(1909). Annex till Vallerstad, Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt. Kyrkan är kanske Östergötlands enda romanska af tegel uppförda landskyrka. Jämte långhuset och det smalare och lägre koret har väl förr funnits äfven absid. Å vapenhusvinden synes ännu ett parti af den gamla oputsade väggen med dess rundbågiga fris. O. J—e. Järstorp (Jerstorp), socken i Jönköpings län, Tveta härad. 3,656 har. 524 inv. (1909). J. bildar med Bankeryd ett konsist. pastorat i Växjö stift, Tveta kontrakt. <img l>

Järta. 1. Hans J., statsman, författare, hette urspr. Hierta, var son af generallöjtnanten frih. Karl Hierta (se Hierta 1) och yngst bland 11 syskon, föddes 11 febr. 1774 på öfverstebostället Näs i Husby socken i Dalarna och dog 6 april 1847 i Uppsala. Modern var Maria Charlotta Plomgren, dotter af den begåfvade partiledaren under frihetstiden, Tomas Plomgren. Utrustad med ovanligt lyckliga naturgåfvor, stod Hierta redan vid 17 års ålder färdig att efter afslutade universitetsstudier (1787 hade han inskrifvits som student vid Uppsala universitet) bryta sig en bana. Han vann genast anställning vid Utrikesexpeditionen af konungens kansli, där han 1792 befordrades till andre sekreterare. Kvicka infall och ”jakobinska” visor spridde snart hans namn i vida kretsar, på samma gång de gjorde honom mindre väl anskrifven hos höga vederbörande. Sålunda var det ej underligt, att han länge fåfängt sökte vinna diplomatisk anställning i utlandet. Då ändtligen 1796 en plats vid beskickningen i Berlin erbjöds honom, föredrog han att ändra lefnadsbana. Utnämnd s. å. till protokollssekreterare i Justitierevisions-expeditionen, gjorde han sig snart ett namn som skarpsinnig jurist. Sina lediga stunder offrade han nu, såsom förr, med förkärlek åt vitter idrott, underhöll genom besök då och då i Uppsala gemenskapen med meningsfränderna i ”Juntan” och lämnade bidrag, oftast klädda i ironiens dräkt, till dansken Kragh Hösts ”Nordia”, till G. A. Silverstolpes ”Läsning i ett och annat” och G. Adlersparres ”Läsning i blandade ämnen”. 1799 utgaf han (anonymt) sin bekanta satir: Några tankar om sättet att upprätta och befästa den urgamla franska monarchien (ny uppl. 1871), hvilken väckte stort uppseende och hann vinna utomordentlig spridning, innan censuren kom på det klara med, att den ej var allvarligt menad. Vid 1800 års riksdag i Norrköping slöt han sig till det af G. Adlersparre, D. von Schulzenheim och N. Silfverschöld ledda oppositionspartiet och deltog lifligt i de heta striderna om riksgäldsverkets publicitet, om bondeståndets deltagande i bankens förvaltning samt om realisationsplanen och bevillningen. Sistnämnda fråga bragte till fullt utbrott det på Riddarhuset länge jäsande missnöjet med den oduglige landtmarskalken, envåldsregeringens handgångne man, och Hierta var en bland dem, som gåfvo sina protester form i afsägelse af adelskap. Han skref sig från denna tid Järta. Vid den rättegång, som kort därefter vid Göta hofrätt anhängiggjordes mot några af hans politiska vänner, hvilka ansågos ha fällt förgripliga utlåtelser mot landtmarskalken, uppträdde J. som deras rättegångsbiträde, och i enahanda egenskap hjälpte han vännerna i Uppsala vid den samtida, beryktade ”Musikprocessen”, utvecklande vid dessa tillfällen en öfverlägsen förmåga att leka med de juridiska formerna och att krydda de torra rättegångsakterna med kostlig humor och skarp ironi. Som en följd af det misshag J:s förhållande vid riksdagen och inför domstol väckte å högsta ort utfärdades till Kanslikollegium en skrifvelse af innehåll, att ”all verkan af Vår för f. d. friherre Hans Hierta utfärdade fullmagt på protocollssekreterarebeställningen komme att förfalla”. Den ekonomiska förlust, som afsättningen tillskyndat honom, ersattes rikligen genom enskilda, juridiska och kommersiella, uppdrag, bl. a. af Falu bergslag, samt genom hans utnämnande till sekreterare i Stockholms stads brandförsäkringskontor. I öfrigt tillhörde han under de närmaste åren mera uteslutande familjelifvet; men sina gamla förbindelser höll han dock vid makt och betraktades alltid som en af de själfskrifne ledarna vid den stora brytning, som långsamt, men säkert framkallades af enväldets missgrepp. Men J. ville ha väl förberedda garantier för revolutionens framgång i ordningens tecken. Mot hans fasta uppträdande strandade två förflugna planer; och då just däraf den s. k. Värmländska fördelningens marsch emot Stockholm föranleddes och inbördeskriget hotade, gick ock från dess befälhafvare till J. den hälsningen, att ”det svenska blod, som kommer att flyta, varder rinnande öfver hans hufvud”. Händelserna 13 mars 1809 (Gustaf IV Adolfs afsättning) möjliggjorde en lugnare lösning af den kinkiga frågan. — I det nya statsskickets skapande tog J. stor och liflig del, ehuru han bestämdt vägrade att åter intaga en plats på Riddarhuset. Honom tillkommer, i hans egenskap af sekreterare hos 1809 års konstitutionsutskott, väsentligen äran af den nya författningens utarbetande, och ur hans penna flöt ock till största delen det mästerliga memorial, som beledsagade utskottets förslag till ny regeringsform. Omedelbart efter (den ännu gällande) regeringsformens antagande (juni 1809) utnämndes J. till statssekreterare för finansärenden. Sin hufvudsakliga historiska betydelse torde hans korta verksamhet på denna plats hämta från de af framgång krönta åtgärderna för upprätthållandet af Sveriges handelsförbindelser med England under en tid, då politiska skäl nödgade regeringen att officiellt spärra sina hamnar för dess fartyg och varor och till sist på Napoleons befallning förklara detsamma krig. Det har uppgifvits, att hans afgång från statssekretariatet (mars 1811) föranleddes af sistnämnda regeringsbeslut. Vida troligare är den förmodan, att den orsakades af hans missnöje med kronprinsens förordnande att förestå riksstyrelsen under konungens sjukdom — en åtgärd, som då nämligen var stridande mot R. F. och därför måste stöta den stränge grundlagsvårdaren. Efter att någon tid ha vistats i Falun som enskild person utnämndes J. (nov. 1812) till landshöfding i Stora Kopparbergs län, börjande sålunda en ämbetsutöfning, som blef honom synnerligen kär, liksom den ock i allo var för provinsen