s. 47, som förmodar, att namnet eg. är ”järnbergaland”. B—e.) Järnbörd. Se Ordalier. Järncyanid, kem. Se Järn 1. Järncyanur, kem. Se Järn 1. Järndroppar, med. farm. Se Järnmedel. Järnefelt, svensk-finsk adlig ätt, som härstammar från kaptenen vid Östgöta regemente Johan Keldunck (af tysk börd, d. som öfverstelöjtnant 1666), som 1651 adlades med namnet J. Ätten introducerades på svenska riddarhuset 1652 och immatrikulerades på det finska 1818. 1. Arvid J., finsk skriftställare, f. 16 nov. 1861 i Pulkova nära Petersburg, där fadern, August Alexander J. (slutligen finsk senator och generallöjtnant, d. 1896), en framstående geodet, då var anställd vid ryska generalstabens observatorium. Modern tillhör den konstnärligt begåfvade livländska släkten Clodt von Jürgensburg. J. blef juris kandidat i Helsingfors 1890 och inträdde 1891 i Vasa hofrätt, men öfvergaf redan s. å. denna bana för att, starkt påverkad af Leo Tolstojs läror, egna sig åt författarverksamhet, omväxlande med kroppsarbete. Hans förstlingsarbete, romanen Isänmaa (Fosterlandet, 1893; svensk öfv. s. å.), omfattades med intresse på grund af sin idealistiska uppfattning och väl behärskade form. J:s därefter följande produktion bär tydligt inflytande af Tolstoj: så Heräämiseni (Mitt uppvaknande, 1894; sv. öfv. s. å.), en självbekännelse à la Strindberg, så Puhtauden ihanne (Renhetens ideal, 1897; sv. öfv. s. å.) och den lilla skriften Maria (1897; sv. öfv. s. å.), som gör gällande en kättersk uppfattning af Jesu aflelse, hvarom J. året därpå offentliggjorde en bibelkritisk undersökning. Därefter har J. skrifvit flera vidlyftiga romaner af social läggning, bland dem Helena (1905; sv. öfv. s. å.), som den gammalfinska senaten vägrade statspris (det gafs i stället för en obetydlig ”rättrogen” roman). Af J:s skådespel intas främsta rummet af Titus (1910; omarbetning af ett tidigare drama ”Orjan oppi”, Slafvens lära), hvilket genom sin konsekvent genomförda handling och sin goda karaktärsteckning väckt berättigad uppmärksamhet. 2. Eero Nikolai J., den föregåendes broder, finsk målare, f. 8 nov. 1863 i Viborg, studerade vid konstakademien i Petersburg 1883—86 och därefter i Paris. Han började med att måla finska typer: På krogen (1888), Savolaksbåt (1889), Vid bykstranden (s. å.). 1890 utförde han altartaflan Korsfästelsen och 1891 Jesus går på vattnet. Sistnämnda år vann hans Landskap från Savolaks finska statens pris för landskapsmålning, hvarjämte han äfven blef prisbelönad för skisser till väggmålningar i universitetets högtidssal. Bland hans därpå följande arbeten märkas Svedjefolk (1893, Finska konstföreningens galleri), akvarellen Husbonde och drängar (s. å., Åbo konstförening), Lekande barn (1895), Höstlandskap från Pielisjärvi (1899; Finska konstföreningen), småstycken med strandblomster eller någon ensam trädtelning som motiv, figurmålningar, såsom Hemfärd, I vinden, Fiskande gossar i båt, Läsande flicka (1909, Antellska samlingarna), dekorativt förenklade landskap, och senast starkt koloristiska målningar (Höstlandskap från Pielisjärvi, 1909). J. utnämndes 1902 till lärare i teckningskonst vid Helsingfors’ universitet. Han erhöll guldmedalj vid utställningen i Paris 1900 och vid internationella konstutställningen i Budapest 1907. Bland hans förtjänstfulla porträtt böra nämnas senator J. Ph. Palmén (1892, universitetet), fröken M. Wrede (akvarell 1896, Finska konstför.), senator Edv. Hjelt (1908, universitetet), generalguvernören N. Gerhard (1909, senaten), författaren J. Aho (s. å., Förlagsaktiebolaget Otava), bankdirektör F. Nybom (s. å., Kansallis Osakepankki) samt barnporträtten af konstnärens son och dotter. 3. Edvard Armas J., den föregåendes broder, finsk musiker, f. 14 aug. 1869 i Viborg, blef efter aflagd studentexamen 1887 elev af Wegelius (musikteori) och Busoni (piano) vid Helsingfors’ musikinstitut, af A. Becker (komposition) i Berlin 1890 och af Massenet m. fl. vid Paris’ konservatorium 1892. Han studerade ytterligare i Berlin, anställdes 1896 som korrepetitör vid Magdeburgs och 1897 vid Düsseldorfs stadsteater, var 1898—1903 dirigent för orkestern i Viborg och ledde 1904 ff. i Helsingfors uppförandet af några Wagners musikdramer med inhemska medverkande. J. var 1905—06 kapellmästare vid K. teatern i Stockholm, 1906—07 direktör för Helsingfors’ musikinstitut (hvarunder han fortfarande dirigerade symfonikonserterna i Stockholm) och verkar sedan 1907 ånyo som kapellmästare vid Stockholmsoperan. Han har af finska staten fyra gånger uppburit stipendium och två gånger tonsättargage. Han blef här led. af Mus. akad. 1908. — En genombildad musiker, är J. som dirigent betydande genom stilkänsla samt konstnärlig finhet och eld. Hans egna tonsättningar röja ett på en gång reflekterande och drömvekt skaplynne, men ingen stark finländsk eller personlig egenart. Instrumental färgprakt och sinnlig välklang utmärka hans orkesterkompositioner, bland hvilka den symfoniska dikten Korsholm (1894), Symfonisk fantasi (1895), Heimathklang och 2 orkestersviter ha spelats mångenstädes äfven i utlandet; senare tillkommo bl. a. Festuvertyr vid finska teaterns invigning (1902), Præludium och musiken till skådespelet ”Det förlofvade landet”. Körverk med orkester äro Laulu vuoksella, Suomen synty, Åbo slott m. fl., a-cappella-körer bl. a. Sirkka (Syrsan) och Wanderers nachtlied. Sångbara och särskildt genom harmoniseringen fängslande äro hans romanser (t. ex. Söndag, Titania, Fågeln, Serenad, Den flygande holländaren). — J. var 1893—1908 gift med den finska sångerskan Maikki Pakarinen, f. 1871 i Joensuu. Hon utbildades i Helsingfors, Paris (hos fru Marchesi) och Berlin (hos Julius Hey), uppträdde 1895—98 i en mängd operapartier i Breslau, Magdeburg, Berlin, Düsseldorf och Bremen, konserterade (med sin man som ackompanjatör) i Berlin, Ryssland, Stockholm (1903 o. 1904) o. s. v. samt gaf gästspel på K. teatern i Stockholm 1904 som Elisabet i ”Tannhäuser” och Sieglinde i ”Valkyrian”. Hennes sopranröst är särdeles frisk, jämn, klangrik och böjlig, föredraget fullt af lif och uttryck, temperamentet explosivt. 1. T. C. 2. G—g N. T. S. 3. E. F—t. Järnek, bot., namn på Ilex aquifolium. Se Aquifoliaceæ. Järnfartyg. I afseende på det material, som hufvudsakligast ingår i fartygsbyggnaden, indelas fartygen i järnfartyg, stålfartyg, träfartyg och fartyg af blandadt byggnadssätt. Sistnämnda grupp kan