Järn, socken i Älfsborgs län, Nordals härad. 2,462 har. 605 inv. (1909). Annex till Ör, Karlstads stift, Södra Dals kontrakt. Järna. 1. Socken i Kopparbergs län, Nås tingslag. 75,514 har. 6,079 inv. (1909). J. utgör ett konsist. pastorat i Västerås stift, Väster-Dals kontrakt. — 2. Ytter-Järna och Öfver-Järna, socknar. Se dessa ord. Järnagranit, petrogr. Se Granit, sp. 132. Järnalbuminat, med. farm., ett modernt af järnklorid framställdt järnägghvitepreparat (Oxidum ferricum albuminatum), beredes på följande sätt: torr hönsägghvita (40 dlr) löses i 1 l. destilleradt vatten, silas och gjutes långsamt under omröring i en blandning af basisk järnkloridlösning (Solutio subchloreti jerrici i Sv. farm., 120 dlr) och 1 l. vatten. Den därvid erhållna fällningen (af järnalbuminat) tvättas noga med destilleradt vatten, pressas, torkas och rifves till pulver. Detta är rödbrunt, utan lukt och smak, olösligt i vatten samt innehåller omkr. 14 proc. järn. Gifves i dos af 5—50 cg. flera gånger dagligen i form af pulver eller i alkalisk lösning. Ofta ges i stället järnalbuminatlösning, Liquor oxidi ferrici albuminati, som beredes på liknande sätt som föregående preparat med den skillnad, att den tvättade fällningen af järnalbuminat utrifves med glycerin (10 dlr) och löses i en med citronsyra neutraliserad blandning af 3 dlr natronlut i 60 dlr destilleradt vatten. Sedan fällningen efter några timmar löst sig, tillsättas koncentrerad sprit (100 dlr), kanelvatten (150 dlr) och aromatiska droppar (2 dlr) jämte destilleradt vatten intill 1 l. Lösningen är rödbrun, i genomfallande ljus klar, med svag lukt och smak af kanel, men utan järnsmak; den innehåller 0,4 proc. järn. Ges som ett mildt, lätt resorberbart järnmedel i dos af 5—15 gr., enbart eller utspädt med vatten, mjölk e. d. 3 gånger dagligen strax före måltid. C. G. S. Järnalbuminatlösning. Se Järnalbuminat. Järnalun. Se Alun och Järn 1. Järna—Norrköpings järnväg, en under anläggning (1910) varande statsbana från Järna station å Västra stambanan öfver Vagnhärad, Nyköping, där Oxelösund—Flen—Västmanlands järnväg korsas, Lunda och Åby till Norrköping. Järnvägen, som är normalspårig (1,435 m.) och beräknas blifva omkr. 116 km. lång, är med omkr. 87 km. belägen inom Södermanlands län, med omkr. 25 km. inom Östergötlands län och med omkr. 4 km. inom Stockholms län. Den f. n. (1910) under byggnad varande delen, Järna—Enstaberga, är öfverlämnad till utförande på generalentreprenad, ett förfarande, som hittills icke varit tillämpadt i Sverige vid anläggning af statsbanor. A. d’A. Järnarmen, binamn på den italienske krigaren Pompejo Giustiniani. Se Giustiniani 1. Järnarp, socken. Se Hjärnarp. Järnbakterier, Ferrobakterier, bot. sådana bakterier, som genom att oxidera ferrokarbonat skaffa sig energi. Det därvid bildade järnoxidhydratet inlagras i och brunfärgar de slidor, som omgifva dessa bakteriers celltrådar. Säkerligen kunna dessa bakterier ge upphof till aflagring af järnockra, och möjligen beror äfven uppkomsten af myrmalm på deras lifsverksamhet. Som exempel på hithörande arter kunna nämnas Leptothrix ochracea, som kan förekomma i stora massor i järnhaltigt vatten, Cladothrix dichotoma och Crenothrix polyspora, som ej sällan förekomma i sådan mängd i vattenledningsrör, att dessa tillstoppas. Jfr Trichobacterineæ. G. L—m. Järnbalk. Se Balk 3. Järnbana. Se Järnväg. Järnbanebladet, en af Järnvägsmannasällskapet sedan 1875 utgifven tidning för Sveriges, Norges och Danmarks järnvägar. Tidningen, som redigeras af sekreteraren i sällskapets svenska styrelseafdelning med biträde af sekreterarna i de norska och danska styrelseafdelningarna, utkommer med 2 nummer i månaden. Priset är 4 kr. om året. W—n. Järnbard (isl. járnbarði, af barð, ”skägg”), fornnordiskt krigsskepp med skarp förstäfs- (och akterstäfs-) kant, bildad af kölens fortsättning. I slaget vid Svolder (år 1000) hade Erik Jarl en sådan järnbard. Dess stäfvar voro klädda med tjock järnplåt och löpte ut i hvasseggade järntaggar. (B—e.) Järnbleck, metall. Se Bleck. Järnboda, socken. Se Järbo 2. Järnboås, socken i Örebro län, Nora och Hjulsjö bergslag. 13,334 har. 1,739 inv. (1909). J. utgör ett regalt pastorat i Västerås stift, Nora kontrakt. Järnbref, skyddsbref, som gafs någon, så att han undgick åtal för lagstridiga handlingar eller för en viss tid befriades från borgenärers kraf. Järnbruk är en gängse benämning på industriella anläggningar, där järn framställes och förädlas. Närmast är den knuten till stångjärnsverken i vår äldre järnhandterings dagar, då snart sagdt hvarje liten bäck i den mellansvenska bergslagen hade sin smedja och sin brukspatron. Omhuldad med privilegier, ehuru med strängt begränsad rörelsefrihet, var bruksrörelsen på denna tid en gifvande näring. Rätt att utöfva bruksdrift beviljades blott för en viss kvantitet årligt smide. Därvid tillsågs, att den nya anläggningen hade tillgång på träkol och vattenkraft, det förra genom afverkningsrätt mot viss afgift — rekognition — på kronans skogar, det senare genom tillstånd att uppdämma sjöar, öfverbygga kungsådror m. m. Genom beslut vid 1809 års riksdag fingo bruken rätt att skattelösa sina rekognitionsskogar, hvaraf de allmänt begagnade sig och hvarigenom många af dem fingo riklig tillgång på skog. Efter näringsfrihetens genomförande försiggår en omgestaltning af vår järnindustri. Det öfvervägande flertalet af de små bruken har ej bestått i konkurrensen med de större och bättre situerade. Många ha nedlagts, många ha sammanslagits och uppgått i större företag — de moderna järnverken — och många ha sökt sin räddning i andra mera gifvande industrier, framför allt trämasse- och cellulosaindustrierna, hvarvid skogsegendomarna kommit dem väl till pass. F. Sn. Järnbruksförbundet. Se Svenska arbetsgifvarföreningen. Järnbröllop, fest till högtidlighållandet af årsdagen af ett 65- eller 75-årigt äktenskap. Järnbäraland, ett i nordiska sagor omtaladt land, hvars läge och utsträckning ej äro noga angifna, men som troligen omfattade icke blott den nu till Kopparbergs län hörande bergslagen, utan äfven Norberg (i Västmanland) samt möjligen Hedesunda och Öster-Färnebo (i Gästrikland) socknar vid Dalälfven. Se N. Höjer, ”Hist. tidskr.” 17 (1897),