Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
götjärnsmetoden framställda järnet användes antingen
direkt för gjutning af så kalladt stålgjutgods
(se Gjutning), eller också ”tappas” det
i kokiller till göt (se d. o.) för att sedan
underkastas vidare bearbetning genom
valsning eller smidning (se dessa ord).
En särskild plats bland
järntillverkningsmetoderna intager brännståls-
eller cementstålstillverkningen (se Brännstål
och Cementering). Enligt denna metod, som har
en tämligen ringa användning, tillför man det
kolfattiga järnet ånyo kol, utan att järnet
bringas i smältning.
Om de till art. Järn hänvisade orden
Beklädnadsmur och Bröst se Masugn.
Järntillverkningen har i nyaste tid
framför allt koncentrerats till närheten
af stenkolsfyndigheter, dels emedan man
därvid nedbringar fraktkostnaden för det vid
järnframställningsprocesserna använda bränslet,
dels emedan konsumtionen af järnartiklar
i distrikten kring kolgrufvorna i regel är
afsevärd på grund af den stora utvecklingen af
industri och samfärdsel. Bland länder med en
blomstrande järnhandtering intog England länge
den ledande ställningen, alltsedan man under
1700-talet lärde sig använda fossila bränslen vid
järnframställningen. Under de sista decennierna
har landet fått afstå de främsta platserna åt
andra järnproducerande länder. Den engelska
järnhandteringen gynnas af betydande kol- och
malmtillgångar. Afsevärda kvantiteter malm
importeras dock, framför allt från Spanien,
för att fylla behofvet. De mest betydande
järndistrikten äro belägna kring städerna
Middlesbrough, Cardiff och Glasgow samt i
grefsk. Lancashire och Cumberland. England är
som intet annat land, med undantag af Sverige,
beroende af exporten för afsättning af sina
järnvaror, men ser dock år från år andra
länder, framför allt Tyskland, inkräkta på sin
exportmarknad. England har dock bättre naturliga
förutsättningar än måhända något annat land att
kunna tillverka järn billigt. Tillverkningen
af smidbart järn är i England i hög grad
baseradt på de sura götmetallsprocesserna. —
Tysklands järnindustri har uppvisat en mycket
kraftig utveckling, alltsedan den basiska
bessemermetoden upptäcktes i slutet af
1870-talet, hvarigenom man sattes i stånd
att tillverka billigt smidbart järn af
de fosforhaltiga tyska malmerna. Det mest
betydande järndistriktet är beläget omkring
Ruhr i norra Rhenlandet och Westfalen, där
stora kolfyndigheter finnas. Största delen
af järnmalmen erhålles från Lothringen samt
från en del malmfyndigheter söderut vid
Rhen, men afsevärda kvantiteter importeras,
hufvudsakligen från Sverige och Spanien. Andra
betydande järndistrikt finnas vid malmfälten i
Lothringen, Luxemburg och vid Siegen i södra
Westfalen, dit kol eller koks fraktas från
Ruhrdistriktet. Äfven i Schlesien, där såväl kol
som malm finnes, tillverkas betydande kvantiteter
järn. Sedan 1893 framställes i Tyskland mer järn
än i England. Den tyska järnhandteringen har
genom utvecklad teknik och genom fulländade
organisationsformer gjort större framsteg,
än hvad man kunnat vänta på grund af de
naturliga betingelserna. I Tyskland användas
nästan uteslutande de basiska processerna. —
Amerikas förenta stater uppvisa numera den
största järnproduktionen. Den amerikanska
järnhandteringen afser nästan uteslutande den
inhemska konsumtionen, särskildt för
järnvägarna. Den är i hufvudsak baserad på
kolförekomster omkring Pittsburg i västra
Pennsylvania samt ofantliga malmförekomster
s. och v. om Öfre sjön. Största delen af malmen
fraktas till koldistriktet i Pittsburg och
förädlas där till järn, men en del kol möter
malmen på vägen vid vissa konsumtionskraftiga
distrikt, särskildt Chicago, där världens största
järnverk uppförts med en årlig produktionsförmåga
af omkr. 2 1/2 mill. ton smidbart järn. De
ifrågavarande malmerna äro ganska fosforfattiga,
hvarför järntillverkningen till största delen
kunnat baseras på den sura bessemermetoden; man
nödgas dock mer och mer öfvergå till den basiska
martinprocessen för att erhålla ett tillräckligt
fosforrent material. Äfven i Alabama har en
blomstrande järnindustri uppstått, baserad på
rika förekomster inom staten af kol och malm,
om än af ganska dålig kvalitet. Längs östra
kusten finnas äfven flera betydande järnverk,
som arbeta med kol från Pennsylvania och
delvis med importerad malm. Den amerikanska
järnindustrien har utvecklats under skyddet
af mycket höga tullar och lämnar i fråga om
de tillverkade kvantiteterna särskildt sedan
sista delen af 1890-talet de öfriga länderna
långt bakom sig. Exporten består till största
delen i högt förädladt material. Utmärkande för
Amerikas järnhandtering har varit tillverkningens
koncentration till mycket stora företag,
hvarigenom teknikens utveckling i hög grad
gynnats. — Bland de stora järnproducerande
länderna torde man vidare få räkna Frankrike,
där med hufvudsakligen egna kol och malmer järnet
tillverkas för den egna konsumtionen, vidare
Belgien, som under gynnsamma förhållanden
uppvisar en jämförelsevis stor export,
Österrike-Ungern, där man genom högt
tullskydd bringat järnhandteringen till en
betydande blomstring, trots att bränslefrågan
erbjuder vissa svårigheter, samt Rysslan,d
där regeringen med all kraft sökt uppbygga en
inhemsk järnindustri och för detta ändamål ej
endast beviljat höga skyddstullar, utan kraftigt
ingriper för konsumtionens ökning.
Den svenska järnhandteringen, om hvars ålder
m. m. se Bergshandtering, sp. 1489—90, uppvisade
under 1700-talet större produktionssiffror än
något annat lands och har trots stora svårigheter
företett en stadigt pågående utveckling, ehuru
den distanserats af andra länders, så att
den nu är att beteckna som ganska obetydlig i
kvantitativt hänseende. Orsaken härtill är dels
bristen på lämpligt fossilt bränsle, dels den
jämförelsevis ringa inhemska konsumtionen. Den
svenska tackjärnstillverkningen är till
hufvudsakliga delen baserad på användningen
af det dyra träkolet som bränsle, och dess
framställningskostnad öfverstiger därför
det utländska kokstackjärnets. En del järn,
hufvudsakligen för tillverkning af gröfre
järnvaror för den inhemska konsumtionen, blåses
dock med importerad koks. En afsevärd del af det
tillverkade tackjärnet exporteras och finner
i utlandet på grund af sin renhet från oarter
användning särskildt vid ståltillverkning. Äfven
en del gjuttackjärn blåses såväl för användning
inom landet som för export. Största delen af det
inom landet konsumerade gjuttackjärnet är dock
importerad. Tillverkning af smidbart järn var
i Sverige sedan länge hufvudsakligen baserad på
lancashiremetoden, och det svenska välljärnet
har trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
