järnrik föda botar bleksot, medan vanliga järnsalter ofta göra detta snabbt och säkert. Därjämte ha många undersökningar visat, att äfven dessa järnsalter uppsugas ur tarmen, om än långsamt och i små mängder. Troligen spela järnpreparaten icke, såsom man en tid antog, väsentligen rollen af direkt material till bildning af det järnhaltiga hemoglobinet — härtill tjäna snarare födans fasta organiska järnföreningar —, utan de verka som ”specifika retmedel” för de blodbildande organen, som härigenom stimuleras till en snabbare och mera normal blodbildning. Till att framkalla denna verkan synas just enkla järnpreparat (metalliskt järn eller järnsalter) i rätt stora doser vara bäst lämpade. — En svårighet, som dessa enkla järnmedel ibland medföra i praktiken, är, att de genom direkt adstringerande verkan på slemhinnan i matsmältningskanalen störa magens förrättningar och vålla förstoppning. Detta är vanligen i mindre grad fallet med en del organiska järnföreningar, hvarför de järnrikare af dem i dylika fall kunna erbjuda vissa fördelar. — Bringas järn i lämplig form (vid experiment) direkt in i blodet, visar det sig mycket giftigt med symtom, starkt erinrande om dem vid akut arsenikförgiftning. Att järnföreningar kunna intagas i rätt stora mängder, utan att förgiftning uppstår, beror i första hand på den långsamma uppsugningen ur tarmen och vidare äfven därpå, att järnet synes delvis aflagras i lefvern, hvarifrån det antagligen sedan utportioneras i små mängder till andra organ. Järn utsöndras ur kroppen till största delen genom groftarmens slemhinna, blott i jämförelsevis små mängder med urin och galla. Vid direkt beröring med blod framkallar ett järnsalt, t. ex. järnklorid, i stark lösning utfällning af blodets ägghvitekroppar samt lefrande (koagulation) af blodet, hvarigenom nämnda preparat blir användbart som direkt blodstillande medel, t. ex. vid näsblödningar, antingen i vattenlösning (Solutio chloreti ferrici, vanligen utspädd med 1—5 delar vatten), indränkt i bomull, eller i form af s. k. blodstillande l. järnkloridbomull (Gossypium hæmostaticum), bomull, som behandlats med en stark lösning af järnklorid i sprit och därefter torkats. — De för intagning använda järnmedlen äro många. Så märkas metalliskt järn i pulveriserad och reducerad form (Ferrum pulveratum och F. reductum; se Järnpulver), järnsalter och af dem framställda många preparat, nämligen järnklorid (Chloretum ferricum), järnoxidulsulfat l. ferrosulfat (Sulfas ferrosus) samt citronsyrad järnoxid och mjölksyrad järnoxidul (ferricitrat och ferrolaktat, Citras ferricus och Lactas ferrosus). Af järnklorid framställas bl. a. ett par slag af ”järndroppar”, nämligen järnkloriddroppar (Solutio chloreti ferrici spirituosa, äfven kallade Tinctura Martis) samt eterhaltiga järnkloriddroppar (Solutio chloreti ferrici spirituoso-ætherea), vidare äfven järntran, järnhaltig fisklefverolja (Oleum jecoris Aselli ferratum), järnsocker (se d. o.) och medelbart järnalbuminat (se d. o.) samt järnalbuminatlösning (Liquor oxidi ferrici albuminati). Ferrosulfat ingår vid beredningen af flera slags järnhaltiga piller (se därom Järnpiller), i myrra-emulsion med järn (Emulsio myrrhæ ferrata), järnjodursirap (Syrupus jodeti ferrosi) samt det med sura äpplen genom jäsning framställda järnhaltiga äppleextraktet (Extractum pomi ferratum) och däraf beredda äpplesura järndroppar (Tinctura pomi ferrata). Af ferricitrat (se ofvan) framställes kininferricitrat (Citras ferrico-chinicus) samt af detta kinavin med järn (Vinum Chinæ ferratum). — Utom dessa i Sv. farmakopén upptagna järnpreparat må erinras om järnvattnen, d. v. s. järnhaltiga mineralvatten, på hvilka vårt land är särdeles rikt. Bland de starkaste järnkällor, som finnas, äro de ferrosulfathaltiga källorna i Ronneby, särskildt Ekholtz’ eller s. k. Nya källan, som innehåller nära 2,5 gr. sådant salt på litern. I öfrigt innehålla järnkällorna mest ferrokarbonat i betydligt mindre mängder — så t. ex. Henschens källa i Ronneby samt källorna vid Karlstad, Grennaforsa, Lannaskede, Porla, Rindö m. fl. Bland järnrika hälsokällor i utlandet märkas Sandefjord i Norge samt Stahlbrunnen vid Homburg, Alte quelle vid S:t Moriz äfvensom källor vid Marienbad, Nauheim, Pyrmont, Öynhausen, Spaa (Pouhon), Eger-Franzensbad o. s. v. Järnrikast äro de tillika arsenikhaltiga vattnen från Roncegno och Levico, hvilka innehålla mellan 3 och 4 gr. järnsulfat (det förra mest ferri-, det senare mest ferrosulfat) på litern. De flesta järnkällor brukas till att dricka (se Brunnsdrickning), några af de starkaste till bad. — Af järnmedel finnes ytterligare ett stort antal i handeln. Somliga beredas af blodfärgämne (hemoglobin, hematinalbumin, hemol, hemogallol, hemalbumin, hematogen, sicco o. s. v.), andra äro kombinationer med ägghvitekroppar, såsom ferratin, andra åter erhållas genom tillsats af järnföreningar till diverse näringspreparat (t. ex. maltextrakt med järn och järnsomatos, ett med järn försatt ägghvitepreparat). Några af dessa medel ha ett visst värde till förstärkande af födans järn vid allmän klenhet o. d., andra tillhöra humbugsmedicinen, särskildt genom det stora missförhållandet mellan deras rätta värde och det oförsynt uppdrifna handelspriset. Järnmedel intager man vanligen tillsammans med födan för att skydda magen mot skadlig lokalverkan; järndroppar samt starkare järnvatten dricker man genom rör för att undgå, att tänderna blifva svarta. C. G. S. Järnnitrat, kem. Se Järn 1. Järnnätter kallas vissa nätter i början och i slutet af sommaren, hvilka af allmogen tros särskildt vara utsatta för frost. De infalla ej på samma datum i olika landskap. Natten till 2 juni är i mellersta Sverige illa beryktad för frost, likaså nätterna mellan 13 och 18 samt natten till 23 juni i Västergötland. Som järnnätter anses vidare i Hälsingland nätterna mellan 28 och 31 juli, i Västmanland nätterna mellan 9 och 12 aug., i Jämtland nätterna mellan 11 och 13 aug., i Västergötland natten till 18 aug. Den tron, att frost plägar inträffa nämnda nätter, härleder sig sannolikt från den iakttagelsen, att ungefär vid dessa tider inträffa vårens sista och höstens första frostnätter. Se Frost. Litt.: H. Hildebrandsson, ”Samling af bemärkelsedagar, tecken, märken, ordspråk och skrock rörande väderleken” (i ”Antiqvarisk tidskr.” 7, 1883, n:r 2) och H. E. Hamberg, ”Die sommernachtsfröste in Schweden 1871—1900” (i Vet. akad:s handl., bd 38, n:r 1, 1904). R R. (N. E—m.) Järnockra, miner. Se Järnmalmer. Järnopal, miner. Se Jaspopal.