Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 399-400 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järn ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppdelas i: a) träfartyg, i hvilkas byggnad
järn väsentligt ingår; b) järnspantade
träfartyg l. komposit-fartyg (eng. composite
vessels), i hvilka den hufvudsakliga delen af
fartygsstommen och dess förbindningar äro af
järn, men bordläggning, köl och stafvar äro
af trä; samt c) träklädda järnfartyg, hvilka
äro fullständiga järnfartyg, försedda med
en yttre, enkel eller dubbel träbordläggning
(jfr Förhyda). I jämförelse med träfartyg
och sådana fartyg af blandadt byggnadssätt, som
upptagits i a och b ofvan, besitta järnfartygen
betydande fördelar, som göra, att de alltmera
uttränga de andra. De kunna nämligen på grund
af materialets och konstruktionens styrka
byggas af snart sagdt obegränsade dimensioner;
de väga mindre, men äro dock vida starkare än
träfartyg; de kunna taga de tyngsta laster
(att frakta t. ex. malm å träfartyg vore en
omöjlighet); fartygets inre rymd är större,
hvarigenom större utrymme finnes för last; vidare
erbjuda de torra lastrum, ge större säkerhet
i händelse af eldsvåda eller bottenskador
och ha vida längre varaktighet. Träfartygens
enda fördel, lägre anskaffningskostnad,
motväges redan efter några år af deras större
underhållskostnad. Stålfartygen (som i dagligt
tal kallas järnfartyg) ega alla järnfartygens
ofvannämnda fördelar och kunna med samma styrka
som järnfartyg byggas afsevärdt lättare än
dessa, hvarför ock byggandet af stålfartyg
under de senare åren alltmera tilltagit.
C. K. S.

Järnforsen. Se Emmån.

Järnframställning i elektrisk ugn omfattar
såväl framställningen af järn ur järnmalmer som
färskning och rening af järn, som håller oarter
och andra legeringsämnen. Den elektriska strömmen
tjänar därvid endast till att generera det för
processens genomförande erforderliga värmet,
någon elektrolytisk reaktion förekommer däremot
icke. Flera olika ugnstyper ha funnit användning
vid järnframställningen, särskildt för järnets
raffinering (se Elektrisk ugn).

Fig. 1. Elektrisk masugn af svensk konstruktion.

Framställningen af järn ur järnmalm
i elektrisk ugn befinner sig ännu på
försöksstadiet. Försöken gå närmast ut på
användningen af en schaktugn, i hvars nedre del
värmen alstras genom den elektriska strömmen. Den
uppsatta malmbeskickningen smälter härvid och
reduceras af det samtidigt beskickade kolet till
järn. Härvid bildas koloxid af hög temperatur,
som stiger upp genom det i ugnsschaktet
befintliga godset och därvid dels förvärmer
detta under afgifvande af sitt eget värme,
dels under omsättning till kolsyra reducerar
en del af malmen och således förbereder det
arbete, som egentligen försiggår i ugnens nedre
del. Godset sjunker ned genom schaktet, i den
mån smältningen fortgår. Do erhållna smälta
produkterna, dels järn, dels slagg af de i
beskickningen ingående bergarterna, aftappas
periodiskt genom tapphål. Metoden skiljer sig
från den vanliga masugnsprocessen eg. endast
däri, att det erforderliga värmet erhålles på
elektrisk väg i st. f. genom förbränning af kol
eller koks, med bläster. För reduktionen användes
i båda fallen träkol eller kol. Man kan härigenom
inbespara i rundt tal två tredjedelar af den
kolkvantitet, som erfordras vid masugnsprocessen
(se Masugn). — Den ugnstyp, med hvilken man
f n kommit längst, är konstruerad af svenska
aktiebolaget Elektrometall och återgifves i
fig. 1. Den består af ett undre
smältrum och ett däröfver byggdt ugnsschakt, som
kommunicerar med smältrummet genom ett hål i
hvalfvet till detsamma. Strömmen tilledes genom
kolelektroder, som äro införda genom hvalfvet
öfver smältrummet vid sidan af ugnsschaktet. Beskickningen
utbreder sig i smältrummet i högform
från schaktöppningen i hvalfvets tak, och
elektroderna ingå i godset genom den så
bildade högens sidor. Värmet alstras dels
vid strömmens öfvergång från elektroderna
till det kringliggande godset, hvarvid en
mängd ljusbågar bildas, dels vid strömmens
gång genom godset från den ena elektroden
till den andra. Kolelektroderna förtäras så
småningom och få successivt inskjutas genom
hvalfvet. Ugnsschaktet tillslutes i sin öfre
del af ett uppsättningsmål, genom hvilket
beskickningen införes i ugnen. En del af de
från ugnens topp bortgående, jämförelsevis
kalla gaserna inblåses ånyo under smältrummets
hvalf för att hindra detta att förstöras
genom den höga temperaturen. Man anser, att
man i denna ugn skall kunna erhålla tre ton
tackjärn pr år för hvarje elektrisk hästkraft,
som kontinuerligt användes i ugnen. Vid den
elektriska järnframställningen ur järnmalm är
man icke hänvisad till ett öfverskott af kol
utöfver det för reduktionen erforderliga för
alstringen af det behöfliga värmet, och man är
därför i tillfälle att afpassa koltillsatsen
så, att det erhållna järnet blir jämförelsevis
kolfattigt. Man anser sig äfven kunna räkna med
möjligheten af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>