densamma och magasinstornet. J. reparerades 1709 och 1710, och 1711—14 förstärktes öfre skansen. 1718 iståndsattes J., men 1734 års riksdag beslöt, att J. skulle raseras; endast stentornet, som då kallades ”Kronan”, skulle bibehållas som magasin. 1743 sattes emellertid J. ännu en gång i stånd, och 1766 beslöts, att J. skulle vidmakthållas. 1808 besattes de nyss reparerade J. skansar af ett kompani jämtar, som i hast vid älfstranden uppkastade 2 batterier, dit de tre i J. befintliga kanonerna fördes, och verkställde förhuggningar. 15—17 aug. gjorde norrmännen fruktlösa försök att intaga skansarna. I dec. fördes bestyckningen till Frösön. 14 juli 1809 utrymdes skansarna, som 15 s. m. togos i besittning af norrmännen och följ. dag raserades. Ännu synas vackra lämningar af särskildt den öfre skansen och stentornet. L. W:son M. Järpeströmmen. Se Indalsälfven. Järppipa, jaktv. Se Järpsläktet.

Järpen (Bonasa bonasia), hanne.

Järpsläktet, Bonasa, zool., ett till underfam. Tetraoninæ, fam. Phasianidæ och ordn. hönsfåglar (Galliformes) hörande fågelsläkte, som kännetecknas däraf, att såväl tårna som nedersta delen af tarsen äro obefjädrade. På hufvudet finnes en kort tofs. Könen äro föga olika i storlek och färgteckning. Järparna bebo skogstrakter och uppehålla sig dels på marken, dels i träden. Släktet är utbredt i Europa, mellersta och norra Asien samt Nord-Amerika, med tre arter i Gamla världen och en i Nya. Gamla världens arter sammanfattas ofta till ett särskildt släkte, Tetrastes. — Den hos oss förekommande arten, järpen, Bonasa (Tetrastes) bonasia (B. betulina), är till färgen ofvan grå, delvis med rödbrun anstrykning, på hufvudet, bakhalsen och ryggen med svartaktiga tvärstreck samt bakryggen och öfvergumpen med mörkbruna spolfläckar. Vingpennorna äro gråbruna och stjärten grå med brun vattring; alla stjärtpennorna, utom de mellersta, med ett bredt svart tvärband innanför den gråhvita spetsen. Hannen har svart, honan rostbrun strupe, i öfrigt äro de undre kroppsdelarna spräckliga i brunt, svart och hvitt. Tofsen på hufvudet är hos hannen tydligt framträdande, men hos honan knappast märkbar; den är till färgen brunaktig. Kroppslängden utgör hos hannen omkr. 39, hos honan omkr. 37 cm. Järpen häckar i vårt land från Småland till långt upp i Lappland; talrikast förekommer den i Norrlands skogstrakter. Den tillhör barrskogarna och föredrar ung, tät granskog med inblandad björk, och helst mark med kärrdrag och bäckar. Den är mycket stationär, företager inga vandringar och slår sig ej heller samman i större flockar under vintern, såsom många andra hönsfåglar. Den uppehåller sig mycket på marken, men trycker ej vid påkommande fara, som våra öfriga hönsfåglar, utan flyger upp och tar vanligen sin tillflykt i träden, där den sitter helt tyst och ofta är mycket svår att upptäcka. Järpens föda utgöres af åtskilliga vegetabilier, såsom frön, bär, knoppar och späda blad, men den förtär äfven insekter, insektlarver, puppor och maskar, i synnerhet matas de späda ungarna med insekter; på vintern bildar björkknopp den förnämsta födan. Redan på hösten, sedan kullarna blifvit utvuxna, fördela sig järparna parvis och lefva så öfver vintern. Hannen och honan locka hvarandra med ett fint hvisslande eller kvittrande läte. Parningstiden börjar i april; de 8—12 äggen, som till färgen äro brungula med bruna fläckar och streck, äro vanligen färdiglagda i slutet af maj. De ligga i ett enkelt rede på marken. Efter tre veckors rufning kläckas ungarna, och sedan dessa blifvit något vuxna och flygfärdiga, vänder hannen, som lämnat honan efter parningstidens slut, tillbaka till familjen, som sedan håller ihop till senhösten. — Jakten på järpe. Då järpen ej tror (trycker) för stående fågelhund och ej heller håller för skällande hund, skjutes den mest för lock, och denna jakt är det enda slag af lockskytte å nyttigt vildt, som i vårt land anses jägarmässigt och utöfvas af idrottsjägare. Härvid användes en lockpipa, ”järppipa”, vanligen tillverkad af metall, vingbenet af en orre eller en grankvist. Största konsten vid detta slags jakt är dels att rätt härma järpens läte, dels att upptäcka den i träd sittande fågeln, ty ofta slår den på lock kommande järpen i träd. I Norrland fångas en myckenhet järpe i snaror. — Järpens kött är synnerligen välsmakande och skattas högre än våra öfriga hönsfåglars. G. G. Järpås (Hjerpås, Hjärpås), socken i Skaraborgs län, Kållands härad. 4,325 har. 1,256 inv. (1909). J. (med hvilket äro förenade två f. d. socknar, Höra och Vedum) bildar med Ufvered och Häggesled ett regalt pastorat i Skara stift, Barne kontrakt. Järrestad (Jerrestad). 1. Härad i Kristianstads län, ingår i Ingelstads och Järrestads domsaga och dessa härads fögderi samt omfattar socknarna Simris, Östra Nöbbelöf, Gladsax, Östra Tommarp, Järrestad, Stiby, Vallby, Bolshög, Östra Vemmerlöf. 15,161 har. 9,330 inv. (1909). Öfver häradet finnes en skildring af Sv. Lagerbring (1760). — 2. Socken i Kristianstads län, Järrestads härad. 720 har. 507 inv. (1909). Annex till Simrishamn, Lunds stift, Albo och Järrestads kontrakt. Järrkvisle skans, i Medelpad, Indals-Lidens socken, anlades under Karl XI:s danska krig af borgmästaren i Sundsvall Johan Alander, som sedan förde befälet i densamma. Efter krigets slut lämnades skansen att förfalla. L. W:son M. Järsnäs (Jersnäs), socken i Jönköpings län, Tveta härad. 9,021 har. 1,105 inv. (1909). J. bildar med Forserum ett konsist. pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt. Järstad (Gerstad, Jerstad), socken i Östergötlands län, Göstrings härad. 1,101 har. 325 inv.