Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnmedel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anbringas i maskeradt läge framför befästningar
i ändamål att hejda fiendens framryckande,
bryta hans anfallskraft och uppehålla honom i
den bakom liggande befästningens eld. I marken
nedslås pålar af omkr. 1,5 m. längd till växlande
höjd och i flera rader på l,5 à 2 m. inbördes
afstånd, så att de bilda ett bälte af minst 6
m. bredd. Mellan dessa pålar flätas ett nät af
helst taggig järntråd (”taggtrådsnät”), som, för
att göras böjligare, först glödgas. Tråden föres
därvid i sicksack, från spetsen af en påle till
foten af en bredvidstående, fram och tillbaka i
alla riktningar, så att hvarje påle beröres vid
både spets och fot. Ett så bildadt järntrådsnät
kallas liggande. Anbringas nätet längs bottnen
af en graf, så flätas det mellan bakåt stagade
manshöga pålar, nedslagna i endast en rad,
och kallas stående. Stagas ett sådant nät äfven
framåt och järntråd inflätas mellan dessa stag,
uppkommer ett lutande nät. Framför permanenta
befästningar redan i fredstid anordnade nät
göras af mellan järnstolpar flätad galvaniserad
taggtråd. Järntrådsnät äro lätta att uppsätta
och svåra att undanröja samt utgöra ett godt
stormhinder, i synnerhet om de spännas öfver
grafvar, varggropar o. d.
O. A. B. (L. W:son M.)
Järnträ, bot., gemensam beteckning för flera
synnerligt hårda virkessorter, hvilka erhållas
af åtskilliga, mest i de tropiska länderna
förekommande trädarter, såsom Afzelia
bijuga i Polynesien (fam. Leguminosæ),
Casuarina equisetifolia i Australien
(fam. Casuarinaceæ), Citharexylum i tropiska
Amerika (fam. Verbenaceæ), Fagara Pterota i
tropiska Amerika (fam. Rutaceæ), Ixora ferrea
i Västindien (fam. Rubiaceæ), Mesua ferrea i
Ostindien (fam. Guttiferæ), Metrosideros-arter
i Australien (fam. Myrtaceæ), Mimusops-arter
(fam. Sapotaceæ), Notelæa ligustrina i
Australien (fam. Oleaceæ), Sideroxylon
inerme i Afrika (fam. Sapotaceæ),
Stadmannia Sideroxylon på Mauritius
(fam. Sapindaceæ), Toddalia lanceolata i Afrika
(fam. Rutaceæ), m. fl. Jfr Argania.
G. L—m.
Järnugn. Se Ugn.
Järnvatten, med. Se Järnmedel.
Järnved, bot. Se Argania. Jfr Järnträ.
Järnverk, kollektiv benämning på större
industriella anläggningar för framställning af
järn ur järnmalm, för förädling af råjärn till
färskadt järn samt för bearbetning af sålunda
erhållna produkter till högre förädlade
half- och helfabrikat. Ett järnverk kan omfatta en
eller flera af nämnda verksamhetsgrenar. Jfr
Järn och Järnbruk.
Järnverksföreningen, en sammanslutning
mellan järntillverkare och järnexportörer för
tillvaratagande af järnhandteringens intressen,
närmast i fråga om exporten. Genom insamlande
och publicerande af kvartalsstatistik öfver
tillverkning, export m. m. af svenskt järn och
stål söker föreningen lämna sina medlemmar
snabba och tillförlitliga upplysningar till
marknadslägets bedömande. Vid sammanträdena (i
april och aug. i Stockholm, i nov. i Göteborg
och i jan., under Hindersmässan, i Örebro)
sättes af styrelsen notering å lancashirejärn
samt afgifves en marknadsberättelse. Utanför
detta sitt hufvudprogram har föreningen varit
verksam inom flera andra vår järnhandtering
rörande områden. Inträde som föreningsmedlem
medges hvarje svenskt järnverk, som det önskar,
samt de exportörer, som därtill af styrelsen
inbjudas. Föreningen bildades 1889.
Medlemsantalet utgör omkr. 60 bruk och bruksbolag
samt omkr. 25 järnexportfirmor. Styrelsen
består af 9 bruksegare och 3 exportörer. Ordf. i
styrelsen ha varit Karl K:son Lindberg på Laxå
(1889—1900), Knut Falk på Gravendal (1900—05)
och Karl Sahlin på Laxå (från 1905). Sekreterare
är Fritz Moll i Stockholm. Årsafgiften är
obestämd. Erforderliga medel till täckande af
föreningens utgifter uttaxeras af medlemmarna
en gång om året.
Järnvidjor, nord. myt. Se Järnskog.
Järnvinsten, farm. Se Globuli martiales.
Järnvitriol, kem., kristalliseradt järnsulfat,
ferrosulfat (”svafvelsyrad järnoxidul”)
Fe SO4 + 7 H2O, ett i stora, gröna, lättlösliga
kristaller uppträdande salt. Järnvitriolen har
kärf och sammandragande smak samt upptager ur
luften syre, till följd hvaraf kristallerna
vanligen äro betäckta af ett ockragult
öfverdrag af basiskt järnoxid(ferri-)sulfat. Den
erhålles som biprodukt vid alunfabrikationen,
genom koncentrering och kristallisering af
alunmoderluten, och vid beredning af svafvel ur
svafvelkis. Vid upphettning af svafvelkis, Fe S2,
erhållas nämligen svafvel, som förflyktigas,
och en återstod, hufvudsakligen af enkelt
svafveljärn, Fe S, hvilket vittrar i fuktig luft
och därvid ger järnvitriol. Genom de förvittrade
massornas utlakning med vatten och lösningens
afdunstning erhålles järnvitriol. För öfrigt
erhålles saltet som biprodukt vid beredning af
cementkoppar (se d. o.). Järnvitriol nyttjas
som desinfektionsmedel, till svartfärgning,
beredning af skrifbläck, såsom reningsmedel för
lysgas m. m.
P. T. C.*
Järnvräkare kallades förr tjänstemän, som af
kronan tillsattes för att kontrollera mängden
och beskaffenheten af det järn, som skeppades
från järnvågarna. Redan på Magnus Ladulås’
tid utöfvades en sådan kontroll, nämligen
af fogden i bergslagen, men flyttades, till
följd af Norrköpings riksdags beslut 1604,
sedermera till städerna, där edsvurna vräkare
anställdes, hvilkas uppgift var att konfiskera
eller med böter belägga järn, som vid syning
befanns felaktigt, vare sig till egenskaper,
dimensioner eller stämpel. Järnvräkeriet, som var
ett tvång på järnhandteringen, upphäfdes 1860.
C. A. D.*
Järnvåg var namnet på de upplagsplatser, där
det från järnbruken kommande järnet fordom
skulle uppläggas och förvaras samt vägas, innan
det skeppades. Enligt K. M:ts förordning om
Järnvräkeriet af 15 dec. 1671 skulle vågmästarna
(äfven kallade vägare eller, såsom i Stockholm,
öfvervägare, som där hade undervägare
till biträde) tillsättas af Bergskollegium,
men denna bestämmelse följdes först småningom,
och ännu 1730 voro sådana auktoriserade vågar
inrättade endast på 26 orter, af hvilka 24 voro
städer och två belägna på landet. Sedermera
tillkom dock, bl. a. i sammanhang med
upphäfvandet af Bottniska handelstvånget (se
d. o.), ett ganska stort antal vågar i Finland
och Norrland, där förut sådana varit inrättade
endast i Åbo och Gäfle. Vid järnvågarna skulle
kontroll utöfvas ej endast öfver järnets vikt,
utan äfven öfver dess beskaffenhet och riktiga
stämpling. Detta skedde genom särskilda
tjänstemän, de s. k. järnvräkarna
(se d. o.), som dock på de mindre orterna
vanligen äfven voro vågmästare. Ett särskildt
slags järnvågar, nämligen sådana för vägning af
tackjärn, uppkommo först i midten af 1700-talet
i anledning af 1739 års förbud mot tackjärns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
