välsignelserik. Han kom därvid att få åtskilligt att bestyra med dispositioner berörande norska kriget och föreningen med Norge, för hvilken han var lifligt intresserad, om han också önskade en fastare gestaltning däraf än den slutligen genomförda. Den stora ekonomiska kris, som inbröt nästan omedelbart efter krigens slut, kallade honom åter, men blott för en kort tid (nov. 1815—mars 1816), till rådsbordet i egenskap af tillförordnad statssekreterare för finansärendena. Hans modiga uppträdande räddade, ehuru visserligen blott för några år, de hotade diskonterna och därmed äfven den vacklande svenska krediten. Mot prosten Schwerins och 1815 års Särskilda utskotts mångahanda finansprojekt, liksom ock mot kronprinsens välmenta försök att styra växelkursen, kämpade J. manligen. Men då hans vän G. Fr. Wirsén flyttades från hans sida till Statskontoret och ett ombyte af system alltmer ohöljdt förbereddes, drog sig J. åter tillbaka till sitt län. Ett nytt bevis på det ytterligt ömtåliga ämbetsmannasamvete, som mer än mycket annat var för J. karakteristiskt, gaf hans afskedstagande jämväl från landshöfdingebefattningen (mars 1822), ty det föranleddes närmast af den omständigheten, att till Stora Tuna gäll, ”den kanhända svårast styrda församlingen af länet”, mot hans förord utnämndes en person, med hvilken han ansåg sig omöjligen kunna samarbeta. Ett slags afskedshälsning blef sålunda hans bekanta Underdånig berättelse om Stora Kopparbergs län (1823; ny uppl. 1826), hvilken på sin tid väckte stor uppmärksamhet och med skäl prisats som ett mönster för landshöfdingeberättelser. Äfven åtskilliga af hans ämbetsutlåtanden, liksom af hans anföranden till statsrådsprotokollet, äro af högt litterärt värde. J. hade nu för alltid utträdt ur statens tjänst och lefde som privatman, den närmaste tiden i Falun. Han erhöll en årlig pension å 2,000 rdr som uttryck för statsmakternas erkänsla för hans insatser i Sveriges offentliga lif. Han ville nu helt egna sig åt studier och författarskap och utgaf 1823—24 tidskriften ”Odalmannen”, som dock efter ett par häften, fyllda nästan uteslutande af alster — i bunden och obunden form — från hans egen penna, upphörde. Med nyromantikerna hade han redan dessförinnan råkat i polemik, och det försök han i tidskriften gjorde att uppträda som en förmedlande ”neuter” i de vittra striderna, rönte intet gynnsamt mottagande hos dem. J:s litterära sträfvan inriktades emellertid framför allt annat på politiska mål, på strid mot statsteorier, som han benämnde ”materialistiska” och ”mekaniska”, d. ä. de grundåskådningar han fann genomanda oppositionen i riksdag och press; den gemensamma motviljan mot dessa sammanförde omsider de forne vittre fienderna. Särskild uppmärksamhet bland uppsatserna i ”Odalmannen” tillvunno sig den kvicka och paradoxala artikeln Om statistik samt den om Allmänna undsättningsanstalter, hvars politiska principsatser — berörande samhällsfördragsteorien — framkallade bl. a. en kritik i ”Allmänna journalen”, skrifven af Wallmark på själfva Karl Johans tillskyndelse. J:s antikritik, riktad såväl mot denna som mot en i samma journal införd granskning af uppsatsen ”Om statistik”, kom i form af en bok, Svar på allmänna journalens anmärkningar, J:s främsta politiska arbete. Från Falun flyttade J. 1825 till Uppsala, där han under en tolfårig vistelse (till 1837) genom pressartiklar fortsatte sin under inflytande af en aftagande hälsa allt mera bittra kamp mot liberalismen. Äfven vidlyftigare alster af politisk och social innebörd flöto denna tid ur hans penna. Sådana äro Om rätta förståndet af 106 och 107 §§ i Sveriges Regeringsform (i ”Svea”, 1826), Om Sveriges läroverk (1832; 2:a uppl. 1846), en recension af M. F. F. Björnstjernas bok om den engelska statsskulden (i ”Svenska Litteraturföreningens tidning”, 1833). Sin mesta tid egnade han emellertid åt historisk forskning och författarskap. Bland hans arbeten må nämnas Inträdestal, hållet i Svenska akademien (öfver G. J. Adlerbeth; 1826; Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, bd 12. Redan 1819 hade J. kallats till medlem af denna akademi), Svenska lagfarenhetens utbildning ifrån kon. Gustaf I:s anträde till regeringen intill slutet af 17:de århundradet (prisbelönt af Vitt. hist. o. ant. akad. 1832; tr. 1838 i d. 14 af denna akad:s handl.), Om svenska kyrkans yttre skick och förhållande till staten efter reformationen och intill slutet af 16:de århundradet (1836; inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad.; denna akad:s handl. 16:e d.), Tal i Vetenskapsakademien d. 31 Mars 1839 på hundrade årsdagen af akademiens instiftelse (1843; J. var då akad:s preses), Minne af riksrådet Gustaf Cronhielm (Sv. akad:s handl. ifrån år 1796, bd 23, 1850) samt i Vet. akad:s handlingar (1839) teckningen af dess hundraårs-historia. Efter att flera gånger ha afböjt erbjudna höga förtroendeuppdrag mottog han 1837 chefsplatsen vid Riksarkivet, i hvars historia J:s ämbetsutöfning, för hvilken han utöfver sin pension icke uppbar någon lön och som varade till 1844, är tecknad med storverk, ja han kan sägas ha bragt denna viktiga institution till den ståndpunkt den nu innehar. (Jfr ”Meddelanden från Svenska Riks-Archivet”, utg. af R. M. Bowallius, h. I, II, IV, 1877—80.) Sjuttioårig, sökte han åter ro i det tysta Uppsala, där han allt fortfarande, ända till slutet, bedref vetenskaplig forskning. För samtiden stod J. som den främste kämpen på den konservativa sidan, ”ultraismens” höfding. Hans konservatism utvecklade sig omsider till allt större stränghet. Särskildt tålde han intet fingrande på den konstitution, i hvars åstadkommande han själf haft en så utomordentlig andel. Skarpt har framhållits skillnaden mellan den äldre J. och den unge ”jakobinen” från Gustaf IV Adolfs dagar. Så stor, som man vanligen föreställer sig den, torde den dock icke te sig, ifall man ser hans uppträdande i belysningen af motsatsen mellan den politiska situationen i Sverige under hans ungdom och densamma efter 1809. Han ansåg sig säkerligen på konstitutionellt område strida för samma ideal, jämvikten i statslifvet, när han 1800 gick i fält för riksdagens rättigheter, som när han efter grundlagsverket försvarade konungamakten mot hvad han menade vara mot regeringsformens anda stridande inkräktningar från den andra statsmaktens sida. Hans rojalism hindrade honom f. ö. ingalunda att som landshöfding esomoftast låta regeringens åtgärder uti till densamma insända skrifvelser vederfaras en ganska hårdhändt kritik. Han var en stridslysten, öfvertygelsefast karaktär, besjälad af stark själfkänsla. Som skriftställare, politisk och historisk, intager J. en hög rangplats; hans formella talang är