uppdelas i: a) träfartyg, i hvilkas byggnad järn väsentligt ingår; b) järnspantade träfartyg l. komposit-fartyg (eng. composite vessels), i hvilka den hufvudsakliga delen af fartygsstommen och dess förbindningar äro af järn, men bordläggning, köl och stafvar äro af trä; samt c) träklädda järnfartyg, hvilka äro fullständiga järnfartyg, försedda med en yttre, enkel eller dubbel träbordläggning (jfr Förhyda). I jämförelse med träfartyg och sådana fartyg af blandadt byggnadssätt, som upptagits i a och b ofvan, besitta järnfartygen betydande fördelar, som göra, att de alltmera uttränga de andra. De kunna nämligen på grund af materialets och konstruktionens styrka byggas af snart sagdt obegränsade dimensioner; de väga mindre, men äro dock vida starkare än träfartyg; de kunna taga de tyngsta laster (att frakta t. ex. malm å träfartyg vore en omöjlighet); fartygets inre rymd är större, hvarigenom större utrymme finnes för last; vidare erbjuda de torra lastrum, ge större säkerhet i händelse af eldsvåda eller bottenskador och ha vida längre varaktighet. Träfartygens enda fördel, lägre anskaffningskostnad, motväges redan efter några år af deras större underhållskostnad. Stålfartygen (som i dagligt tal kallas järnfartyg) ega alla järnfartygens ofvannämnda fördelar och kunna med samma styrka som järnfartyg byggas afsevärdt lättare än dessa, hvarför ock byggandet af stålfartyg under de senare åren alltmera tilltagit. C. K. S. Järnforsen. Se Emmån. Järnframställning i elektrisk ugn omfattar såväl framställningen af järn ur järnmalmer som färskning och rening af järn, som håller oarter och andra legeringsämnen. Den elektriska strömmen tjänar därvid endast till att generera det för processens genomförande erforderliga värmet, någon elektrolytisk reaktion förekommer däremot icke. Flera olika ugnstyper ha funnit användning vid järnframställningen, särskildt för järnets raffinering (se Elektrisk ugn).

Fig. 1. Elektrisk masugn af svensk konstruktion.

Framställningen af järn ur järnmalm i elektrisk ugn befinner sig ännu på försöksstadiet. Försöken gå närmast ut på användningen af en schaktugn, i hvars nedre del värmen alstras genom den elektriska strömmen. Den uppsatta malmbeskickningen smälter härvid och reduceras af det samtidigt beskickade kolet till järn. Härvid bildas koloxid af hög temperatur, som stiger upp genom det i ugnsschaktet befintliga godset och därvid dels förvärmer detta under afgifvande af sitt eget värme, dels under omsättning till kolsyra reducerar en del af malmen och således förbereder det arbete, som egentligen försiggår i ugnens nedre del. Godset sjunker ned genom schaktet, i den mån smältningen fortgår. Do erhållna smälta produkterna, dels järn, dels slagg af de i beskickningen ingående bergarterna, aftappas periodiskt genom tapphål. Metoden skiljer sig från den vanliga masugnsprocessen eg. endast däri, att det erforderliga värmet erhålles på elektrisk väg i st. f. genom förbränning af kol eller koks, med bläster. För reduktionen användes i båda fallen träkol eller kol. Man kan härigenom inbespara i rundt tal två tredjedelar af den kolkvantitet, som erfordras vid masugnsprocessen (se Masugn). — Den ugnstyp, med hvilken man f n kommit längst, är konstruerad af svenska aktiebolaget Elektrometall och återgifves i fig. 1. Den består af ett undre smältrum och ett däröfver byggdt ugnsschakt, som kommunicerar med smältrummet genom ett hål i hvalfvet till detsamma. Strömmen tilledes genom kolelektroder, som äro införda genom hvalfvet öfver smältrummet vid sidan af ugnsschaktet. Beskickningen utbreder sig i smältrummet i högform från schaktöppningen i hvalfvets tak, och elektroderna ingå i godset genom den så bildade högens sidor. Värmet alstras dels vid strömmens öfvergång från elektroderna till det kringliggande godset, hvarvid en mängd ljusbågar bildas, dels vid strömmens gång genom godset från den ena elektroden till den andra. Kolelektroderna förtäras så småningom och få successivt inskjutas genom hvalfvet. Ugnsschaktet tillslutes i sin öfre del af ett uppsättningsmål, genom hvilket beskickningen införes i ugnen. En del af de från ugnens topp bortgående, jämförelsevis kalla gaserna inblåses ånyo under smältrummets hvalf för att hindra detta att förstöras genom den höga temperaturen. Man anser, att man i denna ugn skall kunna erhålla tre ton tackjärn pr år för hvarje elektrisk hästkraft, som kontinuerligt användes i ugnen. Vid den elektriska järnframställningen ur järnmalm är man icke hänvisad till ett öfverskott af kol utöfver det för reduktionen erforderliga för alstringen af det behöfliga värmet, och man är därför i tillfälle att afpassa koltillsatsen så, att det erhållna järnet blir jämförelsevis kolfattigt. Man anser sig äfven kunna räkna med möjligheten af