smidbart järn direkt ur malmen, utan användning af någon särskild färskningsprocess. — Framställningen af smidbart järn och stål i elektrisk ugn har funnit vidsträckt användning, och man tillämpar därvid dels en verklig färsknings- och raffineringsprocess närmast motsvarande martinprocessen, dels endast en omsmältning af det beskickade materialet liksom vid degelstålssmältningen. Järnsmältningen i elektrisk ugn erbjuder den fördelen, att man kan uppnå en mycket hög temperatur, som på ett enkelt sätt kan regleras, och därjämte kan man ha en ej oxiderande gas ofvanför badets yta, enär man ej är beroende af någon förbränning för upphettningen. Tack vare dessa förhållanden tillåta de elektriska processerna en långt drifven rening af stålet, och särskildt kan svafvel- och fosforhalten nedbringas till små belopp. De elektriska raffineringsprocesserna ha därigenom möjliggjort, att man i utlandet med billiga råmaterial kan framställa ett järn, som i renhet täflar med det bästa svenska. De elektriska ugnarna låta sig särskildt med fördel använda för slutlig raffinering af ett material, som ”förfärskats” i martinugn eller bessemerugn och som öfverföres i den elektriska ugnen, innan det hunnit stelna (se Järn).

Fig. 2. Kjellins ugn.

Fig. 3. Héroults ugn.

— För järnsmältningen användas såväl induktionsugnar som ugnar med kolelektroder (se Elektrisk ugn). Bland induktionsugnar har den af svensken Kjellin konstruerade vunnit den vidsträcktaste användningen och torde i viss mån kunna anses som utgångstypen för öfriga induktionsugnar (se fig. 2). Ugnen är ringformig, och själfva ugnsrummet utgöres af en ringformig ränna, hvilken täckes af ett flertal segmentformade luckor. Ugnen kan beskickas antingen med kallt järn eller med på förhand smält beskickning. Beskickningen utgör ledaren för den sekundära strömmen i en transformator, och tack vare det alstrade strömvärmet kunna mycket höga temperaturer å järnet erhållas. Bland ugnarna med kolelektroder är Héroults ugn den mest använda (se fig. 3). Det är en kombinerad ijusbågs- och motståndsugn. Strömmen ledes till järnet genom i regel två kolelektroder, som hänga ned genom hål i hvalfvet. Mellan kolelektroderna och järnet eller — sedan järnet är smält — slaggtäcket hålles ett par centimeters mellanrum, där elektriska ljusbågar bildas, som meddela sitt värme till det insatta godset, och därjämte alstras motståndsvärme vid strömmens gång genom metallen och slaggen. Utmärkande för denna ugn är, att slaggen upphettas till en mycket hög temperatur, hvilket är gynnsamt för raffineringen. Ugnen är byggd för smältning af charger af upp till 15 tons vikt. Energiåtgången är ungefär densamma som vid Kjellins ugn. Vid vissa ugnar hörande till denna grupp, t. ex. Kellers och Girods, konstruerar man ugnsbottnen af ledande material och låter denna tjänstgöra som ena polen för strömtillförseln, under det den andra utgöres af öfver metallbadet anordnade kolelektroder. — Nedsmältningen och färskningen af en charge i en elektrisk ugn taga i regel en tid af omkr. 6 till 8 timmar, beroende på i hvilken grad det insatta materialet skall raffineras. Energiåtgången är därvid i regel från 800 till 1,200 kilowattimmar per ton framställdt järn. Genom att beskicka ugnen med smält järn kan såväl tiden för behandlingen som energiåtgången nedbringas, särskildt om en del af färskningen redan är undangjord. Ugnarna byggas i regel stjälpbara, så att man genom att luta på ugnen kan afhälla först den ofvanpå flytande slaggen och sedan järnet. I. O. Järnfärger, kem. tekn. Se Färg, sp. 273. Järngata, bergsv. Se Dammsten. Järngjuteri, tekn. Se Gjutning. Järnglans, geol. Se Blodstensmalm. Järnglimmer Jameson, miner., fjällig varietet af järnglans, hvilken ibland ersätter glimmer i vissa bergarter. P. T. C.* Järngnejs, petrogr., en mer eller mindre tydligt strimmig granit, bestående af ortoklas, plagioklas, kvarts och biotit samt magnetitkorn och accessoriska mineral, såsom hornblände, zirkon, epidot o. s. v. Namnet kommer af bergartens ofta ganska betydande halt af magnetit. Strimmigheten framkallas däraf, att dels kvartskornen ofta utbildats till tunna lameller liggande i parallella plan, dels de mörka mineralen samlat sig till strimmor, parallella sinsemellan och med kvartslamellerna. Denna strimmighet är vanligtvis sekundär, framkallad af en pressning i följd af bergskedjeveckning af den