anbringas i maskeradt läge framför befästningar i ändamål att hejda fiendens framryckande, bryta hans anfallskraft och uppehålla honom i den bakom liggande befästningens eld. I marken nedslås pålar af omkr. 1,5 m. längd till växlande höjd och i flera rader på l,5 à 2 m. inbördes afstånd, så att de bilda ett bälte af minst 6 m. bredd. Mellan dessa pålar flätas ett nät af helst taggig järntråd (”taggtrådsnät”), som, för att göras böjligare, först glödgas. Tråden föres därvid i sicksack, från spetsen af en påle till foten af en bredvidstående, fram och tillbaka i alla riktningar, så att hvarje påle beröres vid både spets och fot. Ett så bildadt järntrådsnät kallas liggande. Anbringas nätet längs bottnen af en graf, så flätas det mellan bakåt stagade manshöga pålar, nedslagna i endast en rad, och kallas stående. Stagas ett sådant nät äfven framåt och järntråd inflätas mellan dessa stag, uppkommer ett lutande nät. Framför permanenta befästningar redan i fredstid anordnade nät göras af mellan järnstolpar flätad galvaniserad taggtråd. Järntrådsnät äro lätta att uppsätta och svåra att undanröja samt utgöra ett godt stormhinder, i synnerhet om de spännas öfver grafvar, varggropar o. d. O. A. B. (L. W:son M.) Järnträ, bot., gemensam beteckning för flera synnerligt hårda virkessorter, hvilka erhållas af åtskilliga, mest i de tropiska länderna förekommande trädarter, såsom Afzelia bijuga i Polynesien (fam. Leguminosæ), Casuarina equisetifolia i Australien (fam. Casuarinaceæ), Citharexylum i tropiska Amerika (fam. Verbenaceæ), Fagara Pterota i tropiska Amerika (fam. Rutaceæ), Ixora ferrea i Västindien (fam. Rubiaceæ), Mesua ferrea i Ostindien (fam. Guttiferæ), Metrosideros-arter i Australien (fam. Myrtaceæ), Mimusops-arter (fam. Sapotaceæ), Notelæa ligustrina i Australien (fam. Oleaceæ), Sideroxylon inerme i Afrika (fam. Sapotaceæ), Stadmannia Sideroxylon på Mauritius (fam. Sapindaceæ), Toddalia lanceolata i Afrika (fam. Rutaceæ), m. fl. Jfr Argania. G. L—m. Järnugn. Se Ugn. Järnvatten, med. Se Järnmedel. Järnved, bot. Se Argania. Jfr Järnträ. Järnverk, kollektiv benämning på större industriella anläggningar för framställning af järn ur järnmalm, för förädling af råjärn till färskadt järn samt för bearbetning af sålunda erhållna produkter till högre förädlade half- och helfabrikat. Ett järnverk kan omfatta en eller flera af nämnda verksamhetsgrenar. Jfr Järn och Järnbruk. Järnverksföreningen, en sammanslutning mellan järntillverkare och järnexportörer för tillvaratagande af järnhandteringens intressen, närmast i fråga om exporten. Genom insamlande och publicerande af kvartalsstatistik öfver tillverkning, export m. m. af svenskt järn och stål söker föreningen lämna sina medlemmar snabba och tillförlitliga upplysningar till marknadslägets bedömande. Vid sammanträdena (i april och aug. i Stockholm, i nov. i Göteborg och i jan., under Hindersmässan, i Örebro) sättes af styrelsen notering å lancashirejärn samt afgifves en marknadsberättelse. Utanför detta sitt hufvudprogram har föreningen varit verksam inom flera andra vår järnhandtering rörande områden. Inträde som föreningsmedlem medges hvarje svenskt järnverk, som det önskar, samt de exportörer, som därtill af styrelsen inbjudas. Föreningen bildades 1889. Medlemsantalet utgör omkr. 60 bruk och bruksbolag samt omkr. 25 järnexportfirmor. Styrelsen består af 9 bruksegare och 3 exportörer. Ordf. i styrelsen ha varit Karl K:son Lindberg på Laxå (1889—1900), Knut Falk på Gravendal (1900—05) och Karl Sahlin på Laxå (från 1905). Sekreterare är Fritz Moll i Stockholm. Årsafgiften är obestämd. Erforderliga medel till täckande af föreningens utgifter uttaxeras af medlemmarna en gång om året. Järnvidjor, nord. myt. Se Järnskog. Järnvinsten, farm. Se Globuli martiales. Järnvitriol, kem., kristalliseradt järnsulfat, ferrosulfat (”svafvelsyrad järnoxidul”) Fe SO₄ + 7 H₂O, ett i stora, gröna, lättlösliga kristaller uppträdande salt. Järnvitriolen har kärf och sammandragande smak samt upptager ur luften syre, till följd hvaraf kristallerna vanligen äro betäckta af ett ockragult öfverdrag af basiskt järnoxid(ferri-)sulfat. Den erhålles som biprodukt vid alunfabrikationen, genom koncentrering och kristallisering af alunmoderluten, och vid beredning af svafvel ur svafvelkis. Vid upphettning af svafvelkis, Fe S₂, erhållas nämligen svafvel, som förflyktigas, och en återstod, hufvudsakligen af enkelt svafveljärn, Fe S, hvilket vittrar i fuktig luft och därvid ger järnvitriol. Genom de förvittrade massornas utlakning med vatten och lösningens afdunstning erhålles järnvitriol. För öfrigt erhålles saltet som biprodukt vid beredning af cementkoppar (se d. o.). Järnvitriol nyttjas som desinfektionsmedel, till svartfärgning, beredning af skrifbläck, såsom reningsmedel för lysgas m. m. P. T. C.* Järnvräkare kallades förr tjänstemän, som af kronan tillsattes för att kontrollera mängden och beskaffenheten af det järn, som skeppades från järnvågarna. Redan på Magnus Ladulås’ tid utöfvades en sådan kontroll, nämligen af fogden i bergslagen, men flyttades, till följd af Norrköpings riksdags beslut 1604, sedermera till städerna, där edsvurna vräkare anställdes, hvilkas uppgift var att konfiskera eller med böter belägga järn, som vid syning befanns felaktigt, vare sig till egenskaper, dimensioner eller stämpel. Järnvräkeriet, som var ett tvång på järnhandteringen, upphäfdes 1860. C. A. D.* Järnvåg var namnet på de upplagsplatser, där det från järnbruken kommande järnet fordom skulle uppläggas och förvaras samt vägas, innan det skeppades. Enligt K. M:ts förordning om Järnvräkeriet af 15 dec. 1671 skulle vågmästarna (äfven kallade vägare eller, såsom i Stockholm, öfvervägare, som där hade undervägare till biträde) tillsättas af Bergskollegium, men denna bestämmelse följdes först småningom, och ännu 1730 voro sådana auktoriserade vågar inrättade endast på 26 orter, af hvilka 24 voro städer och två belägna på landet. Sedermera tillkom dock, bl. a. i sammanhang med upphäfvandet af Bottniska handelstvånget (se d. o.), ett ganska stort antal vågar i Finland och Norrland, där förut sådana varit inrättade endast i Åbo och Gäfle. Vid järnvågarna skulle kontroll utöfvas ej endast öfver järnets vikt, utan äfven öfver dess beskaffenhet och riktiga stämpling. Detta skedde genom särskilda tjänstemän, de s. k. järnvräkarna (se d. o.), som dock på de mindre orterna vanligen äfven voro vågmästare. Ett särskildt slags järnvågar, nämligen sådana för vägning af tackjärn, uppkommo först i midten af 1700-talet i anledning af 1739 års förbud mot tackjärns