hemma i de stenkolsproducerande länderna. Gemensamt för alla välljärnsmetoderna är, att en järnrik, basisk slagg bildas, som vid den låga temperaturen mycket fullständigt oxiderar först kiseln och manganen och sedan äfven kolet. Välljärnet utmärkes därför för stor renhet från dessa legeringsämnen. Å andra sidan blandas slaggen under färskningens gång så intimt med järnet, att en del kvarstannar finfördelad i det färdiga järnet. Denna slagghalt förlänar järnet stor tänjbarhet och motståndskraft mot slag, det är lätt att välla och tål vid smidning en vårdslösare behandling än götjärnet. Därför har det ännu en afsevärd afsättning, trots att framställningskostnaden är högre än för götjärn. Det igenkännes på sin tågiga brottyta. De olika götjärnsmetoderna erbjuda sinsemellan större väsentliga olikheter, än välljärnsmetoderna göra. Äldst är degelstålsprocessen (se Degelstål), som består i järnets smältning i deglar genom yttre upphettning medelst gas- eller kokseldning. Degelstålsprocessen är icke en egentlig färskningsprocess, då föga eller intet af legeringsämnena under processen borttages ur järnet; det är snarare en omsmältningsprocess, där det erhållna järnets sammansättning öfverensstämmer med medeltalet af insatsernas sammansättning. Enligt denna process kan ett synnerligen godt material erhållas, och den användes särskildt för framställning af stål, som skall användas för verktyg, samt för gjutning af föremål, på hvilka stora kraf ställas. Det benämnes ofta gjutstål, hvilket så till vida är en missvisande benämning, som allt götjärn kan gjutas. Framställningskostnaderna äro mycket höga, hvilket begränsar degelstålets användning. Blott jämförelsevis små kvantiteter framställas. De färskningsmetoder, som i vår tids järnframställning spela den dominerande rollen, äro bessemermetoden och martinmetoden. Bessemermetoden (se Bessemerprocessen) l. blästerfärskningsmetoden består däri, att man häller det smälta tackjärnet i charger af upptill 15 à 20 tons vikt i rörliga ugnar, ”konvertrar”, med perforerad botten, genom hvilken luft inblåses i metallen. Kiseln, manganen och kolet oxideras då under samtidig utveckling af så mycket värme, att temperaturen höjes till öfver smältpunkten för det flytande järnet. Betingelsen härför är dock, att tackjärnet skall hålla en viss mängd kisel och mangan. Vid den s. k. sura bessemermetoden är konvertern infodrad med kiselsyrerikt material, den erhållna slaggen blir sur, och i följd däraf kvarstannar fosforn i stålet. Den sura bessemermetoden kan därför tillgripas, endast där man kan erhålla tackjärn med låg fosforhalt, hvilket är liktydigt med, att malmerna måste vara fosforfattiga. Om konvertern å andra sidan är infodrad med kalk, i hvilket fall metoden kallas basiska bessemerprocessen eller äfven thomasprocessen, kan fosforn bortskaffas, sedan kolhalten är nedbringad, men de termiska förhållandena kräfva i detta fall en hög fosforhalt hos tackjärnet (se Bessemerprocessen), d. v. s. en hög fosforhalt hos malmerna. För att därför bessemerprocessen skall kunna komma till användning, erfordras, att malmerna i genomsnitt skola hålla antingen mindre än 0,40 proc. fosfor eller mer än 1 proc. Dessa gränser variera f. ö. något alltefter förhållandena. Uppfyllas ej dessa villkor, måste man för framställningen af billigt götjärn tillgripa martinmetoden. Enligt martinprocessen (se d. o.) färskas tackjärnet i en regenerativ flamugn, i hvilken temperaturen kan hållas så hög, att det erhållna kolfattiga järnet blir flytande. Färskningen sker där genom slaggen, som betäcker badets yta. Liksom vid bessemerprocessen skiljer man mellan sura och basiska processen. Vid den sura martinprocessen är ugnens infodring kiselsyrerik, och slaggen blir sur. Vid denna metod renas järnet ej från fosfor eller svafvel. Vid den basiska metoden upptager slaggen fosfor ur järnet samt delvis svafvel. Vid martinprocessen är man icke för värmealstringen hänvisad till tackjärnets legeringsämnen och kan därför äfven röra sig med vidare marginal i fråga om tackjärnets sammansättning. Då emellertid kiselns och manganens bortfärskning är tidsödande, fordrar man i regel af ett ”martintackjärn”, att halten af dessa ämnen skall vara ganska låg. Vissa modifikationer af martinprocessen ha erhållit särskilda namn, så t. ex. Talbotprocessen och Bertrand-Thielprocessen (se Martinprocessen). Vid martinprocessen finner man särskildt användning för järnskrot, t. ex. kasserade järnvägsskenor etc., hvilka omsmältas tillsammans med tackjärn. Af martinmetoderna har den basiska metoden vunnit största användningen, särskildt i utlandet, då man genom denna metod kan använda fosforhaltigt råmaterial. Till götjärnsmetoderna höra slutligen de elektriska stålsmältningsmetoderna (se Järnframställning i elektrisk ugn). Det utmärkande för dessa metoder är, att värmet alstras på elektrisk väg; däremot har elektriciteten i och för sig intet att skaffa med de förändringar järnet under processen undergår. De elektriska processerna representera ej heller någon särskild färskningsmetod. De speciella förhållandena vid den elektriska smältningen möjliggöra framställandet af ett järn af mycket hög kvalitet. Den elektriska smältningen användes stundom i kombination med andra smältfärskningsprocesser. Det enligt ena eller andra