Järnoxid, kem. Se Järn 1. Järnoxidhydrat, kem. Se Järn 1. Järnoxidoxidul förekommer i naturen som mineralet magnetit. Se Järnmalmer. Järnoxidsalter, kem. Se Järn 1. Järnoxidul, kem. Se Järn 1. Järnoxiduloxid l. Magnetisk järnmalm. Se Järn 1 och Järnmalmer. Järnoxidulsulfat, med. farm. Se Järnmedel. Järnpiller, med. farm., benämning på piller, hvilkas huvudbeståndsdel utgöres af järnpreparat. Sv. farmakopén upptager följande järnpiller: Pilulæ jodeti ferrosi (järnjodurpiller, jodjärnpiller l. Blancards piller; hvarje piller innehåller 5 cg. järnjodur eller 2 cg. järn); Pil. myrrhæ ferratæ (myrrapiller med järn, hvarje piller omkr. 1 cg. järn); Pil. ferratæ Blaudii (Blauds piller l. endast järnpiller; hvarje piller innehåller omkr. 2 cg. järn); Pil. ferratæ cum chinina (järnpiller med kinin, i hvart piller finnas omkr. l cg. järn och 3 cg. kininsulfat) samt Pil. aperientes Stahlii (Stahls afförande piller), i hvilka ingå 2 cg. järn uti hvarje piller. Sådana piller ges vanligen i dos af 2—4 piller 3—4 gånger dagligen. O. T. S. (C. G. S.) Järnplåt. Se Plåt. Järnporten (turk. Demir-kapu) kallas flera pass i sydöstra Europa, västra Asien och norra Afrika. De mest bekanta äro: 1. Ett 500 m. högt pass i sydvästra Siebenbürgen vid floden Bistriţa, mellan Pojana Rusaka (1,359 m.) i n. och Vrf Petri (2,195 m.) i s. Det kallades af romarna Pons Augusti, under medeltiden Porta Vaczil och är bekant genom flera inbrott af turkarna, bl. a. 1442. — 2. Ett pass i Balkan på vägen mellan Sliven och Tirnova. — 3. Ett pass mellan östra ändan af Kaukasus och Kaspiska hafvet, vid staden Derbent (se Dagestan, sp. 1060). — 4. En farlig passage i Donau vid Orsova. Se Donau, sp. 708. (J. F. N.) Järnpreparat, med. farm. Se Järnmedel. Järnpressen. Se Boktryckarkonst, sp. 983. Järnprof. 1. Metall., de undersökningar, som man gör för att utröna järnhalten hos en järnmalm. Sådana undersökningar göras i allmänhet på kemisk väg; i Sverige utfördes de förr allmänt genom smältning i degel, enligt den af prof. V. Eggertz utarbetade metoden, hvilken ännu ofta finner användning. Genom denna får man kännedom icke allenast om malmens järnhalt, utan äfven om kvantiteten af de beskickningsämnen (jfr Beskickning och Järn), som behöfva tillsättas vid dess användande i stort på masugnen. Dessa järnprof, som vanligen kallas degelprof, utföras i en liten, lätt transportabel ässja af samma form som den s. k. Sefströmska ässjan, men af betydligt mindre dimensioner. I denna ässja inställas på en gång 5 à 6 stycken små, inuti med kolpulver utfodrade deglar, uti hvar och en af hvilka invägts 1 gr. pulveriserad malm jämte beskickningsämne. Omkring och ofvanpå deglarna fylles ässjan med fina kol, efter hvilkas antändning bläster pådrages under en timmes tid, i början under svag, mot slutet under starkare pression. Genom att i de särskilda deglarna inväga olika proportioner beskickningsämnen kan man sålunda på den korta tiden af en timme utröna icke allenast malmens järnhalt, utan äfven dess beskicknings- och smältningsförhållande. I själfva verket undergår nämligen malmen i deglarna alldeles samma process som i masugnen, i det den i början med svag bläster och låg temperatur drifna blåsningen motsvarar förvärmningsperioden i masugnens öfre del, och den efter hand genom ökad bläster stegrade temperaturen motsvarar de lägre delarna däraf, hvarvid reduktionen och kolbindningen förrättas genom degelns kolutfodring. Om beskickningen varit rätt afpassad och följaktligen smältningen kunnat försiggå regelbundet, återfinner man också efter blåsningens slut i bottnen på degeln en liten tackjärnskula eller s. k. regulus, hvars vikt anger malmens järnhalt, och därofvanpå en slaggkula. Genom jämförelse af slaggens utseende i de särskilda deglarna kan man bedöma proportionen af beskickningsämne, som behöfver tillsättas på masugnen. — 2. Fys., de prof (medelst sträckning, böjning, vridning, sammantryckning, afskärning och hejarslag), som utföras för undersökning af järns elasticitet, hållfasthet och tänjbarhet (jfr Hållfasthet). Järnpulver, med. farm., sådana pulverformiga läkemedel, hvilka innehålla järn eller något järnsalt i fint fördelad form. Sv. farmakopén upptager följande järnpreparat, hvilka kunna ges i pulverform, ehuru pillerformen vanligen är fördelaktigare att använda: pulveriseradt järn (Ferrum pulveratum), reduceradt järn (Ferrum reductum), järnsocker (Oxidum ferricum saccharatum), ferricitrat (Citras ferricus), kininferricitrat (Citras ferrico-chinicus), ferrolaktat (Lactas ferrosus) samt järnalbuminat (Oxidum ferricum albuminatum; se Järnalbuminat). Jfr Järnmedel. O. T. S. (C. G. S.) Järnridå. Se Ridå. Järnsaffran. Se Crocus metallorum. Järnsand, miner., kallas den oftast titanhaltiga magnetiska järnmalm, som i form af sand förekommer vid sjöstränder eller på bottnen af sjöar och som utvittrat ur olika bergarter, företrädesvis grönstenar. Järnsand träffas allmänt i de svenska insjöarna, t. ex. Storsjön, Siljan, Vänern, Vombsjön. P. T. C.* Järnsaxa, nord. myt. 1. En af de nio jättekvinnor, som voro mödrar till Heimdall. — 2. En jättekvinna, med hvilken Tor hade sonen Magne. Th. W.* Järnsida. 1. (Isl. Járnsiða) Isländsk lagbok, efter utfärdaren, konung Håkan Håkansson, äfven kallad Hákonarbók. Se Island, sp. 939, och Isländska litteraturen, sp. 962. J. är utgifven af arnamagnæanska kommissionen i Köpenhamn 1847 (med latinsk öfv.) och i ”Norges gamle love” (1847). — 2. Åtskilliga för ovanligt mod utmärkta krigare ha fått binamnet Järnsida, såsom Ragnar Lodbroks son Björn, Harald Kesjas son Björn och angelsaxiske konungen Edmund II. — Äfven det kavalleri, som Oliver Cromwell 1642 uppsatte, kallades Järnsidor (eng. Ironsides). 1. R. N—g. Järnskog (isl. Járnviðr), nord. myt., en ö. om Midgård belägen skog, där ett slags jättekvinnor, de s. k. järnvidjorna, bo. Där födas många jättar och troll i ulfvaskepnad, och från dem stamma äfven ulfvarna Skoll, Hate och Managarm, hvilka slutligen skola uppsluka både sol och måne. Th. W. (B—e.) Järnskog, socken i Värmlands län, Nordmarks härad. 24,100 har. 2,821 inv. (1909). Annex till Köla, Karlstads stift, Jösse kontrakt.