Järnsocker, med. farm., ett af järnklorid framställdt allmänt stärkande medel (Oxidum ferricum saccharatum), beredes på följande sätt: järnkloridlösning (1: 1, 30 delar) spädes med 5 gånger sin vikt destilleradt vatten och därtill fogas småningom under omröring natriumkarbonat (27 delar, lösta i 6 gånger sin vikt destilleradt vatten). Härvid uppkommen fällning (af järnoxidhydrat) tvättas noga med vatten. Efter lindrig pressning blandas den fuktiga fällningen med 50 delar socker och 3 delar natronlut samt uppvärmes å vattenbad, till dess en klar lösning erhålles, hvarefter denna under omröring afdunstas till torrhet. Resten pulveriseras och rifves samman med så mycket socker, att 100 viktsdelar pulver erhållas. Järnsockret är ett blekt gråbrunt, sött pulver, lätt lösligt i vatten, med knappt kännbar järnsmak, innehållande omkr. 3 proc. järn. C. G. S. Järnsomatos, med. farm. Se Järnmedel. Järnsparfven, Accentor modularis, zool., hör till fam. Turdiformes inom tättingarnas ordning. Näbben är vid roten något bredare än hög och öfver näsborrarna kullrig samt försedd med inböjda kanter. Kroppsfärgen är ofvan rostbrun, på rygg och skuldror med svartaktiga fläckar, hufvudet, halsen och bröstet mörkgrå, med mer eller mindre inblandadt brunt. Magen är ljusgrå, dess sidor och undergumpen med bruna fläckar. Vingarna äro mörkbruna, vingpennorna med ljusa kanter i ytterfanet; stjärten mörkbrun. Längden 15—16 cm. Genom de inböjda näbbkanterna erhåller denna fågel en viss likhet med arterna af sparf- och finkfamiljen, hvaraf dess svenska namn förklaras. Järnsparfven har i vårt land en nordlig utbredning, i det den allmänt häckar i Lapplands skogstrakter, men endast sällsynt i mellersta och södra delarna af landet. Under flyttningarna träffas den regelbundet i västra Sverige, sällsyntare och mera tillfälligtvis i östra. I Skåne och Halland kvarstannar den ej sällan öfver vintern. Järnsparfven är en liflig fågel, som vanligen liksom gärdsmygen uppehåller sig i täta snår. Sången, som är ganska melodisk och omväxlande, utför den vanligen sittande i toppen af något mindre träd, oftast en ung gran. Födan utgöres af insekter och maskar samt frön, hvilka senare under vintern bilda den hufvudsakliga kosten. Boet, som förfärdigas af mossa och kvistar och invändigt fodras med hår, bygges i något tätt snår, oftast på 1—2 m. höjd; stundom lägges det på själfva marken. De 5—6 blågröna äggen rufvas sannolikt af båda föräldrarna. G. G. Järnspat. Se Järnmalmer. Järnspis. Se Spis. Järnsulfat (Ferrisulfat), kem. Se Järn 1. Järnsulfid, kem. Se Järn 1. Järnsulfuret (Ferrisulfuret), kem. Se Järn 1. Järnsvamp, metall., den porösa massa, som uppkommer, då järn reduceras ur en malm genom syrets bortskaffande därur utan malmens samtidiga smältning. Järnsvampen bildas naturligtvis alltid i en masugn, under det malmen passerar reduktionszonen, men då den strax därefter inkommer i smältningsrummet, får man ej tillfälle att vid masugnsprocessen se järnet i denna form. Man har gjort många försök att finna en praktisk metod för framställning af järnsvamp för användning som råmaterial vid tillverkning af smidbart järn, men hitintills utan att finna en ekonomisk lösning af problemet. Metoderna gå i allmänhet ut på att upphetta rik järnmalm i koloxid eller tillsammans med kolpulver. Ifall reduktionen försiggått vid en temperatur, som ej öfverstigit 800° C., oxideras järnsvampen mycket lätt, om den i varmt tillstånd kommer i beröring med luft. I. O. Järnsyra, kem. Se Järn 1. Järntran, med. farm. Se Järnmedel. Järntråd kallas smidbart järn, beredt till form af tråd. Med afseende på trådens groflek sorteras den med olika nummer för olika dimensioner efter en s. k. trådklinka. Den allmännast använda trådklinkan är ”Birmingham wire gauge” (förk. B. W. G.), å hvilken n:r 0 motsvarar 8,6 mm. diameter och n:r 36 0,1 mm. diameter. Tråden tillverkas af järn af olika kolhalter alltefter den användning, för hvilken den är afsedd. Trådtillverkningen sker i allmänhet genom dragning, men för tråd af öfver 4 à 5 mm. diameter användes äfven valsning (se Metalltråd). Frånsedt den skiljaktighet i trådens egenskaper, som sammanhänger med järnets sammansättning (se Järn), uppvisar äfven tråden olika egenskaper alltefter det använda framställningssättet. Om trådtillverkningen afslutats med en glödgningsprocess, erhålles den mjukaste tråden. Dylik tråd igenkännes på sin mörka, oxiderade yta. Tråd, som icke underkastats någon glödgningsprocess efter dragningens afslutande, är hårdare. Ytan är därvid blank och ofta öfverdragen af en tunn hinna af en koppartennlegering, som utfällts på tråden under dragningen. Genom att, så vidt sig göra låter, undvika all glödgning af tråden under det sista skedet af framställningen erhålles hårddragen tråd, som utmärkes för stor spänstighet och elasticitet. För vissa ändamål underkastas tråden seghärdning (se Härdning), hvarigenom den vinner i hållfasthet, utan att dess tänjbarhet afsevärdt minskas. Dylik tråd kallas stundom patenttråd. För att förhindra trådens rostning, när den skall användas i det fria, galvaniseras den ofta, d. v. s. förses med ett zinköfverdrag. I. O. Järntrådslina kallas en af järntrådar spunnen lina. I regel användes järn af högre kolhalt, i hvilket fall linan oftast kallas ståltrådslina. Trådarna tvinnas skrufformigt kring en kärna af hampa eller af mjuk, utglödgad järntråd till parter, som å sin sida återigen sammantvinnas, oftast kring en kärna af hampa, till den slutliga linan. Antingen tvinnas parter och lina åt motsatt håll eller också åt samma håll. Den senare tvinningen är gynnsammare med afseende på linans förmåga att tåla slitning, men lider af den olägenheten, att linan har större benägenhet att sno upp sig. En lina, som är sammansatt af många små trådar, är böjligare än en, som är sammansatt af färre trådar af större diameter. Vid ståltrådslinor användes ofta seghärdad tråd, hvarigenom linorna vinna i hållfasthet och slitstyrka utan att nämnvärdt förlora i böjlighet. Till linor, utsatta för väderlekens inverkan, användes ofta galvaniserad tråd. Järn- och ståltrådslinor ha en vidsträckt användning för hissar och kranar, grufspel, för materialtransport medelst linbanor, för kraftöfverföring samt till fartygsrigg. Jfr Tågvirke. I. O. Järntrådsnät, befästningsk., ett stormhinder, som