götjärnsmetoden framställda järnet användes antingen direkt för gjutning af så kalladt stålgjutgods (se Gjutning), eller också ”tappas” det i kokiller till göt (se d. o.) för att sedan underkastas vidare bearbetning genom valsning eller smidning (se dessa ord). En särskild plats bland järntillverkningsmetoderna intager brännståls- eller cementstålstillverkningen (se Brännstål och Cementering). Enligt denna metod, som har en tämligen ringa användning, tillför man det kolfattiga järnet ånyo kol, utan att järnet bringas i smältning. Om de till art. Järn hänvisade orden Beklädnadsmur och Bröst se Masugn. Järntillverkningen har i nyaste tid framför allt koncentrerats till närheten af stenkolsfyndigheter, dels emedan man därvid nedbringar fraktkostnaden för det vid järnframställningsprocesserna använda bränslet, dels emedan konsumtionen af järnartiklar i distrikten kring kolgrufvorna i regel är afsevärd på grund af den stora utvecklingen af industri och samfärdsel. Bland länder med en blomstrande järnhandtering intog England länge den ledande ställningen, alltsedan man under 1700-talet lärde sig använda fossila bränslen vid järnframställningen. Under de sista decennierna har landet fått afstå de främsta platserna åt andra järnproducerande länder. Den engelska järnhandteringen gynnas af betydande kol- och malmtillgångar. Afsevärda kvantiteter malm importeras dock, framför allt från Spanien, för att fylla behofvet. De mest betydande järndistrikten äro belägna kring städerna Middlesbrough, Cardiff och Glasgow samt i grefsk. Lancashire och Cumberland. England är som intet annat land, med undantag af Sverige, beroende af exporten för afsättning af sina järnvaror, men ser dock år från år andra länder, framför allt Tyskland, inkräkta på sin exportmarknad. England har dock bättre naturliga förutsättningar än måhända något annat land att kunna tillverka järn billigt. Tillverkningen af smidbart järn är i England i hög grad baseradt på de sura götmetallsprocesserna. — Tysklands järnindustri har uppvisat en mycket kraftig utveckling, alltsedan den basiska bessemermetoden upptäcktes i slutet af 1870-talet, hvarigenom man sattes i stånd att tillverka billigt smidbart järn af de fosforhaltiga tyska malmerna. Det mest betydande järndistriktet är beläget omkring Ruhr i norra Rhenlandet och Westfalen, där stora kolfyndigheter finnas. Största delen af järnmalmen erhålles från Lothringen samt från en del malmfyndigheter söderut vid Rhen, men afsevärda kvantiteter importeras, hufvudsakligen från Sverige och Spanien. Andra betydande järndistrikt finnas vid malmfälten i Lothringen, Luxemburg och vid Siegen i södra Westfalen, dit kol eller koks fraktas från Ruhrdistriktet. Äfven i Schlesien, där såväl kol som malm finnes, tillverkas betydande kvantiteter järn. Sedan 1893 framställes i Tyskland mer järn än i England. Den tyska järnhandteringen har genom utvecklad teknik och genom fulländade organisationsformer gjort större framsteg, än hvad man kunnat vänta på grund af de naturliga betingelserna. I Tyskland användas nästan uteslutande de basiska processerna. — Amerikas förenta stater uppvisa numera den största järnproduktionen. Den amerikanska järnhandteringen afser nästan uteslutande den inhemska konsumtionen, särskildt för järnvägarna. Den är i hufvudsak baserad på kolförekomster omkring Pittsburg i västra Pennsylvania samt ofantliga malmförekomster s. och v. om Öfre sjön. Största delen af malmen fraktas till koldistriktet i Pittsburg och förädlas där till järn, men en del kol möter malmen på vägen vid vissa konsumtionskraftiga distrikt, särskildt Chicago, där världens största järnverk uppförts med en årlig produktionsförmåga af omkr. 2 1/2 mill. ton smidbart järn. De ifrågavarande malmerna äro ganska fosforfattiga, hvarför järntillverkningen till största delen kunnat baseras på den sura bessemermetoden; man nödgas dock mer och mer öfvergå till den basiska martinprocessen för att erhålla ett tillräckligt fosforrent material. Äfven i Alabama har en blomstrande järnindustri uppstått, baserad på rika förekomster inom staten af kol och malm, om än af ganska dålig kvalitet. Längs östra kusten finnas äfven flera betydande järnverk, som arbeta med kol från Pennsylvania och delvis med importerad malm. Den amerikanska järnindustrien har utvecklats under skyddet af mycket höga tullar och lämnar i fråga om de tillverkade kvantiteterna särskildt sedan sista delen af 1890-talet de öfriga länderna långt bakom sig. Exporten består till största delen i högt förädladt material. Utmärkande för Amerikas järnhandtering har varit tillverkningens koncentration till mycket stora företag, hvarigenom teknikens utveckling i hög grad gynnats. — Bland de stora järnproducerande länderna torde man vidare få räkna Frankrike, där med hufvudsakligen egna kol och malmer järnet tillverkas för den egna konsumtionen, vidare Belgien, som under gynnsamma förhållanden uppvisar en jämförelsevis stor export, Österrike-Ungern, där man genom högt tullskydd bringat järnhandteringen till en betydande blomstring, trots att bränslefrågan erbjuder vissa svårigheter, samt Rysslan,d där regeringen med all kraft sökt uppbygga en inhemsk järnindustri och för detta ändamål ej endast beviljat höga skyddstullar, utan kraftigt ingriper för konsumtionens ökning. Den svenska järnhandteringen, om hvars ålder m. m. se Bergshandtering, sp. 1489—90, uppvisade under 1700-talet större produktionssiffror än något annat lands och har trots stora svårigheter företett en stadigt pågående utveckling, ehuru den distanserats af andra länders, så att den nu är att beteckna som ganska obetydlig i kvantitativt hänseende. Orsaken härtill är dels bristen på lämpligt fossilt bränsle, dels den jämförelsevis ringa inhemska konsumtionen. Den svenska tackjärnstillverkningen är till hufvudsakliga delen baserad på användningen af det dyra träkolet som bränsle, och dess framställningskostnad öfverstiger därför det utländska kokstackjärnets. En del järn, hufvudsakligen för tillverkning af gröfre järnvaror för den inhemska konsumtionen, blåses dock med importerad koks. En afsevärd del af det tillverkade tackjärnet exporteras och finner i utlandet på grund af sin renhet från oarter användning särskildt vid ståltillverkning. Äfven en del gjuttackjärn blåses såväl för användning inom landet som för export. Största delen af det inom landet konsumerade gjuttackjärnet är dock importerad. Tillverkning af smidbart järn var i Sverige sedan länge hufvudsakligen baserad på lancashiremetoden, och det svenska välljärnet har trots